- Tillbake

manuskrift nr 36, . 1890 - »Risken med falska tankar om rättfärdiggörelse genom tro«

Förstår vi inte, att världens mest kostsamma företeelse är synden? Vi umgås med synden till bekostnad av samvetets renhet, och med risk för, att förlora Guds favör och skilja själen från Honom samt, slutligen, att gå miste om himmelen. Synden, att ge Guds Helige Ande sorg och trotsa Hans vilja, har kostat många förlusten av den egna själen. {Ms36-1890.1}

Vem kan mäta ansvaret åt och inflytandet från varje person, som vår Förlösare har köpt, genom att offra Sitt eget liv? Vilken scen kommer det inte att bli, när domstolen sätter sig ned och öppnar böckerna, för att fastställa alla själars räddning eller undergång! Det kommer att krävas det ofelbara beslutet från En, som har levat med människorna, älskat människorna, gett livet för människorna, för att slutligt säkra lönen åt de trogna och straffet åt de olydiga, de otrogna och orättfärdiga. Guds Son har anförtrotts med mätningen av varje enskild persons handlande och ansvar. För dem, som har gjort sig delaktiga i andra individers synder och har motarbetat Guds vilja, kommer den här scenen att bli förskräcklig. {Ms36-1890.2}

Upprepade gånger har vår fara att, som ett folk, omhulda falska uppfattningar om rättfärdighet av tro, betonats för mig. Det har visats mig i åratal, att Satan skulle komma att verka på ett bestämt sätt, för att förvilla på denna punkt. Guds lag har omsorgsfullt uppmärksammats och framställts inför församlingar. Dock har det gjorts som om vi nästan varit i lika stor avsaknad av vetskapen om Jesus Kristus och Hans förhållande till lagen, som Kains offergåva var värdelös. Jag har blivit visad, att många har hållits borta från tron på grund av våra sammanblandade, förvirrade uppfattningar om frälsningen. Det har berott på, att förkunnarna har verkat på fel sätt, för att nå folks hjärtan. Poängen, som har ljudit i mitt sinne i åratal, är Kristi gottskrivna rättfärdighet. Det har förvånat mig, att denna sak inte har gjorts till ämne för föreläsningar i våra kyrkor överallt i landet, då ämnet så ofta har påtalats för mig, och jag har gjort det till föremål för nästan varje predikan och tal, som jag har hållit inför folket. {Ms36-1890.3}

En genomgång av mina skriverier från de femton till tjugo senaste åren visar, att de framställt saken på detta sätt – att de, som träder in i predikantens allvarliga, heliga verk, först bör förberedas genom lektioner om Kristi och apostlarnas lära gällande levande grundsatser för praktisk gudaktighet. De bör undervisas i grunderna för uppriktig, levande tro. {Ms36-1890.4}

Många unga män skickas ut att arbeta, fastän de inte förstår frälsningsplanen och inser, vad sann omvändelse är; ja, de själva behöver bli omvända. Vi behöver upplysning härvidlag, och predikanterna behöver lära sig, att koncentrera sig mera på sådant, som tydliggör äkta omvändelse. Alla, som blir döpta, skall ge prov på, att de har blivit omvända. Det är ingenting, som bör framhävas mera ihärdigt, upprepas oftare, eller fästas mera bestämt i samtliga sinnen, än det omöjliga i, att fallna människor kan vinna några meriter genom ens sina bästa gärningar. Frälsningen vinns endast genom tro på Jesus Kristus allena. {Ms36-1890.5}

