- Tillbake

brev nr 25, 27. juni 1884 - »Smith, Uriah«

East Portland, Oregon, 27 juni, 1884 – Detta brev publicerades i sin helhet i 20MR 356 - 360.

Det har förflutit tre år sedan jag besökte dessa konferenser. Den översta konferensen var en succé. Vi fann en anda småaktig kritik mot generalkonfensens beslut och mot dem som en konferens. Genom Guds hjälp förmådde vi att avbryta detta.

Käre bror:
Det är en sak som måste uppmärksammas. Det är en man vid namn J. N. Bunch som arbetade vid konferensen i Missouri. Han predikar. Denne man har ingen rätt att gå in i detta arbete överhuvudtaget. Jag fruktar att han kommer att efterlämna en fruktansvärd fläck på Guds verk. Jag har visats något om honom, som är av en karaktär som gör honom ovärdig en tillit som kristen. Jag vet inte vem jag skall skriva till men jag ansåg att du måste veta vilka som är de rätta att anförtro denna sak till. Något måste bara göras.

Vårt arbete i båda dessa konferenser har varit mycket, mycket hårt. Den form i vilken äldste van Horn efterlämnade dessa två konferenser var sådan att den gör det synnerligen svårt för någon predikant överhuvudtaget, att efterträda honom.

Jag skrev till honom då han gick på skolan i Heraldsburg. Jag talade om för honom, att det inte var hans uppgift att undervisa andra i sanningen. Hans karaktär präglades inte av att han ville ära Guds verk. Han lämnade snart Oregon. Då såg jag hans namn på arbetsrapporten som medarbetare i Guds verk. Jag vill skriva så här mycket till dig, och hoppas att du kommer att sörja för att något blir gjort i denna sak. Hans livsstil är mycket tvivelaktig. Jag skall skriva till honom, men jag kan inte på ett tag.

Bror [W. L.] Raymond har utfört ett arbete som var nedbrytande – nya synpunkter efter bror Owens ordning presenterades för rådssamlingen för undersökning. Samma sak skedde med bror Raymonds synpunkter. En rådssamling lyssnade till hans argument och skrev sedan ned sina svar. Han har samtyckt till att foga sig efter sina bröders beslut.

Utifrån det som Herren har behagat visa mig, kommer just sådana att träda fram hela tiden och många fler kommer att påstå att de har fått nytt ljus vilket är en sidofråga, en inkörsport. Detta kommer att öka alltmer tills det uppstår en brytning mellan dem som antar dessa synpunkter och dem som tror på den tredje ängeln budskap. Så fort dessa nya idéer antas, kommer det att bli en drift bort från dem som Gud har använt i detta arbete, ty sinnet börjar tvivla och dra sig bort från ledarna, därför att Gud har skjutit dem åt sidan och valt ödmjukare män till att utföra Hans tjänst. Detta är den enda förklaring de kan ge i den här saken, eftersom ledarna inte ser detta viktiga ljus.

Gud för fram en grupp som skall förmedla den tredje ängelns höga rop. Men ”ur er egen krets skall män träda och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin egen sida.” [Apg. 20:30.] Nu är det Satans mål att föra fram nya tankar och splittra tankarna från det sanna uppdraget och det äkta budskapet för vår tid. Han sätter sinnen i rörelse så att de ger Skriften felaktiga tolkningar, ett felaktigt högt rop, så att det verkliga budskapet inte kommer att få någon effekt när det kommer. Detta är ett av de största bevisen för att det höga ropet snart kommer att höres och att jorden kommer att upplysas med Guds härlighet.

Herren gav mig stor kraft inför folk på sabbaten. Omkring femtio kom fram till bön. Många av dem sökte Herren för första gången. Sådana som avfallit kom tillbaka med bekännelser, med kinder våta av tårar.

På söndagen fick jag stor frimodighet att tala om avhållsamhet. Ämnets kraft har jag aldrig tidigare kunnat se och och märka så tydligt som vid detta tillfälle. Folk från städerna lyssnade uppmärksamt. Flera icke-troende som hade använt tobak sedan sin ungdom hade slutat och sade att de inte någonsin mer kommer att röra tobaken. Vi lämnade platsen klockan tio på kvällem, steg på tåget, och var på väg till East Portland. På tisdagens eftermiddag stannade vagnarna i Multnomah Falls, och stod stilla i tjugo minuter, så att passagerarna kunde stiga av och se en fri utsikt. Jag steg av och jag ville gå inte gå tillbaka. Det var mycket brant. Steg skulle tas, sedan sicksackades det ett bra stycke, därefter flera steg. Detta upprepades många gånger tills vi stod på en enkel bro som sträckte sig över en avgrund över det första vattenfallet. Detta är Bridal Veil.

