- Tillbake

manuskrift nr 173, 15. september 1902 - »Hälsomissionsarbetet i Södra California«

Los Angeles, California, den 15. September, 1902
Detta manuskript har publicerats i sin helhet i 10MR 248-252.
(Rapport från rådsmöte på 2021 Pennsylvania Avenue, Los Angeles, California, 7 på förmiddagen, Måndag, den 15. September, 1902.)

C. Santee: För en tid sedan togs frågan om Hill Street-fastigheten upp, men vi tyckte att det inte var så bra att lokalisera i staden – utifrån det ljus Du gav oss. Då doktor Moran kom tillbaka, sade han att Du var enig om planerna, som hade lagts – inte att samla in pengar ibland vårt folk, utan från andra; de skall gå åstad, för att bygga och vi för att ta i besittning. Men vi har inte fått mer, än vad han fick med sig från sitt besök.

Vid ett senare möte sade läkaren, att han själv skulle gå vidare med några företag här, för att uppföra en byggnad på platsen och få äganderätten reglerad, men han sade också, att han inte tänkte göra detta, förrän bröderna hade gett sitt medgivande, och önskade ett klargörande från vår sida.

Efter att ha pratat om saken, sade vi till honom, att det bara skulle dröja några dagar, innan Du skulle vara här, och vi skulle hellre skjuta upp det, tills Du hade kommit och kunde ge oss råd. Jag trodde, att läkaren kunde berätta, vilka planer han hade med Byggföreningen och andra angående detta.

Syster White: Jag var redo att komma och förväntade mig att vara där, men våra bröder tyckte att det inte behövdes, ty de skulle nog komma någon gång, och jag skulle vara glad över att vara ledig; men det var ändå min plan att komma.

W. C. White: Ja, för Du känner en börda för verket här, så Du ville gärna komma—

Syster White: Ja, just det.

W. C. White: – trots vacklande hälsa, och försummande Dina andra göromål.

Syster White: Det var med tanke på mitt arbete och den extra bördan, som de tyckte att det inte var så bra för mig att komma. Det var inte menat som en oförskämdhet eller något sådant, utan det var för min hälsas skull och med tanke på allt jobb där hemma.

C. Santee: Det är klart, att det behövs en plats för restaurangarbete. Det kommer hundratals människor från väst varje dag, och det är fler även vid denna mulna tid på året. Vi har nästan lika många nu, under årets turistmånader, och något ställe måste göras i ordning för dem. När man betraktar det ur den synvinkeln, har läkaren räknat ut, hur man skall tillgodose behovet till liten kostnad.

Och vårt bageriarbete har inneburit en ganska stor kostnad. Frågan för oss är, hur det skulle vara tillrådligt, att uppföra ytterligare en byggnad, av den föreslagna storleken? Vi vet inte och vi behöver råd.

Syster White: Var det innan detta uppfördes, eller som det ser ut nu? Pratar Ni om, vad som har gjorts, för att uppföra byggnaderna, eller ändå fler byggnader?

C. Santee: Att uppföra byggnaderna nu, på Hill och på Second Streets.

F. B. Moran: Det är samma sak, som vi talade om norröver.

W. C. White: Ge henne bara Era planer, så att hon förstår, vad vi pratar om – planerna för fastigheten på Hill Street.

Syster White: Är det den plan, som Ni visade mig tidigare?

F. B. Moran: Det är samma byggnad, men planen Du såg, var en jag hade skissat själv. Det är en plan, som arkitekterna har utformat. Det här är inte nödvändigtvis, vad vi vill ha; men det kommer att ge Dig något av en idé. Denna byggnad har sjuttiofem rum. Vi har ett fyrtiotal rum nu.

Syster White: Vad tänker Ni använda dem till?

F. B. Moran: Restaurang, bottenvåningen; läkarmottagningar och behandlingsrum, andra våningen; de rum vi må få i tillägg, är för gäster.

