Tillbaka

30 – Glöm inte barnen!

1:a scenen – Genom snön till skolan
Jag är säker på att de flesta av Er går på en fin församlingsskola med utmärkta bänkar och stolar. Det finns förmodligen många barn i skolan, så Ni måste ha flera lärare för de olika klasserna. På vintern när det är kallt, är det verkligen varmt och skönt i skolan, så Ni slipper att sitta med kalla händer och fötter. Jag hoppas att Ni uppskattar den goda skolan och lärarna, eftersom för länge sedan hade inte adventisterna några skolor där barnen kunde gå. De nödgades att gå till offentliga skolor allasammans. Barnen måste vara både modiga och vänliga, eftersom de andra barnen inte alltid var snälla mot dem. De gjorde narr av adventistbarnen och sade: ”Ni är dumma som går till kyrkan på Lördag. Alla andra går till kyrkan på Söndag. Och Ni har ingen aning om hur gott det smakar att äta kött och fläsk, och kaffe och te är så läckert. Ni är dumma som tror att Jesus snart kommer tillbaka.”

Men allt eftersom Sjundedags-adventistsamfundet växte, blev det bättre organiserat. Syster White fick visioner från Gud om att vi skulle ha kyrkskolor där pojkar och flickor samt ungdomar kunde få en kristen utbildning och ha kristna lärare. Gud sade till henne att det skulle finnas en kyrkskola, även om det inte fanns mer än sex barn.

Den första skola vi hade var en mellanstadieskola i Battle Creek, Michigan. Men det var ingen skola för yngre barn. Syster White hävdade att vi inte skall glömma bort de yngre barnen. Om vi skall få trogna män och kvinnor att bli ledare och medarbetare, måste vi utbilda dem när de är väldigt unga. Låt oss vända oss till Ordspråksboken 22:6, och se vad Bibeln säger om barn: ”Vänj den unge (Engelska: Ett barn) vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.”

Så började vår skola att utbilda lärare som kan resa ut och sätta igång församlingsskolor. Men redan innan dessa lärare hade avslutat sin skolgång, kom det önskemål från föräldrar om att lärare skulle komma och undervisa deras barn. De sade: ”Vi behöver en församlingsskola. Våra barn behöver lära sig ur Bibeln i skolan. De måste lära sig att bli missionsarbetare.” Dessa föräldrar trodde att om vi skall arbeta för Gud, måste vi utbilda oss själva, som det står i Andra Timoteusbrevet 2:15: ”Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord.”

Två av dessa föräldrar var herr och fru Albert Alkire. Våren 1897 skrev de till styrelsen för vår skola i Battle Creek, och sade att de ville ha en lärare som kunde hålla skola för deras fem barn. Men det var ingen lärare som var redo att börja undervisningen ännu. Hela sommaren gjorde chefen Sutherland sitt bästa för att få några lärare på plats.

På sensommaren skrev fru Alkire ett brev som innehöll sorgliga nyheter. Hon sade att hennes man, herr Alkire, var död, men hon ville ändå ha en skola för barnen och bad om att få dit en lärare. Vid denna tid fanns det fyra andra kyrkor som också önskade lärare, så fem unga män och kvinnor sade att de var villiga att lämna skolan och resa ut och grunda församlingsskolor.

En ung dam vid namn Maut Wolcott reste till Bear Lake, Michigan för att hålla skola för fru Alkires barn. Det var en kall och vit värld, som fröken Wolcott kom till. Marken och träden var täckta med ett tjockt snölager och sjöarna var täckta av is. Men fröken Wolcott välkomnades varmt av både eleverna och fru Alkire. De var så tacksamma för att hon var villig att komma och starta en skola för dem.

Det fanns andra barn från menigheten som kom till den nya skolan, så sammanlagt blev det tretton elever. Eftersom de inte hade någon skolbyggnad, och detta var långt ute på landet, hade de skolan på gården hos fru Alkire. Det var inte ett stort hus. Det fanns bara två rum och ett skjul på bottenvåningen och övervåningen var endast delvis gjord färdig när herr Alkire dog. Det fanns ett litet rum till lärarinnan och ett stort rum för mamman och de fem barnen.

Vardagsrummet var skolrum, där de använde bord och stolar i stället för skolbänkar. De hade en hemmagjord svart tavla. Men det som barnen gillade bäst av allt var orgeln. Lärarinnan spelade medan barnen sjöng, och de älskade att sjunga.

Vanligtvis färdades de 8 km till sabbatsskola och gudstjänst med häst och vagn. En gång var det så kallt att hästarna inte kunde gå. Fröken Wolcott och hennes äldsta elev, Laura, gick de 8 kilometerna genom snö och på is. Fröken Wolcott frös både om näsa och öron, men hon kom till sabbatsskolan och började på utsatt tid, för hon var sabbatsskolledare.

2:a scenen – Hjälp oss att rädda skolan!
De hade många upplevelser under det första året som visade hur Gud vakade över dem och välsignade den lilla skolan. En dag i mitten av vintern, med snö och is överallt, började det att brinna på taket på huset. Fröken Wolcott och Alice sprang uppför trappan och staplade stolar ovanpå varandra. Fröken Wolcott klättrade upp på taket på en gammal, skakig stege och tömde vatten på taket, genom att hälla ut hinkar som barnen langade åt henne.

Slutligen var branden släckt och skolan räddad. Fru Alkire visste inte ens om branden, hon var ute i ladan ensam och bad för sina barn och för lärarinnan samt för den nya skolan. Hon var så trött och ledsen samt ensam efter det att hennes man dött, och hon bad Gud om hjälp att uppfostra de fem faderlösa på rätt sätt. Och utan att hon visste om det, hjälpte Gud dem just då och räddade skolan och hemmet. När hon kom ut ur ladan och man berättade för henne vad som hade hänt, blev fru Alkire så tacksam, för hon såg att Gud redan hade hört hennes bön. Detta gav henne nytt mod till att möta framtiden.

Som ett resultat av att de började med kyrkskolor 1897, fanns det femton små skolor i slutet av det första skolåret. Varje år sedan dess har det inrättats nya skolor, tills det nu är omkring fem tusen sjundedags-adventistskolor över hela världen, i djungeln i Afrika och Borneo, längs de stora floderna i Sydamerika och Indien, i öknar och ute på de tropiska öarna. Ja, över hela världen finns det kyrkliga skolor och kristna lärare, som inte bara undervisar i läsning, skrivning och räkning, utan även om Bibeln och om Jesu kärlek. Många pojkar och flickor skulle aldrig ha lärt sig om Jesus, om inte församlingen hade grundat dessa skolor. Föräldrar i dessa länder vill gärna att deras barn skall kunna gå i dessa skolor, så att de kan få en utbildning, men många av dem blir också kristna.

Förutom dessa grundskolor har vi omkring sju hundra gymnasieskolor och högskolor, så våra ungdomar kan få utbildning på nästan varje område, vid våra egna skolor.

Ja, Sjundedags-adventistsamfundet har förgrenat sig på många sätt och på många ställen, sedan den första skolan i Battle Creek började att utbilda lärare till följd av den vision, som syster White fick för många år sedan.