Vattnet strömmar från bergets topp omkring 900 fot högt, och när vattnet faller ned, bryts det mot de utskjutande klipporna, och sprider sig i ett vackert skum. Här var den vackraste utsikt man kunde se. Jag skulle ha velat njuta av det om jag hade kunnat använda hela dagen till att se på detta sceneri, men vi var tacksamma över de få ögonblicken (även om det kostar en arbetsam klättring) då vi stod på den bro som byggts för detta ändamål för att vi skall kunna se detta naturens bedårande sceneri – över oss rann vattnet åttahundra fot uppifrån bergstopparna, slog emot klipporna och stupen, och kastade vattenmassorna som en slöja åt varje håll, och under oss samlades detta vatten från strömmen ovanför och störtade ned i ett större fall över klipporna.

Detta var den store Mästerkonstnärens verk, och vi kunde endast utbrista inför Gud, den Allsmäktige: ”Hur förunderliga är ej dina gärningar!” (Psalm 66:3) Vi känner oss underdåniga och fyllda av vördnad under närvaron av sådana manifestationer av den store Guden. Jag tänkte på Psalmisten som kallar på allt, levande och omedvetet, stämma upp i gemensam kör i tacksamhet till Gud. Han som på detta sätt kallar på det omedvetna och irrationella, ger därigenom den största tillrättavisningen till dem som har välsignats med förstånd, om deras själar inte glöder och deras läppar inte proklamerar Guds majestät och härlighet. ”Prisa honom, sol och måne, prisa honom, alla lysande stjärnor. . . .. Prisa HERREN från jorden, ni havsdjur och alla djup, eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind som uträttar hans befallning.” [Psalm 148:3 - 8.]

Alla dessa Guds agenter i naturen nämns för att frambära sin lovprisning, och vem bland Guds skapelser vill vara tyst! När varje stjärna löper sin bana, och varje bris som sveper fram över jorden, och alla moln som förmörkar himlavalvet, alla regnskurar och alla solstrålar, ger uttryck för sin lovprisning av Gud och offentliggör Herren Guds härligheter som regerar i himlarna.

Vi anlände till lägerplatsen på tisdag middag. På onsdagen drabbades jag av sjukdom. En brännande feber kom över mig, och jag var under tre dagar och nästan fyra inte påklädd. Utsikterna för mitt arbete såg mycket mörkt ut. Men på sabbaten klockan fem fick jag hjälp att gå fram och tala i omkring trettio minuter. På söndagen talade jag i omkring en och en halv timme till ett fullsatt tält, med stor tydlighet och frimodighet, och hade samlat krafter dag för dag ända sedan dess. Men arbetet i denna konferens var av samma karaktär som det arbete som nämnts ovan, endast mer utbrett. Vi hade en av de hårdaste strider vi någonsin har varit engagerade i.

De ledande männen i denna konferens verkar inte ha någon respekt för generalkonferensen. Folk har ingen respekt för predikanter eller president. De föraktade bror Boyd. Äldste van Horn var en behaglig talare, men de föraktade den mannen för att han inte kunde tala lika flytande som äldste van Horn. De jämförde gåvorna med hans ansikte i församlingen. Bror Boyd var mycket sårad i djupet av sin själ, men trots detta har hans kärlek till uppdraget fått honom att klamra sig fast vid Guds verk under den modlöshet som endast få skulle ha burit på ett så ädelt sätt som han har gjort.

Vi kan inte ge dig alla detaljer. Vi hade människor som det var svårt att ha med att göra, som det var svårt att göra intryck på. Våra predikanters uppgift räknades inte ha större värde än deras egen visdom och omdömesförmåga. Det enda som de inte vågade var att förkasta vittnesbörden. Dessa böjde de sig för efter lång tvekan.

Sista kvällen vågade jag mig på att tala i min svaghet, och Herren gav mig stor frimodighet. Tältet var fullt av utifrånkommande och vårt folk. Alla lyssnade som om det gällde deras liv. Jag presenterade Petrus stege för dem och det slutliga överflödande härliga inträdet i det eviga riket. Herren gav mig Sin Ande och Sin kraft när jag beskrev lönen för den som vinner seger.

På fredagmorgonen kom det då och då under mötet en liten spricka i molnen, men bara för att på nytt täckas med det svarta mörkret. Jag stod upp utan att ha fått nya krafter av en avbruten natts sömn. I fyra nätter hade jag bara haft litet sömn. Medan jag talade till folk, lämnades det åt en predikant att öppna mötet, resten drog sig tillbaka till en lund för att gå i förbön till Gud. De blev välsignade och kom till tro på att vi skulle få Guds frälsning.

