- Tillbake

manuskrift nr 50, 28. mars 1900 - »»Kristus – vår Överstepräst««

Rättfärdigheten fordrar, att synden inte bara blir förlåten, utan också att dödsdomen fullbordas. Då Gud utgav Sin enfödde Son, uppfyllde Han båda dessa villkor. Genom att dö för människorna, bar Kristus straffet fullt ut, och Han gjorde det samtidigt möjligt att förlåta.

Genom synden har människorna skilts från livet med Gud. De är andligt förlamade på grund av Satans list och ränker, han, som är syndens upphovsman. De känner inte själva på sig, att de är syndare, eller har förmåga till, att värdesätta och tillägna sig gudomlig natur. Får de tillfälle härtill, är det ingenting i det naturliga hjärtat, som önskar sig detta. Satan har förhäxat dem. Han använder all sin klokskap och list, för att hindra varje god impuls. Varje förmåga Gud har gett dem, har brukats som vapen mot den gudomlige välgöraren. Även om Gud älskar dem, kan Han inte skänka dem de gåvor och välsignelser Han längtar efter att skänka dem.

Men Gud lät Sig inte besegras av Satan. Han sände Sin Son till världen, för att Han genom att bli människa och förena det gudomliga med det mänskliga, skulle kunna ge människorna moralisk resning inför Gud.

Det finns ingen annan väg till frälsning för människorna. Jesus säger: ”utan mig kan ni ingenting göra” (Johannesevangeliet 15:5). Bare genom Kristus kan livets källa ge människonaturen nytt liv, omdana inställningen och vända folks tankar och känslor mot himmelen till. Genom föreningen av den gudomliga och mänskliga naturen kunde Kristus hjälpa dem till att förstå, och Han förmådde att ingjuta Sina livgivande egenskaper i människor, som var döda i överträdelser och synd.

När människorna tänker på Golgata, har de en ofullkomlig bild av Kristus på skammens kors. Varför dog Han? På grund av synden. Vad är synd? Överträdelse av Guds lag. Då får de ögonen öppnade och ser, vad synd är. Den överträdda lagen kan inte ge syndaren förlåtelse. Den är vår övervakare, som utdömer straffet över oss. Var finns hjälpen? Lagen driver oss till Kristus, som hängdes på korset, för att Han skulle kunna ge fallna, syndiga människor Sin rättfärdighet, och därefter ställa fram dem inför Fadern med Sin egen rättfärdiga karaktär.

Kristus på korset leder inte bara människorna till Gud och till ånger över lagöverträdelse, ty Gud tillhandahåller ångern, innan Han ger förlåtelsen. Utan Kristus har också tillfredsställt rättfärdigheten, Han har utgett Sig Själv som försoningsoffer. Blodet, som utgöts, kroppen som bröts, tillfredsställer den överträdda lagens krav. På detta sätt har Han byggt en bro över den avgrund, som synden skapat. Han led som människa, för att Han med Sin misshandlade kropp skulle kunna täcka över den försvarslöse syndaren. Segern Han vann genom Sin död på Golgata, tillintetgjorde för alltid Satans makt till att anklaga. För alltid satte Han stopp för påståendet om, att självförnekelse inte var nödvändig för människorna, eftersom denna inte ens var möjlig för Gud.

I himmelen hade Satan stått i rang näst efter Guds Son. Han var den främste ibland änglarna. Hans inflytande hade varit fördärvligt, men Gud kunde inte fullständigt avslöja den saken och samtidigt upprätthålla samklangen i himmelen, genom att avlägsna honom och hans onda inflytande. Hans makt ökade, men det onda genomskådades fortfarande inte. Det här innebar en dödlig fara, men säkerheten för universum och Guds styre krävde, att det fick utvecklas och avslöja sig självt.

Genom att Satan fortfor med sitt hat och sin fiendskap, tills Kristus hängde på korset med misshandlad kropp och krossat hjärta, miste han fullständigt all den sympati, som universum hade visat honom. Då fick man se, att Gud i Kristus hade förnekat Sig Själv, genom att utge Sig Själv för världens synd, eftersom Han älskade människorna. Skaparen uppenbarades i den evige Gudens Son. Här infann sig för alltid svaret på frågan: ”Är det möjligt för Gud, att visa självförnekelse?” Kristus var Gud. Men Han förnedrade Sig Själv och blev människa, och intill döden förblev Han lydig, genom att utge Sitt oändligt stora offer.

Allt, som en människa kunde gå igenom, uthärdade Kristus, trots att Satan frestade Honom på alla sätt. Men ju större frestelsen blev, desto mera fullkomligt blev offret. Allt, som en människa kunde uthärda i kampen mot Satan, uthärdade Kristus i Sin förenade mänskliga och gudomliga natur. Lydig och syndfri in i det sista, dog Han för människorna som deras ställföreträdare och borgensman. Han blev utsatt för allt det, som människor någonsin kommer att bli utsatta för i form av frestelser och bedrägeri, för att människorna skall kunna segra, genom att få del av gudomlig natur.

