- Tillbake

manuskrift nr 125, 09. december 1901 - »Guds oföränderliga lag«

NP
9 dec. 1901
Delar av detta manuskrift har publicerats i SD 55, 325; LDE 155; 1SM 107-108; UL 357; 4BC 1178; 7MR 334; 8MR 346; 17MR 28. +

Gud utvalde Israel som förvaltare av ovärderliga rikedomar av sanning för alla folk, och Han gav dem Sin lag som den karaktärsstandard de skulle utveckla för världen, för änglar, och för de icke fallna världarna. De skulle alltså framställa lagarna för himlens regering för världen. Genom föreskrift och exempel skulle de bära fram ett fastställt vittnesbörd om sanningen. Guds avsikt med Sitt folk uttrycks i orden till dem genom Mose:

“Se, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som HERREN, min Gud, har befallt mig, för att ni skall följa dem i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. Ni skall hålla dem och följa dem, och det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar skall de säga: ”I sanning, detta stora folk är ett vist och förståndigt folk.” Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära oss, så ofta vi åkallar honom? Och finns det något annat stort folk som har stadgar och föreskrifter som är så rättfärdiga som hela denna lag som jag i dag lägger fram för er?

Men tag dig till vara och akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta under alla dina livsdagar utan berättar för dina barn och barnbarn vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid Horeb, då HERREN sade till mig: ”Samla folket till mig, jag vill låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem så att de fruktar mig så länge de lever på jorden, och de skall lära sina barn dem.” Ni trädde då fram och stannade vid bergets fot. Berget brann i eld ända upp till himlen, och där var mörker, moln och töcken. Och HERREN talade till er ur elden. Ni hörde orden men såg ingen gestalt, ni hörde endast rösten. Han förkunnade för er sitt förbund som han befallde er att hålla, de tio budorden, och han skrev dem på två tavlor.” [5. Mos. 4:5 - 13.]

Men genom olydnad och illojalitet utvecklade Guds utvalda folk en karaktär som var raka motsatsen till den karaktär som Gud hade avsett att de skulle utveckla genom lydnad mot Hans lag. De satte sin egen form och överskrift på sanningen, och tog bort Guds överskrift. Deras sinne stimulerades till aktivitet genom deras egna ambitiösa projekt. Satan, som satte dem i verksamhet genom en kraft nedifrån ingav dem spetsfundiga åsikter och känslor i deras sinnen som förringade Guds karaktär. Han tänkte ut teorier och åsikter inom alla slags värdeskalor för att snärja alla samhällsklasser.

Guds lag begravdes under yttre formers obetydliga detaljer – som att tvätta händerna upprepade gånger före maten, och att tvätta grytor och koppar. Tionden räknades ut av enkla kryddor i trädgården. Om dem som gjorde så mycket av dessa obetydliga saker, sade Kristus: ”Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men fösummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” [Matt. 23:23.]

Deras religion bestod av yttre ceremonier. De betonade mycket sina egna påhittade bud, och undervisade i människobud som doktriner, och så fyllde de folks tankar med teorier och doktriner som satte Guds lag ur kraft.

Mitt i detta förvirrande larm av röster fanns det ett behov av en lärare direkt från det himmelska universet, som talade till mänskliga hjärtan från inspirerade läppar, och proklamerade de prövandesanningar som är så viktiga för var och en.

Kristus såg i vilket tillstånd världen befann sig. Han kom för att förändra tingens ordning. Himlens befallningsman lade Sin härlighet åt sidan, Sin kungliga krona, Sin kungliga klädnad, och klädde Sin gudomlighet med mänsklighet, så att Han i Sin mänsklighet skulle kunna komma i beröring med mänskligheten. För vår egen skull blev Han fattig, så att vi skall kunna komma i besittning av eviga rikedomar.

Som en Lärare, sänd av Gud, bestod Kristi tjänst i att förklara Guds regerings lagars sanna innebörd. Han befriade sanning från villfarelsens, övertrons, traditionens och de världsligas regler som människor hade omgett den med. Han återinsatte sanningen i Guds egen lags struktur. Han fick den att lysa i dess usprungliga himmelska glans.

Kristus skilde sanning från villfarelse och tvivel, tradition och övertro – den mängd skräp som människor hade belamrat den med. Han slet bort villfarelsen som fördunklade sanningens klarhet, han upphöjde de gudomliga föreskrifterna till samma nivå som den eviga, ofördärvade kunglighetens sanning som sanktionerades av Gud, Källan till all sanning.

Om det judiska folket hade tagit emot den Lärare som sänts från Gud, skulle de ha övergett de traditioner och levnadsregler som hade överlämnats från rabbin till rabbin, och som med tiden samlats när andra oväsentliga teorier uppfanns. I stället för att gå från ljus till större ljus, gick de emellertid fel väg. Genom syndiga utsvävningar fördrev de Guds kärlek och kärleken till Hans heliga lag från sina hjärtan. Kärlek till världen fyllde deras hjärtan och drev dem till olydnad. Om de hade gömt Guds lag i sina hjärtan, om de hade gett denna lags heliga principer tillbörlig respekt, skulle detta ha medfört en korrekt påverkan på hela livet, och skulle ha förändrat deras själviska, giriga natur efter Guds karaktär.