När den här frågan skärskådas, smärtar det oss djupt att upptäcka de ovidkommande kommentarerna från dem, som borde förstå sig på gudaktighetens hemlighet. De talar så tanklöst om de verkliga uppfattningarna åt våra bröder, som säger sig tro och lära ut sanningen. De får inget grepp alls om de egentliga sakförhållandena, sådana de har framställts för mig. Fienden har så till den milda grad fört in deras tankegångar i världslighetens mist och dimma, och denna förvirring tycks vara ett med deras förstånd. Härigenom har den blivit till ett med deras tro och sinnelag. Bara en ny omvändelse kan ändra på dem och få dem till, att ge upp sina falska idéer – ty det är precis, vad deras tankar visats mig vara. De klänger sig fast vid dem likt en drunknande klamrar sig fast vid en livboj, för att de inte skall sjunka och lida skeppsbrott i tron. {Ms36-1890.6}

Kristus har gett mig ord att tala: ”Ni måste bli pånyttfödda, annars kommer Ni aldrig till himmelriket.” Därför borde alla med rätt insikt härom begrava sin stridsvilliga anda och helhjärtat söka Herren. Då kommer de att finna Kristus och ge rätt färgton åt sin troserfarenhet. De bör framhålla den här saken – enkelheten hos äkta gudaktighet – noga för människorna i varje tal. Därmed kommer de att nå hjärtat hos varje hungrande, törstande själ, som längtar efter hoppets och trons förvissning samt hundraprocentig förtröstan på Gud genom vår Herre Jesus Kristus. {Ms36-1890.7}

Låt det bli klart och tydligt att det inte är möjligt att påverka något i vår ställning inför Gud eller inför Guds gåva till oss genom meriter som vi som skapade väsen skulle kunna ha. Om tro och gärningar kunde köpa frälsningens gåva till någon, skulle Skaparen stå i skuld till den skapade. Här är ett tillfälle för det falska att bli accepterat som sanning. Om någon människa kan förtjäna frälsning genom något man kan göra, då befinner hon sig i samma situation som katoliken som måste göra bot för sina synder. Då blir frälsningen delvis en skuld, som kan förtjänas som lön. Om människan inte kan förtjäna frälsning genom sina egna goda gärningar, då måste den vara en gåva av enbart nåd, mottagen av människan som en syndare därför att hon tar emot och tror på Jesus. Det är helt och fullt en gratis gåva. Rättfärdiggörelse genom tro placeras bortom all strid. All strid är avslutad så fort det står klart att de meriter som den fallna människan tror sig ha genom sina goda gärningar aldrig kan säkerställa henne ett evigt liv.

Det ljus som Gud har gett mig placerar detta viktiga ämne över alla andra frågor i mitt sinne. Rättfärdiggörelsen är helt och fullt av nåd och kan inte fås genom några handlingar som den fallna människan kan utföra. Det har presenterats för mig klart och tydligt att om den rike mannen har pengar och ägodelar, och han skänker en gåva från detta till Herren, kan falska föreställningar komma in och förstöra offret genom att han tror att han har förtjänat Guds ynnest, att Gud är skyldig honom att se med speciell favör på honom på grund av den där gåvan.

Alltför lite undervisning i klartext har getts i denna fråga. Herren har lånat människan sina egna saker i förtroende. Tillgångar som han kräver ska lämnas tillbaka till honom när han så bestämmer och när upprättandet av hans verk kräver det. Herren gav oss ett intellekt. Han gav oss hälsa och förmågan att samla jordiska skatter. Han skapade det som finns på jorden. Han visar Sin gudomliga makt att utveckla alla dessa rikedomar. De är hans frukter från Hans eget åkerbruk. Han gav solen, molnen och regnskurarna, så att växtligheten skulle kunna spira. Som Guds anställda tjänare samlade Ni in hans skörd till att användas på det sätt som Era behov krävde, på ett ekonomiskt sätt och till att hålla överskottet tills Gud kallar på det. Ni kan säga tillsammans med David: ”Från dig kommer allt, och det vi gett åt dig har vi fått ur din hand” (Första Krön. 29:14).

Så tillfredsställelsen i den skapades gärningar kan inte ligga i att vi ger tillbaka till Herren Hans eget, för det har alltid varit Hans egendom som vi får använda så som Han i Sin visdom visar oss.

