Tillbaka

31 – Kampen mot fienden

1:a scenen – Ett sjukt barn
Många gånger, medan hon höll på att skriva ned undervisningen som Herren hade gett till de första adventtroende, försökte Satan att stoppa syster Whites arbete, eftersom han inte ville att folk skulle höra budskapen. Stundom gjorde han detta genom att skapa sjukdom i syster Whites närmaste familj, antingen hos hennes make eller hos barnen. En av de första gångerna det hände var 1850, bara sex år efter det att syster White inledde sitt arbete som Herrens budbärarinna. Vid denna tid bodde broder och syster White tillfälligt hos familjen Harris i Centerport, New York. De hade sin lille son, Edson, med sig. En dag skulle de följa pastor Rhodes till kanalbåten, och eftersom det bara var omkring tre kilometer till kajen, följde syster White med dem, och lämnade lille Edson, som bara var ett år gammal, hos Clarissa, barnjungfrun.

Då de kom tillbaka, träffade fru Harris dem i dörren och skrek: ”Lille Edson är döende!” De sprang till hans säng och hittade honom medvetslös och med slutna ögon, och de små armarna var alldeles blåa. Syster White försökte prata med en stadig röst och sade: ”Vårt enda hopp är Gud. Låt oss kalla samman de äldste och be direkt.”

”Vad kan vi göra?”, suckade pastor White. ”Pastor Rhodes är den ende predikanten i närheten och han är på väg till Michigan.” Utan att vänta på svar, skyndade han ned, hoppade in i vagnen och körde så fort hästen Charlie kunde, åter till staden och längs kanalen efter båten. Åtta kilometer längre ner kom han ikapp båten. Pastor Rhodes gick av båten och de skyndade tillbaka till Harris’ hem.

Där uppe i det lilla rummet bad de och smorde det lilla barnet. Strax därefter öppnade han ögonen och log. Gud hade besvarat deras böner.

Inte långt efter detta försökte Satan igen. Runt middagstid började lille Edson att skrika. De skyndade till honom och fann att Clarissa höll honom i sina armar. Han höll sig fast vid henne av skräck. Stundom släppte han henne och viftade i luften med båda händerna och skrek: ”Nej, nej, nej!” ”Han ser något som skrämmer honom”, sade hans pappa. ”Det är något som är osynligt för oss.” ”Ja”, svarade Ellen. ”Jag är säker på att Satan har sänt en av sina änglar för att plåga barnet.” Återigen knäböjde de i bön. Pastor White tillrättavisade demonen i Jesu namn. Strax därpå föll lille Edson i sömn och vaknade inte förrän nästa morgon.

Nästa dag skulle pastor White i väg till Auburn, för att hämta de första exemplaren av en tidning som de hade tryckt. Han var fortfarande svag, men han var fast besluten att ingenting skulle stoppa honom från att få ut tidningen. Syster White reste med honom och körde vagnen de cirka 10 kilometerna till Auburn. På vägen dit blev pastor White bättre. Alla Satans knep hade inte försenat tidningen en enda dag.

2:a scenen – Satan försöker igen
De tog de tryckta tidningarna med sig hem och kallade samman hela familjen, för att vika ihop och adressera dem. Det var en hel del arbete och de hade nästan ingen tid att äta, men så småningom slutfördes arbetet. Så var broder och syster White på språng igen. Eftersom de hade lånat ut sin egen häst Charlie och vagnen till en annan predikant som skulle ut och resa, måste de själva köra med en kärra. James och Ellen White satte sig på det höga sätet framtill. Plötsligt skrämdes hästarna, och vagnen kastades mot en brant sluttning och välte. (Ta bort vagnen, och sätt upp 32.) De kom krypande ut från under vagnen och reste sig. 32. ”Är Du skadad, Ellen?” ”Nej, hur mår Du?” ”Jag är inte skadad.” Sedan rätade de upp vagnen och drog vidare, samtidigt som de sjöng en tacksägelsesång.

Inte långt därefter blev barnjungfrun allvarligt sjuk. Hon blev också helad genom bön. Åter igen kom Satans plan att hindra deras arbete på skam.

Om denna tid skrev syster White till sin väninna fru Bates, och sade: ”Åh, vilka strider vi har haft att kämpa mot fienden sedan vi började att publicera vårt magasin! Vi har måst be och be och be och vi har måst tro, tro, tro. Det är bara så, som vi har kunnat leva.” Syster White såg att Satan ville stoppa bladet, eftersom vi kunde nå till platser där Guds tjänare inte kunde komma. De var frestade att fälla modet, men ju flera vanskligheter den Onde ställde dem inför, desto allvarligare bad de och desto mer outtröttligt arbetade de.

Satan försökte många sätt att stoppa syster Whites arbete. Vid ett tillfälle, en gång senare, sade syster White till sina pojkar: ”I dag måste vi göra oss klara att resa till Windsor på sabbaten. Vi behöver rengöra vagnen. Efter så många mil på leriga vägar är den verkligen en sorglig syn. Så de rullade fram vagnen och Edson tvättade den ordentligt. Den andre sonen, Willie, tog ned de trasiga sidogardinerna och hjälpte sin mamma att tvätta och sy dem i ordning. De lappade och tvättade de oljebehandlade tygstyckena av lärft på sätena och lät dem torka. De skulle resa tidigt fredag morgon, för Windsor låg en hel dags resa bort.

När Willie på fredagsmorgonen öppnade stalldörren för att ta ut hästarna, Jack och Jim, ropade han: ”Mamma, åh mamma, kom och se vad som hänt!” De två stora vattenhinkar och baljan, som de hade använt när de tvättade vagnen, hade krossats och trampats sönder. Gardinerna och sätesöverdragen som de hade gjort så fina, hade slitits i strimlor. Syster White suckade när hon såg förödelsen omkring sig.

Men när hon såg hästen, stackars gamle Jack, stå och skälva av smärta från ett gapande sår i sidan, kunde hon ha gråtit. Syndaren var grannens arbetshäst som delade stallet med de två draghästarna. Han hade gått lös och tillbringat en stor del av natten med att förstöra. Jim, den andra hästen, var oskadd. Han hade fått av sig sin grimma och kommit undan. Willie hittade honom klämd mellan vagnen och stallväggen. Jack försökte att berätta om sina lidanden, genom att gnägga sorgset.

Syster White tog en överblick över skadorna och sade till pojkarna: ”Ni vet vem som är ansvarig för detta. Det är vår store fiende, som alltid försöker att göra oss modstulna. Men skall han få lov till att lyckas? Nej, aldrig. Vi bör nog skjuta upp mötet i Windsor den här gången. Men vi skall åka dit sedan.”

När Satan försöker att göra oss modstulna, låt oss komma ihåg syster Whites upplevelser och be Jesus att hjälpa oss.

Jesus är alltid i stånd till, att stoppa Satan från att förhindra Hans arbete.