Ämbetsmän inom Konferensen

[Special Testimonies, Serie A 8, sidorna 27-32 (1897).]
Cooranbong, Australien, augusti, 1896.
Förmän och rådgivare inom konferensen!

Gud gav Mose särskild undervisning om skötseln av Hans verk. Han anvisade Mose, att omkring sig samla män som rådgivare, så att hans bördor skulle bli lättade. Budskapet framfördes genom Jetro: »Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud skall vara med dig. Du skall föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. (341) Du skall upplysa dem om stadgar och bud och låta dem veta vilken väg de skall vandra och vad de skall göra. Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning, och sätt dem till föreståndare för folket, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. De skall alltid döma folket, men varje viktigt ärende skall hänskjutas till dig. I alla enklare mål skall de döma själva. Så skall du göra din börda lättare, genom att de bär den med dig. Om du gör på detta sätt och om Gud befaller dig det, skall du kunna hålla ut. Och allt folket här kan då också gå hem i frid.’« {Andra Moseboken 18:19-23.}

Detta råd gäller oss. Det bör tas på allvar av våra ansvariga män. Ordföranden vid vår Generalkonferens har måst ta på sig bördor, som Gud inte har lagt på honom, och de ting, som han har försökt att uträtta, har inte kunnat uträttas klokt och väl...

Mose sade: »De kommer till mig när de har någon rättssak, och då dömer jag mellan dem. Jag låter dem veta Guds stadgar och bud.’« Detta arbete skall fortfarande utföras, och i fall ansvarshavande personer vägrar att göra det, måste det överlåtas till andra. Herrens verk måste föras framåt utan svek, hyckleri eller begär.

Rådgivarnas karaktär
I Sin undervisning av Mose framställde Herren klart och tydligt karaktären åt dem, som skulle fylla viktiga ämbeten som rådgivare. De skulle vara »dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning«. {Andra Moseboken 18:21.} Herrens råd har märkligt nog försummats. Det finns män, som visats helig tillit, vilka inte (342) bekymrar sig över försummelsen, trots tillrättavisningar. Vissa, som i åratal har verkat som rådgivare, är frimodiga nog till att numera inte längre ta emot de vittnesbörd, som ges.* I triumf har de förklarat, att många av våra mest betrodda män har mist tron på budskapet, som kommer från syster White. Alltså har ljusets förkastare blivit styrkta i sin otro och känner, att de obetingat haft starka skäl till det. Män, som har haft ljuset, vandrar i trots mot ljuset. Dessa ord har uttalats: »sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram.« {Jesaja 59:14.} Otrons malaria har spridit sin dödliga atmosfär över leden, när och fjärran. Allt detta började fullt öppet, likväl har det fått fortgå opåtalat i åratal. Kan Herrens gunst förväntas under sådana omständigheter? ...

Studera Guds tillvägagångssätt
Som ett folk bör vi studera Guds planer, för att utföra Hans arbete. Var Han än har gett anvisningar om någon som helst punkt, bör vi nogsamt betänka, hur Hans uttryckta vilja skall respekteras. Detta bör särskilt uppmärksammas. Det är inte tillrådligt, att välja en enda man som ordförande för Generalkonferensen. Arbetet i Generalkonferensen har vuxit, och vissa ting har gjorts onödigt komplicerade. Brist på skarpsinne har visats. Det bör vara en uppdelning av missionsfältet, annars bör andra planer tänkas ut, för att ändra på tingens nuvarande ordning....

Ordföranden för Generalkonferensen* bör ha rätt till, att besluta, vem som skall stå vid hans sida som rådgivare. De, som vill hålla sig på Herrens väg, som vill säkra sig ett klart och skarpt omdöme genom uppammandet av religion i hemmet, är säkra rådgivare. Om en sådan (343) säger hjärtanas Rannsakare: »jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt«. {Första Moseboken 18:19.} Rådgivare med den karaktär, som Gud valde ut åt Mose, behövs åt Generalkonferensens förman eller ordförande. Det var åtminstone hans rättighet, att uttrycka, vilka han önskade som sina rådgivare. Det var hans rättighet, att särskilja mellan honom, som tjänar Gud och honom, som inte tjänar honom. Men en märklig blindhet behärskade honom. Det har förekommit en genomsyrande påverkan av människors sinnen, och den har varit djupt smärtsam. Gud har blivit vanärad i åratal.....

Jag har Herrens ord till konferensförmännen. De bör axla det ansvar, som hör till den tillit de har visats. Försök inte, att rätta Er efter människors standard i Er verksamhet, utan efter Guds verks norm. Om Ni inte vill göra detta, om Ni inte med största allvar söker Herren, om Ni vägrar, att bära Era bördor, och i stället lämpar över hela ansvaret på Generalkonferensens förman, kommer Ni, vecka efter vecka och månad efter månad, att diskvalificera Er själva för arbetet. Ni bör, i så fall, lämna det, och övergå till allmänna sysslor, som inte så avgjort innefattar evigt ansvar.

Konferensförmän, jag ber Er i Herren Jesu namn: »Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.« {Jesaja 55:7.} Ni måste vara självförnekande missionärer, tankens människor, människor, som ber om gudomlig upplysning, och som är trofasta och (344) sanna i sitt ansvar. Sitt vid Jesu fötter, och lär Hans vilja. Ni måste handla nitiskt. Lär inte ut Era tankar, Era planer, Era föreställningar, Era grundsatser, utan lär ut Herrens Ord.

