[Special Testimonies to Ministers and Workers, Serie A 3, sid. 9-12 (1895).]
Den 3. augusti, 1894
Kristus likställer Sina intressen med mänsklighetens. Arbetet, som bär den gudomliga prägeln och legitimationen, visar sig i Jesu anda. Det uppenbarar Hans kärlek, Hans påpasslighet, Hans varsamhet i umgänget med människors sinnen. Vilka avslöjanden skulle inte göras för människor, i fall förhänget skulle dras åt sidan och just Du såge följderna av Ditt verk, då Du behandlat de felande, som behövt det klokaste bemötande, för att inte hamna hjälplöst på efterkälken! »Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era (185) fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad.« {Hebréerbrevet 12:12-13.}
Vi kommer alltid att ha prövade och frestade personer att ha att göra med, och det är väldigt viktigt, att vi blir omvända till Gud var dag och är kärl, som går att använda till Hans namns ära och förhärligande. Själens sanna värde går endast att fastställa genom Golgatas kors. »Ty så älskade Gud välden att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.« {Johannesevangeliet 3:16.} De, som är oomvända, som är ohelgade, kommer att tydliggöra, vilket slags anda de behärskas av. De kommer att visa det genom sin vilja och ovilja, att deras naturliga känslor inte står under en helgad viljas kontroll. Jesu Kristi religion är den tro, som åstadkommer omvälvning i hela personen. Guds sanning har kraft till, att förvandla karaktären.
Vi skall ha den tro, som verkar genom kärlek och renar själen. En tro, som inte utmynnar i detta, är värdelös. Grenens frukter visar själva trädets karaktär. Den, som är planterad i Kristus, blir upphöjd. I stället för att handla överilat, i stället för att hugga bort den felande från tro och hopp genom stränghet och hårdhet, undervisar den sanne kristne den okunnige, förbättrar den syndige, tröstar de sörjande, går emot förtryck och orätt, och arbetar efter en Kristus-lik plan, vilket innefattar alla affärstransaktioner. I stället för att inveckla sig i strid, bringar vederbörande frid och samklang till omgivningen.
En hård, orättvis, klandersjuk anda har haft fritt utlopp ibland dem beklädande förtroendeplatser inom Guds verk. Med mindre de, som har låtit denna anda få fritt spelrum, blir omvända, kommer de att fritas från sin del av ansvaret i de rådgivande kommittéerna, inbegripande affärstransaktioner. Med mindre de blir (186) omvända, får icke deras röster höras i rådet, för det samlade utfallet är mera skadligt, än gagnligt. En felaktig anda härskar, människor syndar genom sina ord, och misstänksamhet, misstro, avund, onda förmodanden och orättvisa förekommer även i förbindelse med Guds sak. Falsk nitiskhet ses som iver för Guds sak; men jagets eländiga, lortiga kläder måste tillintetgöras, och i deras ställe måste människan ta emot Kristi rättfärdighet. Förföljelsen, som förekommer ibland församlingens medlemmar, är den mest rysansvärda sak. Det stämmer, att några har begått misstag och gjort fel, men det är lika sant, att dessa fel och misstag inte är lika allvarliga i Guds ögon, som den hårda och oförlåtande andan är hos dem, som är kritiker och självutnämnda granskare. Många av dem, som känner sig fria, att avkunna dom över andra, felar själva, och deras misstag må te sig harmlösa utåt, men de genomsyras av en dödlig ondska, som fördärvar deras andliga liv.
Kärlek och enhet
Gud skulle vilja öppna ögonen på Sitt bekännande folk, för att de skall se, att de måste älska Gud i högsta grad, och sin nästa som sig själva, om de önskar, att bli frälsta i Hans rike. Många visar tydligt, att de inte är styrda av Kristi Ande, utan av en annans ande. De kännetecken de visar, bär lika litet av Kristi prägel, som de uppvisar Satans särprägel. Det är hög tid, att de troende ställer sig skuldra vid skuldra och kämpar tillsammans för evigt liv, i stället för att hålla sig långt borta och genom ord och handling säga: ”Jag är mera helig, än Du”. De, som tänkt sig bruka alla krafter på förtappade själars frälsning, måste bli av ett hjärta och foga sig samman med sympatins och kärlekens band. (187) Bröderna borde visa samma anda, som visades av vår barmhärtige och trofaste Överstepräst, som berörs av medkänsla för våra skavanker. Vi kan ingjuta nytt liv i de utmattade och hopplösa. Vi kan vinna segrar, som våra egna felaktiga och oriktigt grundade åsikter, våra egna karaktärsbrister, vår egen brist på tro, har gjort till synes omöjliga. Tro! Vi vet knappt, vad det är.