- Tillbake

manuskrift nr 87, . 1886 - »Beredelse inför prövningens stund«

København, Danmark - 1886
Förutvarande odaterat Manuskript 152. Tidigare ej offentliggjort.
Vi bär en ständig börda när vi arbetar i dessa stora städer. Allt slags nöjessökande, glädjens röst, vredens och hädelsens röst är vanlig, men lovprisningens och tacksägelsens röst till Gud är något högst ovanligt.

När jag känner så djupt och själarnas tyngd trycker mig så svårt, tänker jag på Jesus. Han var världens ljus, men sinnena hos just dem som borde ha tagit emot Honom och erkänt Honom inriktades på fåfänga. Självbelåtenhet och kamp om överhögheten höll dem i ständiga prövningar, och Jesus, den Ende som kunde ge dem ljus och frid, accepterades och erkändes inte av dem. Hur måste inte världens Återlösare ha blivit bedrövad då Han såg likgiltigheten hos just de människor [till vilka] Han kom till vår värld för att skänka den ovärderliga gåvan av evigt liv, och de föraktade gåvan och Givaren!

Världens Återlösare var en sorgens man och förtrogen med sorg. Han gav allt för människan. Han lade åt sidan Sin härlighet. Han blev fattig för vår skull, för att vi genom Hans fattigdom skulle bli rika, och Han levde ett liv i ständig självförnekelse och självuppoffring. Han ödmjukade Sig för att kunna nå djupet av mänsklig sorg och elände och lyfta upp människan, den fallna. Han uthärdade själslig plåga på grund av människors synder. Han dog på korset, den mest vanärande död, för att människan inte skulle gå eländigt under. Allt som profeter och heliga män förkunnade skulle uppfyllas med avseende på Kristi mission att komma till vår värld uppfylldes. Och ändå är människors hjärtan lika hårda som de är orubbliga.

Allt som Gud genom profeterna har talat och skrivit om framtiden kommer att uppfyllas. Gud kommer att ha ett folk, ett utvalt folk från alla nationer, alla språk, i alla delar av den beboeliga världen. När jag ser över dessa stora städer, minns jag Kristi gråt över Jerusalem, då Han utropade: ”Jerusalem, Jerusalem, … Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” [Lukasevangeliet 13:34.] Jag kände en djup längtan i hjärtat efter de själar för vilka Kristus hade dött, som inte visste vad som skulle bidra till deras frid.

Vi har profetians ljus, Gamla Testamentet, som visar att vi står på tröskeln till uppfyllelsen av stora och högtidliga händelser. Profetiorna närmar sig en viss punkt. Farorna och riskerna i de sista dagarna svävar rätt över oss. Just nu håller änglarna i de fyra vindarna. Det verkar vara ett litet ögonblick av fred. Det är en lugn stund i de motstridiga elementen precis före utbrottet av den exempellösa storm som har samlat sina styrkor för den sista stora krisen. Nationer kommer att vara i förvirring. Kungadömen kommer att skakas fruktansvärt. Allt vittnar om att slutet är nära. Kyrkorna ogiltigförklarar Guds lag, förkastar sanningen och väljer sina villfarelser. De tar inte parti för Fridsfursten. De står inte under Herrens, härskarornas Guds, banér; och när kyrka och stat skall förenas i att begränsa religionsfriheten, när syndens människas institution anammas universellt framför Guds heliga, helgade dag; när alla människor i kyrka och stat visar stor aktning för syndens människa genom att upphöja den hedniska gudstjänstdagen och kalla den för kristen, då är det dags för Gud att verka, ty de har ogiltigförklarat Hans lag.