Genom uppror och avfall gick människan miste om Guds ynnest, inte sina rättigheter, för hon kunde inte ha något värde i sig själv om det inte var förankrat i Guds älskade Son. Detta måste man förstå. Människan gick miste om de privilegier som Gud i Sin nåd hade gett henne som en fri gåva, en skatt i förtroende för att användas för att föra fram Hans verk och till Hans ära, till att gagna de skapelser Han hade gjort. I det ögonblick då Guds skapelse vägrade att lyda Guds rikes lagar blev hon illojal mot Guds styre och gjorde sig själv totalt ovärdig alla de välsignelser som Gud hade gynnat henne med.

Detta var hur situationen såg ut för mänskligheten efter att människan hade skilt sig från Gud genom överträdelse. Då var hon inte längre berättigad till andrum, solstrålar eller en matbit. Och orsaken till att människan inte utplånades var att Gud älskade henne så högt att Han gav Sin egen älskade Son som gåva för att han skulle lida straffet för hennes överträdelse. Kristus föreslog att Han skulle bli människans försäkring och ersättare, så låt nåden förvandla Din vilja och Dina handlingar att människan, genom denna makalösa nåd, skulle få en andra chans, en andra prövotid och ha Adam och Evas erfarenhet som ett varnande exempel om att inte överträda Guds lagar som de gjorde. Lika mycket som människan åtnjuter Guds välsignelser i solskenets gåva och i gåvan av mat, måste det också från människans sida finnas ett tacksamt erkännande inför Gud att allt kommer ifrån Honom. Allt som ges tillbaka till Honom är bara Hans eget som Han har gett ut.

Människan bröt Guds lag, och genom Förlossaren gavs nya löften på andra grunder. Alla välsignelser måste komma genom en Medlare. Nu läggs alla medlemmar av den mänskliga familjen helt i Kristi händer, och allt som vi äger i detta livet, vare sig det är en gåva i form av pengar, hus, mark, tankeförmåga, fysisk styrka eller intellektuella förmågor, och välsignelserna i det kommande livet ges till oss som Guds skatter som vi troget skall använda för människors bästa. Varje gåva bär korsets stämpel och bilden och inskriften av Jesus Kristus. Allt kommer ifrån Gud. Från de minsta fördelar till de största välsignelser, allt kommer genom samma kanal, en övermänsklig medling som är bestänkt av det blod som inte går att värdera eftersom det är Guds liv genom Hans Son.

Ingen kan nu ge Gud något som inte redan är Hans. Tänk på detta: ”Från dig kommer allt, och det vi gett åt dig har vi fått ur din hand” (Första Krön. 29:14). Detta måste framhållas för människor överallt. Vi äger ingenting, vi kan inte erbjuda något av värde, i handlingar eller i tro, som vi inte först har fått från Gud. Han kan när som helst lägga Sina händer på det och säga: ”Detta är Mitt: Gåvor, välsignelser och begåvningar Jag har anförtrott åt Er, inte för att berika Er själva, utan Jesus visade aldrig bort någon. Även de som levde på samhällets marginaler och som andra människor såg ned på välkomnades in i Jesus omsorg för att Ni på ett klokt sätt skall använda dem till nytta för världen.”

Skapelsen tillhör Gud. Genom att överge människan kunde Herren göra så att hon genast slutade andas. Allt som människan är och har tillhör Gud. Hela världen är Guds. Människornas hus, allt vad de har skaffat sig, allt som är värdefullt eller mästerligt, är Guds egen gåva. Allt är gåvor från Honom som skall lämnas tillbaka till Gud genom att användas på ett sådant sätt att det hjälper till att förfina människans hjärta. De mest underbara gåvor kan läggas på Guds altare, och människor kommer att prisa, upphöja och lova Givaren på grund av Hans frikostighet. På vilket sätt? ”Från dig kommer allt, och det vi gett åt dig har vi fått ur din hand” (Första Krön. 29:14). Inga mänskliga handlingar kan göra oss förtjänta av Guds förlåtande kärlek, men Guds kärlek som genomsyrar själen kommer att leda människan till att göra de saker som Gud alltid har krävt och som hon skall göra med glädje. Hon gör bara det som plikten kräver av henne.

