»Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.«

Israels barns avgudadyrkan
»Bröder, jag vill att ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. Alla åt samma andliga mat och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen.« {Första Korintierbrevet 10:1-5.} Israels erfarenhet, som apostelns ord ovan hänvisar till, och som står att läsa i den hundrafemte och hundrasjätte psalmen, innehåller förmaningens lärdomar, som Guds folk särskilt i dessa sista dagar behöver studera. Jag ber bevekande, (99) att dessa kapitel skall läsas av varje enskild varje vecka.

»Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa.« {Verserna 6-7, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Inom hörhåll för hela Israel hade Gud talat i skräckinjagande majestät från Sinaiberget, och kungjort Sin lag. Folket, överväldigade av skuldkänsla och rädda för, att förtäras genom närvaron av Herrens härlighet, hade bönfallit Mose: »’Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.’« {Andra Moseboken 20:19.} Gud kallade Mose upp på berget, för att åt honom överbringa lagarna till Israel, men hur snabbt försvann inte det högtidliga intryck, som folket kände vid yttringen av Guds närvaro! Självaste ledarna för hären tycktes ha förlorat förnuftet. Minnet av förbundet med Gud, rädslan, då de hade lagt sig platt till marken i sin väldiga skräck, allt var försvunnet som rök. Fastän Guds härlighet fortfarande syntes som en slukande eld uppe på bergstoppen, började likväl de gamla tankarna och känslorna att hävda sin kraft i frånvaron av Mose. Folket tröttnade på, att vänta på att Mose skulle komma tillbaka och satte igång, att kräva en synlig uppenbarelse av Gud.

Aron, som hade lämnats som ansvarig för lägret, gav efter för deras rop. I stället för att använda sin gudstro, och lita på, att den gudomliga kraften skulle stötta honom, frestades han att tro, att om han motsatte sig folkets krav, skulle de ta hans liv; och han gjorde, vad de önskade. Han samlade in föremålen av guld, smälte ned dem, och framställde en kalv, samt formade den med en mejsel. Sedan förklarade folkets ledare: »’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur (100) Egyptens land.’« {Andra Moseboken 32:4.} Då Aron såg, att bilden han hade framställt behagade folket, blev han stolt över sitt hantverk. Han uppförde ett altare framför avguden, och »utropade: ’I morgon är det en HERRENS högtid.’ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.« {Verserna 5-6.} De drack och festade, och gav sig hän åt munterhet och dans, som slutade i de skamliga orgier, som markerade de falska gudarnas hedniska dyrkan.

Gud i himmelen såg det hela, och varskodde Mose om det, som skedde i lägret, samt sade. »Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk.’ Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: ’HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot detta folk. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt.’ Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.« {Verserna 10-14.}

Då Mose kom ned från berget med vittnesbördets två tavlor i handen, hörde han folkets rop, och, då han kom närmare, såg han avguden och den svirande skaran. Överväldigad av (101) avsky och harm över, att Gud hade blivit vanärad, och att folket hade brutit sin högtidliga pakt med Honom, kastade han de två stentavlorna ned på marken och krossade dem vid foten av berget. Fastän hans kärlek till Israel var så stor, att han var villig att ge sitt eget liv för dem, väckte dock hans nitiskhet för Guds ära hans vrede, vilken kom till uttryck i denna synnerligen betydelsefulla handling. Gud tillrättavisade honom inte. Krossandet av stentavlorna var endast en illustration av det faktum, att Israel hade överträtt förbundet, som de helt nyligen hade ingått med Gud. Det är rättfärdig harm mot synd, som kommer sig av nit för Guds ära, inte en ilska driven av egenkärlek eller sårad äregirighet, som det hänvisas till i Skriften: »Vredgas och synda inte«. {Efésierbrevet 4:26, Reformations-Bibeln.} Sådan var Mose vrede.

»Och han tog kalven som de hade gjort och brände den i eld och krossade den till stoft. Detta strödde han i vattnet och lät Israels barn dricka det. Och Mose sade till Aron: ’Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?’« Aron svarade: ’Var inte vred, herre! Du vet själv att detta folk är ont. De sade till mig: Gör oss en gud, som kan gå framför oss, ty vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land.’... Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender.« {Andra Moseboken 32:20-23, 25.} {I originalet heter det: ”Och ’Mose såg att folket var nakna (ty Aron hade sett till, att de skämt ut sig inför sina fiender, genom att klä av sig nakna).”}

