Tillbaka

29 – En syn under en begravning

1:a scenen – Begravning i ett skolhus
På en av broder och syster Whites resor fann de en gång en grupp på 40 nya sabbatshållare på en plats som heter Lovlett Groove, Ohio. En söndag eftermiddag när de var där, skedde begravningen av en ung man som var omtyckt på platsen. De bad pastor White att tala vid begravningen. Efter att han slutat att tala, reste sig syster White för att säga några ord av tröst till de anhöriga. (Ta bort 7, sätt upp 2 vid sidan av 27.) Hon talade om hoppet om Jesu snara återkomst, och om hur härlig uppståndelsen kommer att bli när nära och kära blir återförenade och aldrig kommer att skiljas igen.

Medan hon beskrev skönheten och det vackra i himmelen, gjorde hon en paus, och sedan slutade hon sitt tal. Församlingen undrade varför hon blev tyst, men då såg de att ansiktsuttrycket förändrades och hon tittade uppåt som om hon såg något i fjärran. Sedan hörde de henne uttrycka med fyllig, vacker röst: ”Ära vare Gud.” Igen upprepade hon samma ord, fast endast med svagare röst. Och återigen, för tredje gången, sade hon samma ord, men den här gången lät de som om de kom långt bort ifrån. (Ta bort 2, sätt upp 6.)

Då stod James White upp inför församlingen och sade: ”Min fru har en vision. Om någon av Er vill komma fram och kontrollera, är Ni välkomna.” Många steg fram för att ta en närmare titt på henne. Plötsligt var det någon som upptäckte att hon inte andades, men ändå hade kraftfull och stadig puls. ”Hon är alltid så här när hon har en uppenbarelse”, förklarade James White.

Just då tog syster White ett steg framåt. Hennes svaghet var helt försvunnen och hon log strålande med hela ansiktet. Hon stirrade fortfarande uppåt. Hennes ögon var vidöppna och det verkade som om hon stirrade intensivt på något härligt långt borta, scener som ingen annan kunde se. Några gick fram till henne för att stödja henne om hon skulle falla, men de märkte snart att även om rörelserna var lätta och graciösa, kunde ingen hindra dem. De kunde inte så mycket som röra hennes lillfinger. Så församlingen satte sig i sina skolbänkar igen och tittade på henne i vördnadsfull tystnad. Stundom hörde de henne säga ett ord eller en hel mening. Stundom kom det ett utrop, stundom en fråga.

Snart började de att fråga pastor White om visionerna som hans fru hade, och han svarade: ”Hon talar med sin ängel. Hon har ofta beskrivit honom som en lång, ståtlig ung man med ett vackert ansikte och klangfull röst. I dessa visioner förs hennes sinne på något sätt i väg och hon ser många saker som de runt omkring henne inte kan se. Ofta ser hon saker som händer långt borta. Eller ser hon saker som hände för länge sedan, eller till och med i framtiden. Emellanåt är det som om hon är i himmelen och talar med Jesus och änglarna.”

Församlingen var verkligen intresserad och fascinerad eller betagen av att se syster White i vision. Plötsligt sade någon: ”Titta, vad ser hon nu, tro? Det måste vara något hemskt. Se, hon vrider händerna som om hon hade ont, och hon ser så ängslig ut. Vad betyder detta?”

”Det måste betyda”, sade pastor White, ”att hon ser scener med stort lidande.” Spända satt de och väntade och tittade på henne. Vad kunde det vara som gav henne en sådan ängslan och sorg? Men snart försvann det oroliga uttrycket från hennes ansikte och hon verkade nöjd och glad. ”Det måste innebära att hon ser något glädjande”, sade James White.

Två timmar gick. Det var nu sent på eftermiddagen. Kistan framför rummet hade glömts bort under en tid. Till slut såg de att syster White andades djupt, som om hon fyllde lungorna för första gången. Snart andades hon normalt igen. Sen började hon att märka människorna omkring sig. De samlades nära omkring henne och frågade vad hon hade sett i sin syn, men hon svarade att hon inte ville prata om det just då. Det var särdeles högtidligt.