Guds änglar i himlen som aldrig har fallit gör Guds vilja hela tiden. I allt de gör i sina flitiga uppdrag av nåd till världen, i att beskydda, vägleda, och vaka över Guds skapade varelser under alla tider, både de rättfärdiga och de orättfärdiga, kan de verkligen säga: ”Allt är Ditt. Av Ditt eget ger vi Dig.’ Tänk om det mänskliga ögat kunde få en glimt av änglarnas tjänster! Tänk om fantasin kunde greppa och begrunda Guds änglars rika, underbara tjänster, och de konflikter de engagerar sig i för människans skull för att skydda, leda, vinna och att dra dem bort ifrån Satans snaror. Hur annorlunda skulle då inte deras uppförande och religiösa känsla vara!

Diskussioner kan sättas igång av dödliga väsen, som ihärdigt försvarar tanken på skapade varelsers meriter, och där var och en kämpar om herraväldet, men de förstår helt enkelt inte, att de hela tiden, till princip och sinnesart, ger en vrångbild av sanningen sådan den är i Jesus. De befinner sig i förvirringens dimma. De är i behov av Guds himmelska kärlek, vilken framställs av guld renat i elden; de är i behov av Kristi rena karaktär, likaså är de i behov av den himmelska ögonsalvan, för att de häpet skall inse det ytterligt tokiga i uppfattningen, att skapade varelser förmår att förtjäna det eviga livets lön. Visst förekommer det ivrigt arbete och intensivt gillande, förträffliga och ädla intellektuella bedrifter, omfattande insikter, liksom att jaget läggs i dammet vid Återlösarens fötter; men inget av allt detta är viktigare, än den nåd och förmåga, som Gud redan har gett. Inget mindre än pliktens uppfyllelse måste till, och gåvorna kan aldrig överskugga det, som redan tagits emot; och allting måste ändå läggas på Kristi rättfärdighets brännoffersaltare, för att det skall renas från sin jordiska odör, innan det stiger upp i ett moln med välluktande rökelse till den store Jehova och godtas som en underbar väldoft. {Ms36-1890.17}

Jag undrar: Hur kan jag bäst framställa saken såsom den är? Herren Jesus skänker alla krafter, all nåd, all ånger, all fallenhet, all förlåtelse för synd, i och med att Han lägger fram Sin rättfärdighet för människan att gripa tag om genom levande tro – vilken också den är en gåva från Gud. I fall man skulle hopa allt det goda och heliga samt ädla och ljuvliga hos människan, och sedan säga åt Guds änglar, att detta skulle inverka på människors själars frälsning eller deras meriter, skulle påståendet avfärdas som förräderi. Änglarna, som står i närvaron av sin Skapare och betraktar den makalösa härlighet, som omger Hans person, betraktar därmed Guds Lamm, som utgavs sedan världens grundande till ett liv i förödmjukelse, till att förkastas av syndiga människor, till att hånas, till att korsfästas. Vem kan mäta det oändliga hos detta offer! {Ms36-1890.18}

För vår skull blev Kristus fattig, för att vi genom Hans armod skulle bli rika. Och vilka som helst gärningar, som människan kan uträtta åt Gud, är ett platt intet – ja, mindre, än ingenting! Mina önskningar blir godtagbara endast därför att de fogas till Kristi rättfärdighet. Uppfattningen, att man kan göra något, för att tjäna ihop till förlåtelsens nåd, är rena rama bedrägeriet från början till slut. ”Herre, i min hand är ingen penningbörs, jag bara klänger mig fast vid Ditt kors.” {Ms36-1890.19}

