Tillbaka

2 – Skolan är annorlunda för Ellen

1:a scenen – Tillbaka till skolbänken igen
Det tog flera månader efter olyckan, innan Ellen försökte att gå tillbaka till skolan. Men det verkade nästan omöjligt för henne att lära sig och komma ihåg vad hon hade läst. Hon var så nervös efter olyckan och synen var så illa skadad, att bokstäverna var suddiga när hon försökte att läsa. Hennes händer skakade så när hon skrev, att hon bara lyckades att skriva litet åt gången, innan hon var tvungen att vila. Hon kunde inte andas genom näsan och hon hade svår hosta. Försökte hon att läsa läxor, fick hon svettdroppar i pannan och hon blev trött och yr. Allt detta gjorde henne svag, hon som hade varit så ivrig att lära sig och hade så goda betyg bara några månader tidigare.

Flickan, som hade kastat stenen, ångrade helhjärtat, vad hon hade gjort. Så när läraren bad henne om, att hjälpa Ellen på alla sätt hon kunde både med att läsa och skriva, blev hon glad över att göra det. (26 vid skolbänken.) Ellen pratade aldrig med henne om olyckan, men flickan verkade vara ledsen och hon hade ofta tårar i ögonen när hon såg hur Ellen kämpade för att läsa och skriva. Hon var så ledsen för de fruktansvärda skador Ellen hade fått bara på grund av hennes ilska. Nu var hon alltid snäll och tålmodig med Ellen.

Många, som såg hur Ellen hade blivit, sade till hennes mor: ”Varför anmäler Du inte flickan till polisen för att ha förstört Ellens liv?” Nej, Ellens mamma var en riktig kristen och hon svarade vänligt: ”Jo, om Ellen på så sätt skulle kunna få sin hälsa tillbaka, kunde det vara värt det, men det hjälper inte. Det kommer bara att skapa fler bekymmer och ge oss fiender.”

2:a scenen – Svårigheter på lekplatsen
I skolan trodde Ellen att hon åtminstone skulle få vara med och leka på rasten. Men också detta blev en besvikelse för henne. Hon fick lära sig den obehagliga läxan, att vi behandlas efter vårt utseende. Vissa ville gärna vara med Ellen när hon var en vacker och frisk flicka. Men nu när hälsa och skönhet var borta, brydde de sig inte om henne. Några av dem viskade till varandra när Ellen var i närheten och några av pojkarna pekade på henne och skrattade. Denna typ av behandling sårade Ellen djupt. Hon blev upprörd när de andra vände sig bort från henne och undvek henne på lekplatsen.

Vi kan också lära oss en läxa av Ellens erfarenhet. De pojkar och flickor, som retade Ellen och inte ville leka med henne, levde inte efter den gyllene regeln som finns i Matteusevangeliet 7:12. Den lyder: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Det betyder att vi bör behandla andra som vi vill bli behandlade själva, och som Jesus skulle behandla dem. Är det naturligt för oss att vi alltid önskar att leva efter den gyllene regeln? Nej, vi är själviska och ofta ovänliga. Men om Jesus bor i våra hjärtan, och vi ser några krymplingar eller spastiker eller någon som är annorlunda än vi, då kommer vi att vara snälla och kärleksfulla mot dem och försöka att ge dem litet uppmuntran. Många gånger händer det att barn skrattar åt andra barn eller vuxna som är spastiker. En spastiker är någon, som inte kan kontrollera sina nerver och muskler, så att han kastar med huvudet och rycker i kroppen eller slänger med armarna. Dessa människor rår inte för det. Så hänsynslöst och ovänligt det är att skratta åt dessa eller peka på dem! De som är friska skall vara tacksamma över att de är det och de må tänka på hur de skulle känna sig om de inte vore det. Vi skall behandla andra som vi vill bli behandlade själva.

Stackars Ellen! Efter att hon hade kämpat i månader för att läsa och fortsätta sin utbildning, rådde läraren henne att sluta skolan, tills hennes hälsa var bättre och hon hade blivit starkare. Det var svårt för Ellen att sluta, hon tyckte om skolarbetet. Hon tyckte att nu var hela hennes liv förstört, för hon skulle aldrig kunna bli lärarinna, som hon ville.

Men utan att Ellen själv visste om det, förberedde Gud henne vid det här tillfället för en stor uppgift. Ellen gjorde exakt vad Bibeln säger att vi skall göra. Hon bad Gud om, att hjälpa henne att vinna visdom, och det gjorde Han. Låt oss läsa denna vers i Jakobsbrevet 1:5: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” Senare, när Ellen var äldre och starkare, lärde hon sig mycket genom att läsa och studera hemma.

Bibeln var den bok, som Ellen gillade bäst, och genom att läsa den, blev hon klok och ärlig samt god. Hon följde också rådet Paulus gav Timoteus. Andra Timoteusbrevet 2:15: ”Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord. . . .”

Vi får veta att ”barnet Jesus fick inte någon undervisning i de skolor som hölls i synagogorna. Hans mor var hans första lärare..” Vändpunkten, s. 58. Bibeln berättar att när Jesus var tolv år, reste han till Jerusalem med Sin familj. ”. . . fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” Lukasevangeliet 2:46, 47.

Så blev det också med Ellen. En dag när hon var äldre, blev hon lärarinna. Inte bara lärarinna för barn, utan för tusentals människor över hela världen, även om hon bara gått ut tredje klass i skolan.

Kanske några av samma lekkamrater, som hade skrattat åt Ellen och som inte ville vara med henne på lekplatsen, kom att lära sig många saker av det hon skrev och av budskapen, som hon fått från Gud.