- Tillbake

brev nr 18a, 02. juli 1892 - »Kellogg, Bror och Syster [J. H.]«

Käre broder, kära syster!
Vid varje posttur har jag sänt från ett till två hundra manuskriptsidor. Det mesta av detta har skrivits antingen med stöd av kuddar i sängen, halvt liggande eller halvt sittande. Annars har jag stöd, medan jag sitter i en obekväm stol.

Jag har svåra smärtor i höften och i nedre delen av ryggraden, när jag sitter. Om det hade funnits lika sköna stolar i detta land (Australien), som Ni har på hälsohemmet, skulle jag genast ha skaffat mig en sådan, även om den hade kostat trettio dollar. ... Det är väldigt slitsamt för mig, att sitta i upprätt ställning och hålla huvudet uppe. Jag måste vila det, genom att luta mig halvt tillbaka mot kuddarna i stolen. Sådant är mitt tillstånd just nu.

Dock är jag på intet sätt modlös. Jag känner, att jag hålls uppe varje dag. Under nattens långa, slitsamma timmar, då det varit omöjligt för mig att sova, har jag brukat mycken tid till bön. Då varje nerv tycktes skrika av smärta, och det verkade som om jag skulle förlora förståndet, kom Kristi frid in i mitt hjärta till den grad, att jag fylldes av tacksamhet och tacksägelse. Jag vet, att Jesus älskar mig, och jag älskar Jesus. Vissa nätter har jag sovit tre timmar, ett fåtal andra nätter fyra, och för det mesta bara två. I mörkret under dessa långa australiska nätter verkar likväl allt att vara ljust omkring mig, och jag fröjdar mig över ett underbart umgänge med Gud.

Då jag först hamnade i detta hjälplösa tillstånd, beklagade jag djupt att jag hade företagit denna långa resa över havet. Varför hade jag inte stannat kvar i Amerika? Varför hade jag till så stora omkostnader kommit till detta land? Om och om igen kunde jag ha begravt ansiktet i sängkläderna och sluppit tårarna lösa. Men jag hängav mig inte längre åt lyxen att gråta.

Jag sade till mig själv: ”Ellen White, vad menar Du med detta?
Kom Du inte till Australien, eftersom Du kände att det var Din plikt, att resa dit, där samfundet fann att det var bäst för Dig att resa? Har inte det alltid varit Ditt tillvägagångssätt?”
Jag svarade ”Jo.”
”Varför känner Du Dig då nästan övergiven och modstulen? Beror inte detta på fiendens list?”
Jag torkade tårarna så snabbt som möjligt och sade:
”Nu får det räcka.
Jag tänker inte längre se på den mörka sidan av saken. Vare sig jag skall leva eller dö, låter jag Honom, som dog för mig, bevara min själ.”

Jag trodde då, att Herren skulle ställa allting tillrätta, och under dessa åtta månaders hjälplöshet har jag varken varit modlös eller tvivlande. Jag betraktar nu saken som en del av Guds stora plan för det bästa för Hans folk i det här landet, för dem i Amerika och även för mitt eget goda. Jag kan inte förklara, varför eller hur, men jag tror det. Och jag är lycklig mitt uppe i min smärta. Jag kan lita på min himmelske Far. Jag tänker inte tvivla på Hans kärlek. Jag har en beskyddare, som vakar över mig dag och natt. Jag prisar Herren. Hans pris är på mina läppar, ty det kommer från ett hjärta, som är fullt av tacksamhet.