Människan är oförmögen till beramade bedrifter, som skänker henne ära. Människor har väldigt lätt för, att förhärliga och upphöja människor. Detta får mig att bäva och darra, ty det har avslöjats för mig hjärtan fulla av själviskhet i hemmet och i gärningen hos många av just dessa personer. De är fördärvade, nedsmutsade, vidriga; och inget av det, som de presterar, upphöjer dem hos Gud, ty allt vad de gör, är en styggelse i Hans ögon. Det kan ej förekomma någon verklig omvändelse, utan att synden ges upp, men folk genomskådar inte syndens fördärvande natur. Med en förnimmelseskärpa aldrig motsvarad av dödligas blick, blir änglar från Gud varse, hur väsen handikappade av fördärvliga inflytanden, med orena själar och händer, avgör sitt eviga öde; och ändå har många föga uppfattning om, vad som utgör synden och dess botemedel. {Ms36-1890.20}

Vi hör så mycket förkunnas om själens omvändelse, som inte är sant. Människor blir lärda idén, att om en person ångrar sina synder, skall han bli förlåten. Tanken är nämligen, att syndaånger utgör vägen, dörren, till himmelriket; att syndaångern bär med sig ett visst förmodat värde, som köper förlåtelse åt honom. Förmår människan, att ångra sina synder av egen kraft? Lika litet, som hon förmår att förlåta sig själv. Tårar, suckar, löften – allt dylikt utgör bara det rätta bruket av de förståndsgåvor Gud har skänkt människan, och ryggens vändande mot synden ingår i omformandet av ett liv, som ändå tillhör Gud. Var finns människans merit, för att tjäna ihop till frälsning, eller för att inför Gud framställa något av värde och utsökthet? Vinns Hans favör med uppoffrandet till Honom av pengar, hus, egendomar? Omöjligt! {Ms36-1890.21}

Det ligger en fara i, att betrakta rättfärdiggörelse genom tro som en trons merit. När man tar emot Kristi rättfärdighet som fri gåva, blir man fritt rättfärdiggjord genom Kristi återlösande verk. Vad är då tron? ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” Hebréerbrevet 11:1.

Tron är förståndets bifall till Guds ord, varigenom hjärtat binds i villig helgelse och tjänst åt Gud, som skänkte förståndet, som rörde vid hjärtat, som först riktade uppmärksamheten mot Kristus på Golgata kors. Tron är överlåtandet till Gud av ens intellektuella krafter, sinnets och viljans givande till Gud, och inträdandet i himmelens rike genom en enda port: Kristus. {Ms36-1890.22}

När människor lärt sig, att de inte kan tjäna ihop till rättfärdighet genom någon merit hos sina egna gärningar, och de med bestämd och fullständig förtröstan ser hän till Jesus Kristus som sitt enda hopp, krymper jaget och växer Jesus till. Själar och kroppar blir fördärvade och förorenade genom synden, hjärtan blir främmande inför Gud, ändå kämpar många i sin egen otillräckliga styrka, för att vinna frälsningen tack vare goda gärningar. Jesus, menar de, utför en del av frälsandet; resten måste de sköta om. De behöver inse, att tron på Kristi rättfärdighet är deras enda hopp för all tid och evighet. {Ms36-1890.23}

Gud har skänkt människor förståndsgåvor och förmågor. Gud verkar genom och med de gåvor Han har lagt ned i människan, och genom att bli delaktig av gudomlig natur och utföra Kristi verk, kan människan bli segervinnare och erhålla odödlighet. Herren har ej för avsikt, att utföra det arbete Han har gett människan kraft till. Människan måste förvisso utföra sin del. Han måste vara en Guds medarbetare, som går i ok med Kristus, lärande sig Hans saktmod, Hans stora ödmjukhet. All kontroll ligger i Guds händer. Han tillhandahåller gåvorna; människan tar emot dem och agerar som ett levande redskap med hjälp av Kristi nåd. {Ms36-1890.24}