Det visade sig, att den rena sanningen kunde segra över lögnen, att ärlighet och hederlighet kunde segra över list och förslagenhet i alla, som i likhet med Kristus är villiga till att offra allt, ja, till och med livet för sanningens sak. Att stå emot Satans frestelser är ingen lätt uppgift. Det förutsätter ett fast grepp om den gudomliga naturen från början till slut. Eljest är det inte genomförbart. Tack vare den seger Kristus genom Sin död vann på Golgata, ligger vägen öppen för människorna, och gör det möjligt för dem att hålla Guds lag genom Honom, som är vägen, sanningen och livet. Det finns ingen annan väg.

Kristi rättfärdighet erbjuds syndarna som fri gåva, om de vill ta emot den. Allting hos dem själva är fördärvat och orenat av synd, och därför är de avskyvärda inför en ren och helig Gud. Människorna kan bara träda fram inför Gud på grund av Kristi rättfärdiga karaktär eller sinnelag.

Som överstepräst innanför förhänget har Kristus odödliggjort Golgata på så sätt, att även om Han lever för Gud, dör Han ständigt för synden. Därför har alla, som syndar, en talesperson hos Fadern.

Han uppstod från graven omgiven av en sky med änglar och i vidunderlig kraft och härlighet. Han var Gudsmänniskan. Han övertog den värld Satan krävde herravälde över, som Sitt lagliga område, och genom den storslagna gärning Han utförde, då Han gav Sitt liv, förde Han människorna åter till Gud. ...

Ingen må vara trångsynt och tro, att människor förmår att göra något som helst, för att sona sina överträdelser. Detta är ett ödesdigert bedrägeri. Om Ni skall förstå detta, måste Ni kliva av från Era käpphästar, och med ödmjuka hjärtan studera försoningen. Denna fråga är så litet förstådd, att tusen personer som hävdar sig vara Guds söner och döttrar, är den Ondes barn, eftersom de litar på sina egna gärningar. Gud har alltid krävt goda gärningar. Lagen kräver det, men eftersom människan blev en syndare, blev också hennes goda gärningar värdelösa. Kristi rättfärdighet allena kan frälsa. Kristus kan frälsa helt och fullt, eftersom Han alltid lever och går i förbön för oss. Allt, som människorna förmår att göra för sin egen frälsning, är att ta emot inbjudan: ”den som vill, må ta emot livets vatten för intet” Uppenbarelseboken 22:17. Människorna kan inte begå en enda synd, som inte försoning beretts för på Golgata. Korset med sin allvarliga vädjan, är ett ständigt erbjudande till syndaren om full och hel försoning.

När Du närmar Dig Golgata, ser Du en kärlek, som det inte finns maken till. När Du genom tro begriper försoningsoffret, ser Du Dig själv som syndare, dömd till döden av den överträdda lagen. Detta är ånger. När Du kommer med ett ödmjukt hjärta, får Du förlåtelse, ty Kristus blir framställd som den, som alltid står vid altaret och frambär offret för världens synd. Han tjänar i det sanna tabernakel eller tält, som Herren och inte människor har rest. Ceremonierna i det gamla judiska tabernaklet har inte längre något värde. Den dagliga och den årliga symboliska försoningstjänsten har upphört, men det behövs fortfarande en försoningstjänst och en medlare, eftersom det fortfarande begås synd. Jesus tjänstgör inför Guds ansikte och frambär det blod Han har utgjutit, som blodet från ett felfritt lamm. Jesus frambär det offer, som gavs för all synd.

Kristus, vår medlare, och den Helige Ande är alltid sysselsatta med, att hjälpa människorna. Men Anden går inte i förbön för oss, såsom Jesus gör när Han frambär Sitt blod, som utgöts före världens grundläggning. Anden påverkar oss och leder oss till bön och ånger, lovprisning och tacksägelse. Tacksamheten vi ger uttryck för, är frukten av att Anden spelar på hjärtats strängar och påminner oss om allt det vi har att tacka för.

De troendes andakt, bön, lovprisning och syndabekännelse stiger som rökelse upp mot den himmelska helgedomen. Men eftersom detta kommer från syndiga människor, är det så orent att om det inte renas genom Jesu blod, kan Gud icke ta emot det. Det stiger inte rent och fläckfritt upp, och om inte medlaren stående invid Guds högra sida lägger fram och renar det med Sin rättfärdighet, saknar det värde för Gud. All rökelse från syndiga människor måste stiga upp blandad med Kristi renande blod. Han håller fram rökelsekaret framför Fadern med Sitt eget rena liv, och där förekommer det ej ett spår av orenhet eller fördärv. I detta rökelsekar lägger Han så Sitt folks böner, lovprisningar och syndabekännelser jämte Sin egen lytesfria rättfärdighet. Genomsyrad på detta sätt av vällukten från Kristi försoningsoffer, stiger rökelsen upp till Gud som något Han fullt ut kan godta. Och då kan Han besvara Sitt folks böner.

Oh, om alla kunde förstå, att all lydighet, ånger, lovprisning och tacksägelse måste stiga upp till Gud jämte Kristi rättfärdighet! Vällukten från denna rättfärdighet stiger som en sky av rökelse upp mot nådastolen.