Tecken på förödelse kommer då tydligt att uppenbaras för profetians gudfruktige granskare. Den stora avskiljningen har ägt rum, världen och kyrkan har förenats för att riva ned Guds stora moraliska norm och resa upp en norm som har instiftats av syndens människa. Då kommer allvarliga män, framstående män, att vara förblindade och vilseledda av falska läror; de har tagit ett helt stop av Babylons vin, och de ger sig i kast med vidskepliga läror, med det stora avfallet, bärande själva prägeln av detta slagg. Gud har tydligt påpekat i profetian, ”de var druckna på Babylons vin”, och samma anda driver allting. {Jämför Uppenbarelseboken 18:3. Övers. anm.}

En annan ängel från himmelen skall förena sig med den tredje ängeln och ropa med hög röst: ”’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” [Uppenbarelseboken 18:4.] Krisen är över oss. Den kommer som en tjuv om natten och smyger sig på oss ovetandes.

Om det någonsin har funnits en tid då allvarlig reflektion har fordrats av var och en som fruktar Gud, är det nu när personlig fromhet är avgörande, när frågan bör ställas: ”Vad är jag, och vad är mitt arbete och min mission i denna tid? På vilken sida arbetar jag? Kristi sida eller på fiendens sida?” Måtte varje själ nu ödmjuka sig inför Gud, för nu lever vi sannerligen på den Stora Försoningsdagen. Redan nu gås mångas fall igenom inför Gud, ty de skall sova i sina gravar en kort tid. Er trosbekännelse är inte Er garanti på den dagen, utan Era känslors tillstånd. Är själens tempel renat från sin orenhet? Är mina synder bekända, och ångrar jag dem inför Gud, så att de kan utplånas? Sätter jag mig själv för högt? Är jag villig att göra alla uppoffringar för den förträffliga kunskapen om Jesus Kristus? Känner jag varje ögonblick att jag inte är min egen, utan Kristi egendom, att min tjänst tillhör Gud, vars jag är?

Det förekommer i denna tid ett överflöd på formväsende och uppvisning, men levande fromhet är verkligen sällsynt. Det finns tillräckligt många välmående kristna, men Gud kan inte använda sådana i denna tid. Känslosamheten flödar. Smakfull och en så kallad riktig religion fyller världen. Den är i harmoni med det naturliga hjärtat eftersom det är kallt och likt en staty, men saknar en levande, fungerande princip. Det förekommer allvarligt och djupt intresse i hela vår värld för falska teorier. Otrogna läror florerar överallt på grund av den överväldigande Kristuslösa religionen i denna tidsålder. Satan utnyttjar all denna falska kristendom för att påverka kristenheten inifrån. Han tar världen och kyrkorna till fånga och sätter sina krafter i arbete med ett liv och en kraft, vars resultat han ser skulle överraska och förskräcka den kristna världen, men en dvalaliknande död har förändrat deras sinnen.

Guds trogna, budlydiga folk är de som Satan inte kan dra över på sin sida och göra uppror mot Guds lag. Och de som påstår sig förstå lagen vi lever i är inte alla ens halvvakna. Många av dem är rädda, älskar lättsamhet, är självkära. Sanningen som den är i Jesus har inte en förädlande, upphöjande, helgande effekt på deras liv och karaktärer, och de kommer att behandlas som agnar om de inte vaknar och omvänder sig.

Var och en behöver nu bygga säkert för evigheten, ty deras tro kommer att prövas: Bygger de på Klippan? Så många riskerar sin framtid och sitt eviga intresse för en sannolikhet, de bygger inte på Guds säkra Ord; och medan vissa ser fram emot senregnet, för att utföra det arbete för dem som Gud vill skall göras nu, kommer de att bli så kalla att de inte kommer att känna igen senregnet. Deras prövotid avslutas, och de läggs i graven, olämpliga för sin sista förvandling. De gjorde sig inte redo för Lammets bröllopsmåltid. Vad kommer evigheten att innebära för denna klass?

Jag fruktar för dessa stackars själar som äter och dricker, planterar och bygger, gifter sig och blir bortgifta, liksom under dagarna före Syndafloden. Vi behöver en levande gudsfruktan. Vi behöver en levande förbindelse med Gud. Vi måste vakna ur sömnen och vaka och vänta och be och arbeta. Vi har ingen tid för lättja eller att följa världens seder och bruk. Vi skall fånga Jesu gudomliga ljusstrålar och låta dem lysa upp andras väg. Det är hög tid att alla som har sanningens ljus förmedlar sanningen till andra.