”… ni är en Guds åker”. Första Kor. 3:9. Hjärtat måste bearbetas, stillas, plogas, harvas, besås för att ge sin avkastning till God i form av goda gärningar. ”… en Guds byggnad.” {Samma.} Du kan inte bygga upp Dig själv. Det finns en Makt utanför Dig, som måste bygga upp församlingen, varvid Han fogar mursten på mursten och alltid samverkar med de förmågor och krafter, som Gud har gett människan. Återlösaren måste kunna finna ett hem i Sin egen byggnad. Gud verkar och människan verkar. Guds gåvor behöver fortlöpande tas emot, för att deras frukter fritt skall gå att sprida. Det handlar om ett fortgående emottagande och återställande. Herren har gjort det möjligt för själen, att erhålla näring från Honom, och att denna näring sedan skall användas, för att förverkliga Hans avsikter. För att möjliggöra utflödet, måste människan ta emot det gudomliga. ”Jag skall bo hos dem och vandra med dem”. Andra Kor. 6:16, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. {Ms36-1890.25}

Själens tempel är tänkt att vara okränkbart, heligt, rent och obesmittat. Det måste förekomma samverkan, där all kraft utgår från Gud och all ära tillfaller Honom. Ansvaret vilar på våra skuldror. Vi måste ta emot Skaparens tankar och känslor, för att ge uttryck åt dem. Lagen om mänskligt och gudomligt agerande gör mottagaren till en Guds medarbetare. Den möjliggör för människan att, förenad med Gudomen, utföra Guds verk. Människa vidrör människa. Gudomlig kraft och det mänskliga redskapet i gemenskap ger framgång, ty Kristi rättfärdighet lyckas med allting. {Ms36-1890.26}

Orsaken till att så många inte blir framgångsrika arbetare för Gud är att de agerar som om Gud vore beroende av dem, som om de kunde föreslå åt Gud vad Han skall göra med dem, i stället för att de skall vara beroende av Gud. De lägger åt sidan den övernaturliga kraften och lyckas inte utföra de övernaturliga handlingarna. De är hela tiden beroende av sina egna och sina bröders mänskliga krafter. De är i sig själva begränsade och gör alltid bedömningar efter sitt eget begränsade mänskliga förstånd. De behöver lyftas upp, för de har inte fått någon kraft ifrån ovan. Gud ger oss kroppar, mental kapacitet, tid och möjligheter till att arbeta. Det krävs att alla gör sin del. När mänsklighet kombineras med gudomlighet kan man åstadkomma ett verk som varar lika länge som evigheten. När människor tänker att Herren har gjort ett misstag i deras enskilda fall, och att de själva bestämmer vad de skall göra, kommer de att bli besvikna.

”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef. 2:8).

Här är en sanning som kommer att hjälpa Dig att förstå detta ämne, så länge som Du inte stänger Ditt sinne för ljusets strålar. Evigt liv är en oändlig gåva. Detta gör att den ligger bortom möjligheten att förtjäna den, därför att den är oändlig. Den måste nödvändigtvis vara en gåva. Som en gåva måste den tas emot i tro, och mötas med tacksamhet och lovprisning till Gud. En fast tro leder inte en människa in i fanatism eller till att vara som den late tjänaren. Det är Satans förhäxande kraft som leder människor till att se på sig själva i stället för att se på Jesus. Kristi rättfärdighet måste gå före oss själva om Herrens härlighet skall bli vår belöning. Om vi gör Guds vilja kan vi ta emot stora välsignelser som Guds fria gåva, men inte för att vi på något sätt förtjänat dem. Våra meriter är inget värda. Utför Kristi verk, och Du kommer att ära Gud och sluta som mer än en segrare genom Honom som har älskat oss och gett Sitt liv för oss, så att vi skulle få liv och frälsning i Jesus Kristus.