Era varje vecka återkommande bönestunder kommer inte att kvalificera någon av Er för Ert stora och högtidliga ansvar, i fall Ni, efter dessa bönestunder, känner att Ert arbete är gjort, och Ni, sedan Ni har blickat in i moralens stora spegel, går hem och glömmer, vilket slags människor Ni är. Det är inte endast en dags tjänande, som täcker själens behov. Ni måste ständigt komma till skattkammaren och förses med Guds Sons kött och blod. Religionen får icke göras till något simpelt år 1896 eller 1897

Undvik världslig påverkan
De, som får del av gudomlig natur, skall lämna därhän all världslig påverkan, alla tomma festligheter, och sitta ned med Kristus, i innerligt umgänge med sin Förlossare. Bryt otrons bekymmersamhet. Då de ängsliga lärjungarna såg de hungriga skarorna vid sjön, försvann deras förtröstan spårlöst, och de undrade: Skall vi gå till samhällena här omkring och köpa, för att ge dem något att äta? Precis så spörjer många i de olika konferenserna: Skall vi sända bud efter någon i Battle Creek, för att komma och hålla möten med oss och liva upp oss samt ge oss mat? Vad sade Kristus? Nej. Han befallde skarorna, att slå sig ned i gräset i grupper om femtio och hundra. De lydde order, och satte sig i långa led i gräset. Jesus tog de fem bröden och två fiskarna ur händerna på gossen, blickade upp till Sin Fader, och bad Honom om Hans välsignelse över det lilla förrådet. Sedan lade Han maten i lärjungarnas händer för utdelning. Den knappa portionen växte i Kristi händer, och Han hade hela tiden (345) ett färskt tillskott till Sina tjänare att förmedla till den hungriga skaran, tills alla blivit mättade. Så kom ordet: »’Samla ihop de stycken som har blivit över, så att inget blir förstört.’« {Johannesevangeliet 6:12.} Man samlade ihop ett överskott på mat.

Detta är en läxa för alla i deras andliga erfarenhet. Vilken mängd bekymmer, som skulle kunna undvikas, om människor endast ville lita på Gud! Livets bröd skall ges till behövande själar. Och vilket arbete läggs inte ofta ned på denna sak! Det hålls stora rådsmöten, för att tänka ut planer och finna på nya metoder. Det görs ständiga ansträngningar, för att skapa underhållning, så folk dras till församlingen, eller till Sabbatsskolan. Liksom lärjungarna, ställer medarbetarna denna fråga: Skall vi gå till de omgivande byarna, för att köpa? Vad är arbetet, som skall göras? Jo, att komma till Jesus. Ödmjuk tro och bön uträttar mycket mera, än Era stora rådsförsamlingar. Lyssna till Frälsarens inbjudan. Ta på Er Hans ok. Axla Hans bördor. Ta emot det, som Han ger. Han säger: »mitt ok är milt, och min börda är lätt.’« {Matteusevangeliet 11:30.}

Detta föregripande av förfärliga vanskligheter behövs icke. Vi måste äta och dricka livets ord, vilket framställs som intagande av Kristi kött och blod. De, som känner sanningen, måste läras att ta emot den från sina egna herdar, och be över den, samt utöva den. Då kommer själar att växa i tro och i förståndsmässig kunskap. De kommer att ta emot livets bröd och tillgodogöra sig det. »När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.« {Psaltaren 119:130.} Sanningen behöver komma in i hjärta och sinne. Mera, mycket mera bön, och mindre predikande kommer att visa sig vara sunt för kropp och själ.

Pengar har använts på, att sända folk till Jerusalem, för att se de platser, där Jesus drog runt och undervisade, när vi i själva verket har den dyrbare Frälsaren nära oss, Hans närvaro (346) hos oss. Därmed kan vi ha ett Jerusalem i våra egna hem och i församlingarna. Vi kan se Hans färska fotspår, vi kan spisa Hans ord och ha evigt liv. Vi behöver mera studium, mera allvarlig begrundan och gemenskap med Kristus. Vi behöver lyssna till den stillsamma, lågmälda rösten, och vila genom tro i Kristi kärlek. Vi bör ha en mycket mera sund erfarenhet, och bli mycket mera livskraftiga kristna.

Vi har ett överflöd av predikningar, men vi behöver lära oss att ta emot Ordet. All hjälp utifrån kan inte avhjälpa denna brist. Hemmissionsarbetet måste inledas av hemmissionärer. Gud är inte nöjd med de själviska påfunden, för att ge idel fördelar åt dem, som känner sanningen. Dessa har haft möjlighet, att förstå långt mera, än vad de utövar. Tusentals och åter tusentals går förlorade på grund av okunskap om Kristus. Ändå läggs det ned pengar och tid samt arbete på dem, som alltid lär, och fortfarande inte är i stånd till, att förvärva sanningens erfarenhetsmässiga kunskap, eftersom de vägrar att utöva sanningen.

De, som är redo för tjänstgöring, är de, som livnär sig mest på Kristus. Läs och studera Hans ord, drick upp Hans Andes inspiration, och ta emot Hans nåde, fast inte för att samla personligen, utan för att ge vidare åt andra. För att undervisa andra, måste lärarna först bli Kristi elever. Det finns Martor i varje församling. De är strängt upptagna av religiösa aktiviteter, och de gör mycket gott; men vi behöver också Marias karaktär. De mest nitiska arbetarna behöver läras och näras av Jesus.

För vidare studium: Evangeliets Tjener – norska – sidorna 203-204, 331-332 (Gospel Workers, sidorna 271-272, 446-448); Vägledning för Församlingen, Band 3, sidorna 100-103 (Testimonies for the Church, Band 7, sidorna 91-93); Testimonies for the Church, Band 5, sidorna 370-381.