På fredag morgon klockan fem började vi vårt möte, och jag stod upp och talade en kort tid, och berättade för dem att vi hade väntat oss att dessa ledande män skulle intaga en ståndpunkt som Gud kunde erkänna och därför släppa in Sin Ande vid mötet. Vi hade inte fler appeller att ge och inte mer tid att förlora genom att vänta på dem. De hade stått direkt i vägen för vårt uppdrag från första början, och nu skulle våra uppgifter gälla dem som hade kommit till mötet för att få hjälp. Jag hade två lediga stolsrader därframme och bad dem som hade avfallit från Gud och dem som aldrig hade börjat tjäna Herren, att komma fram. De började komma. Fler stolar var lediga, och till sist var alla tältets stolar fullsatta, omkring ett dussin var på platserna på sidorna.

Då svepte Guds Ande som en tidvattenvåg över församlingen. Vilken högtidlighet! Det gavs djupa, allvarliga bekännelser som kom från hjärtat. Dessa män som hade stått som isberg smälte av strålarna från rättfärdighetens Sol. De kom direkt till kärnpunkten. De gjorde ett grundligt arbete. Det avgavs bekännelser under gråt och djupa känslor. Vi fick en mycket högtidlig och välsignad

förbönsstund, och avslutade mötet och intog vår frukost och samlades på nytt klockan åtta, för att avsluta vår uppgift. Föräldrar bekände inför sina barn, och barnen inför sina föräldrar, män inför sina hustrur och hustrur inför sina män, bröder mot systrar, och systrar mot bröder. Det var som 1844 - rörelsen. Jag har inte varit på den sortens möte på många år. Efter att ha utkämpat hårda strider, var segern mycket dyrbar. Vi grät alla som barn.

Bror Boyd talade om sin tacksamhet medan tårarna rann från hans ansikte. O, jag prisar Herren. Jag prisar Honom ty Han måste prisas. I Herrens barmhärtighet, besparade Han mig hårt arbete, för vila och förnyelse, och jag vill förtrösta på Honom av hela mitt hjärta. Jag vill lita på Honom.

Det verkade vara en helt ny atmosfär på lägret: I går valdes äldsteprästen Boyd till president för denna konferens, men de som behandlat honom så skamligt kom inte frimodigt och helt och hållet fram och han avslog. Han talade om för dem att han inte kunde tjäna dem, han längtade efter frid och vila. Han ville emellertid förkunna den tredje ängelns budskap så länge han kunde andas. Men nu, i dag, har han accepterat, och kommer att tjäna dem som president. Nu fungerar arbetet som ett urverk i konferensens verksamhet. O, vilket arbete kan inte Herren utföra på kort tid!

Jag har bara återgett några små detaljer. Det är en så barnslig och opålitlig och ynklig röra, att jag inte tror att det är möjligt för mig att skriva om det. Det är för mycket klagande, kverulerande, uppförstoring av småsaker att det inte är möjligt för mig att skriva om det. Att göra människor till förbrytare på grund av ord, är en fatal synd i Guds ögon. Men denna strid har vänt, seger genom Jesus Kristus är vår. Och vi vet att kampen måste utkämpas någon gång, och den måste utkämpas utan att vi fogar oss en tum för att tillfredsställa och behaga detta kverulerande och oordentliga element.

Vi har aldrig sett så mycket damm och storm resa sig mot en person, som när det undersöktes visade sig inte innehålla det minsta att hämta i det, som vid detta tillfälle. O, vad kan inte Satan åstadkomma i det människohjärta som inte dagligen har del i gudomlig natur. Jag förväntade mig inte att skriva om detta när jag började, men jag är så tacksam över att jag ville säga det till dig.

Mycket kärlek till syster Harriet och dina kära barn. Annie i synnerhet. Måtte Herren välsigna detta barn och måtte hon vinna härlighetens krona.

afsn nr:1
afsn nr:5
afsn nr:2
afsn nr:4
afsn nr:3
afsn nr:6
afsn nr:7
afsn nr:8
afsn nr:9
afsn nr:10
afsn nr:11
afsn nr:12
afsn nr:13
afsn nr:14
afsn nr:15
afsn nr:16
afsn nr:17
afsn nr:18
afsn nr:19
afsn nr:20
afsn nr:21
afsn nr:22
afsn nr:23
afsn nr:24
afsn nr:25
afsn nr:26