Syster White: Ljuset, som jag har om sanatorierna, är att där skall de sjuka behandlas. Jag kan inte rekommendera ihopgyttring i staden. Jag kan inte göra det själv, och ändå kommer det att se väldigt annorlunda ut för andra; men utifrån det ljus jag har, kan jag inte råda till, att uppföra en byggnad i staden. Ni håller till utanför staden, jag vet; Ni är utanför på ena sidan. Det förändrar förhållandena ganska mycket; men mer än detta kan jag inte säga; jag kan inte ge Er några färdbeskrivningar. Ni måste ordna det själva, för jag kan inte leda byggandet av ett sanatorium i någon stad. Jag kan inte göra det, för det har tydligt slagits fast för mig, att när ett sanatorium byggs, måste det placeras, där det kan uppfylla det yttersta syftet – varför det har inrättats.

Målet vi har i åtanke, är inte främst att tjäna pengar; det är att vinna själar och ta emot dem, som lider av sjukdomar och försätta dem i bästa möjliga läge, för att bli friska igen. Vi litar inte på medicinering. Gud vill, att vi skall gå dit, där vi kan få allt gott från naturen, i alla avseenden, i luften och i landskapets skönhet.

Om vi kan få en plats, som är helt eller delvis färdig, är det bättre, än att uppföra stora byggnader just nu, när vi vet att slutet är nära; och alla städer skall vändas upp och ned på alla sätt. Det kommer att råda stor förvirring i alla städer. Allt, som kan skakas, kommer att skakas, och vi vet inte, vad som kommer att hända härnäst. Domarna kommer att vara i enlighet med folkets ondska och sanningens ljus, som de har tagit emot. Om de har erhållit sanningen, blir straffet enligt detta ljus. Kristus uttalade Sina veord över städerna, som hade fått mycket av Hans undervisning. Det är därför jag är rädd för, att en stor byggnad skall uppföras i Battle Creek, eller någon annanstans, där sanningen har varit känd i flera år. Att få pengar från människor, som inte har tagit till sig sanningen, för att bygga ett sanatorium, ser jag inget ljus i.

Man kan säga, att ljuset inte har skinit här på så länge. Nej, det har det inte, men ordet har uttalats, att sanatorier skall ligga utanför städerna. Gud har ett syfte med detta. Han sade till Israels barn, att då plågorna kom, måste de lämna egyptiernas hus och gå in i sina egna hus, för om de blandade sig med egyptierna, skulle de förgöras med dem. De måste vara ett separat folk. Så våra institutioner borde ha alla möjliga fördelar, inte när det gäller stora byggnader, utan när det gäller läge. Byggnaderna tar inte upp hälften av marken runt ett sanatorium. Det är sanatoriet, som måste ha frukterna, blommorna och allt gott det ger – det har jag skrivit; det är lika sant nu, som då jag skrev det. Jag ser ingenting, som ändrar min uppfattning om Los Angeles på dessa punkter.

De vet inte, vad de gör i Oakland eller San Francisco, där de huserar alla utlänningar, som kommer dit. Dessa utlänningar planerar, vad de skall göra, precis som det hände med Hiskia och babylonierna. Hiskia trodde, att han skulle få inflytande, genom att visa sändebuden alla sina skatter och fördelar. Men de drog sig tillbaka och började planera för, vad de skulle göra. De ville ha fördelarna själva.

Arbetet i Battle Creek följer samma ordning. Sanatorieledarna blandar sig med icke-troende, ger dem tillgång till sina rådsmöten, mer eller mindre, men de närmar sig arbetet med slutna ögon. Deras brist på omdöme framgår av, att de inte ser, vad som skall drabba oss när som helst. Det förekommer en stämning pekande på desperation, krig och blodsutgjutelse, och denna kommer att fortsätta till tidens ände. Så snart Guds folk är beseglade i sina pannor – det finns inget sigill eller märke, som kan ses, utan är fixerade i sanningen, både intellektuellt och andligt, så att de inte kan rubbas – väl Guds folk är beseglade och förberedda för sållningen, kommer den. Den har faktiskt redan börjat; nu förekommer Guds domar i landet och varnar oss för det vi vet kommer.