Särskilt inflytande från Satans verksamhet
Åt oss ges varningen: »Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut (102) inpå oss.« {Första Korintierbrevet 10:11.} Lägg märke till deras ytterlighet och fanatism i tjänandet av sin store mästare, Satan. Så snart som den Onde hade fått folket under sin kontroll, kom det sataniska till uttryck. Folket åt och drack utan en tanke på Gud och Hans barmhärtighet, utan en tanke på nödvändigheten av motstånd mot Djävulen, som var i färd med, att leda dem till de mest skamfulla handlingar. Samma anda demonstrerades, som under Belsassars ogudaktiga festmåltid. Det förekom lustighet och dans, lössluppen munterhet och sång, som drevs till sin spets, varigenom sinnena omtöcknades; detta följdes av eftergivenhet för påtaglig vällust – allt detta smälte samman under det skamfulla upptåget. Gud hade blivit vanärad; Hans folk hade blivit till en skam i hedningarnas åsyn. Straffdomar hotade den förblindade, omtöcknade skaran. Ändå gav Gud i Sin barmhärtighet dem möjlighet till, att överge sina synder.

Mose »ställde sig i porten till lägret och ropade: ’Var och en som tillhör HERREN’.« Basunblåsarna uppfångade orden, och blåste dem genom trumpeterna: »’Var och en som tillhör HERREN skall komma hit till mig.’ Då samlades alla leviterna kring honom«. Alla, som ångrade sig, hade rätt att ta plats bredvid Mose. »… och han sade till dem: ’Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.’ Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen av folket.« {Andra Moseboken 32:26-28.} Det förekom ingen partiskhet, inget hyckleri, inga sammansvärjningar, till skydd för de skyldiga. För Herrens plåga var över folket.

(103) De, som hade visat så liten insikt om Guds närvaro och storhet, och som, efter yttringarna av Hans majestät, var redo att lämna Herren, skulle ha varit en ständig snara för Israel. De blev dräpta, som ett tillrättavisande för synd, och för att injaga fruktan i folket, så att det inte skulle vanära Gud igen.

Fara för själveftergift
Nu kan jag inte gå vidare med denna berättelse, utan jag ber Er i varje stad, i varje hem, jag ber varje enskild individ, att studera lärdomen i detta Skriftställe och ta dessa inspirerade ord till sig: »Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.« Här framställs det enda urval, som det talas om i Guds Ord. Det är de, som tar sig i akt, så att de inte faller, som kommer att godtas till sist. Det kan inte förekomma någon mera ödesdiger förmätenhet, än den, som leder människor till själveftergift. I ljuset av denna högtidliga varning från Gud, skulle då inte fäder och mödrar ta sig i akt? Skulle de inte noga påpeka för de unga farorna, som hela tiden uppstår, för att leda dem bort från Gud? Många tillåter de unga, att gå på förlustelsesamkvämen, i tron, att underhållning är nödvändig för hälsa och lycka; men det lurar faror på den stigen! Ju mera lusten till förlustelse tillfredsställs, ju mera den uppammas, desto starkare blir den. Livserfarenheten består i stor utsträckning av förlustelsens själveftergift. Gud bjuder oss, att ta oss i akt. »Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.«

För vidare studium: Slå upp under "Youth" i indexet i Testimonies for the Church, Band 2.

(104) Vi behöver uppnå ett tillstånd, där varje meningsskillnad smälter bort. Om jag tror att jag har ljus, skall jag göra min plikt, för att föra det vidare. Anta, att jag rådgjorde med andra angående det budskap, som Herren ville, att jag skulle ge till folket; dörren kunde bli stängd, så att ljuset inte nådde dem, som Gud hade sänt det till. Då Jesus red in i Jerusalem, »började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’« {Lukasevangeliet 19:37-40.} – The Review and Herald, den 18. februari, 1890.

Mina bröder, i Sin stora barmhärtighet och kärlek har Gud gett Er stort ljus, och Kristus säger till Er: »Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.« {Matteusevangeliet 10:8.} Låt ljuset, som kommit till Er, stråla för dem i mörker. Låt oss fröjda oss och vara glada över, att Kristus inte endast har gett oss Sitt ord, utan också har gett oss visdomens ande och uppenbarelse till att känna Gud, och att vi i Hans styrka kan bli mera, än segervinnare. Kristus säger: »Kom till Mig, Mig tillhör sund rådgivning och pålitlig dom. Jag har förståelse för och styrka till Dig.« Genom tron måste vi vila i Kristus, och minnas orden från en, som blev inspirerad av Gud till att skriva: »ditt saktmod gör mig stor.« {Psaltaren 18:36.} Be Gud att ge Dig mycket av Sin nåds olja. Väg varje ord på guldvåg, antingen det skrivs eller talas. – The Review and Herald, den 22. december, 1904.