Nu fortsatte begravningsceremonin. Kistan lyftes av kärleksfulla händer och bars till graven. Släktingar och vänner följde processionen, men en del blev kvar i klassrummet för att prata med syster White. De ville så gärna att hon skulle berätta vad hon hade sett i visionen.

2:a scenen – Ängeln sade: ”Skriv”
Två dagar senare inledde James och Ellen White hemresan. Det var tre veckor sedan de hade lämnat hemmet, och de längtade efter att komma åter till sina tre unga pojkar. Under resan berättade syster White för sin make mer om visionen, och hon sade: ”Så fort jag har skrivit några viktiga brev, skall jag börja att skriva ned den.”

Längs vägen stannade de i Jackson, Michigan för att besöka sina vänner, familjen Palmer. Plötsligt, medan hon talade, mitt i en mening, märkte hon en konstig stickande känsla i munnen och tungan verkade tjock och hård. Hon kunde inte uttala de ord hon ville säga. Snart förlorade hon medvetandet. Hon visste ingenting förrän hon hörde att hennes man och herr Palmer bad för henne. Hon såg sig omkring och försökte att resa sig upp, men hon kunde inte. Hon var förlamad.

Hon hörde männen säga, att hon fått ett allvarligt slaganfall, och de fortsatte att be. Efter ett tag försökte hon att komma upp igen. Den här gången lyckades hon med hjälp av sin man att stå upp och röra sig litet. De tackade Gud för att hon var bättre. Nästa dag lyckades de med stora svårigheter att komma hem.

I veckor kunde inte syster White ta ett enda steg ensam. Hon kunde heller inte känna, om de hällde iskallt vatten på huvudet. Men hon kom ihåg kommandot ängeln hade gett henne att skriva ned visionen och publicera den. Även om hon fortfarande var förlamad, bad hon att få papper och penna, och mödosamt började hon att skriva. Den första dagen kunde hon bara skriva några meningar.

”Jag kommer inte att ge upp!”, utropade hon. ”Satan försöker att hindra mig, så att han förmår att lura folket och leda dem till undergång. Men jag har blivit lovad att änglarna skall stärka mig.”

För varje dag gjorde hon därför sitt bästa för att skriva litet mer. För varje dag blev hon något starkare och kunde skriva litet mer än dagen innan. När hela visionen var nedtecknad och redo att tryckas, var verkningarna av slaganfallet helt borta och hon hade fått hälsan tillbaka.

Synen fyllde en liten bok på 219 sidor. Den berättade historien om den stora striden mellan Kristus och Satan, som började i himmelen och fortsatte ned genom hela historien.

Senare skrev hon samma vidunderliga berättelse mer i detalj. Den fyller fem stora böcker som kallas för ”Den Stora Striden-serien”. Dessa böcker har lästs av millioner kristna runt om i världen och har översatts och publicerats på många språk.

Följande är två stycken från hennes lilla bok Early Writings, sista stycket i kapitlet ”The Saints’ Reward” (De heligas belöning) och det sista stycket på sidan 291: ”Språket är allt för vanmäktigt för att beskriva himmelen. Då detta skådespel upprullas för min syn, förstummas jag av förvåning. Överväldigad av den underbara prakten och den utomordentliga härligheten nedlägger jag pennan och utbrister: ’O, vilken kärlek! Vilken underbar kärlek!’ Det mest upphöjda språk förmår ej att beskriva himmelens härlighet eller den frälsande kärlekens oändliga djup. . .”

”[…] lämnade Jesus staden, och de heliga och en del av änglaskaran ledsagade honom. Jesus steg ned på ett stort berg, och så snart han satte sina fötter därpå, delade det sig och blev till en stor slätt. Därefter vände vi uppåt och såg den stora, sköna staden med tolv grundvalar och tolv portar, tre på varje sida, och en ängel vid varje port. Vi ropade: ’Staden! Den stora staden! Den kommer ned från himmelen, från Gud!’ Och den kom ned i all sin prakt och bländande härlighet och tog plats på den stora slätten, som Jesus hade berett för den.”