Kristus, Vägen, Sanningen och Livet, kom till vår värld för att svepa bort de spekulativa åsikter som formulerats av människor. Hans tjänst var viktig, ty Han försökte ställa sanningen i motsats till många falska teorier, som var destruktiva för frälsningen för alla dem som hyste dem. Han kom inte för att upphäva lagen, utan för att genom Sitt liv vara en korrekt framställare av Guds karaktär, sådan som den uppenbarats i lagen.

För att avlägsna de förvirrande uppfattningar som existerade överallt om lagens innebörd, efterlevde Kristus Själv lagen i dess renhet. Trots att mörkrets furste oupphörligt förföljde Kristus, anklagade Honom och motarbetade Honom, försvarade Kristus Guds lag. I Sitt liv demonstrerade Han att Han är Guds ord och visdom.

I de himmelska salarna åberopade Satan att Guds regeringslag saknade förbättringar. Om Han kunde visa att det minsta lilla uns av de tio budorden inte var grundat på de högsta rättfärdighets-principerna, skulle han därmed ha visat att hela lagboken var bristfällig, ty i en lagbok, väger ingen lag tyngre än den som betraktas som minst viktig. Skulle det göras en ändring i ett av buden skulle det ha varit det starkaste argument Satan kunde ha använt mot Guds ofelbarhet. Därigenom skulle han inte bara ha satt ett av budorden ur kraft, utan alla de andra av Jehovas föreskrifter också.

Kristus kom inte endast för att försvara lagen inför den här världens invånare, utan stadfäste Guds lags oföränderlighet för alltid genom Sitt liv. Med intensivt intresse övervägde de himmelska förståndsväsendena konflikten mellan Kristus och Satan under Kristi liv på jorden. Gud planerade inför världen, inför icke-fallna änglar, och inför de icke-fallna världarna, att Satan skulle få sätta sina principer i verksamhet. Gud ville låta honom genomföra upprorets principer mot himlens regering.

Den behandling som Guds Son tog emot från krubban till korset demonstrerade Satans falska position och mordiska karaktär på grund av hans förvaltning. I stället för att utveckla sympati. Utvecklade fienden sin grymhet, visade tydligt sitt bedrägeri och sin skuld. Den vanära som han hade kastat över den himmelska regeringens principer var förhärskande i människofamiljen, och världen satte sig mestadels under upprorets svarta baner.

Satan har stor makt att göra felaktiga framställningar och anklaga. Han representerade Guds regering i ett falsk ljus. Hans antydningar och frestelser har framställts så på ett så listigt sätt, så troliga, att den s. k. kristna världen har tagit sällning under hans baner. Med penna och röst eftersträvar de att riva ner Guds regerings standar, och att resa ett mänskligt standar i stället.

Vi närmar oss slutet på den här jordens historia, och Satan arbetar som aldrig tidigare. Han eftersträvar att fungera som en dirigent för den kristna världen. Med en fantastisk intensitet arbetar han genom sina falska underverk. Satan skildras som att han går runt som ett rytande lejon, för att se vem han kan förföra. Han vill omsluta hela världen med sitt förbund. Samtidigt som han döljer sin deformitet under kristendomens förklädnad, åtar han sig en kristens egenskaper och hävdar att han är Kristus själv.

Guds Ord förklarar att när det passar fiendens avsikter, kommer han att genom sina agenter manifestera en så stor makt att han under kristen täckmantel kommer att ”om möjligt bedra även de utvalda.” [Matt. 24:24.] Fienden avslöjas i form av dem som han har gett makt att utföra mirakler. Han skapar sorg och lidande och sjukdom. Han förefaller att ändra sina egenskaper, så att det verkar som om han botar dem som han själv har plågat.

Guds Ord är tillförlitligt. Det står fast för alltid. Petrus förklarar: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min älskde Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de har fått av Gud.” [2 Petr. 1:16-21.]

Bedrägerier av alla de slag kommer att tänkas ut. Så kallade högre kritik kommer att sätta i gång skickliga mänskliga intellekt för att försöka skada Guds Ord. Men det finns en högre Recencent, större än något mänskligt sinne. Gud är ljus. I Honom finns det absolut inget mörker. Han har talat. Människosläktet har fått Hans beslut. De som är frälsta måste stå under Furst Emanuels blodbestänkta baner.

Människor som kritiserar Jehovas lag, eller genom sitt eget föredöme leder människor till att ignorera den, de gör uppror mot Gud. De framställer Honom på ett felaktigt sätt och bär falskt vittnesbörd mot Honom. Genom sina handlingar, genom sin teologi frambär de ett falskt vittnesbörd för världen mot den oändlige Gudens karaktär, sätter den mörkaste fläck på Hans ära, Hans rättfärdighet, Hans rättvisa.

Frälsningsplanen visar världen Guds karaktär. En själ som litar på Gud, tror på Herren Jesus Kristus, låter Han aldrig gå förlorad Han låter aldrig någon gå vilse som överlämnar sin själ till Hans omsorg. Om Han har älskat dem, på grund av deras kärlek till Jesus, älskar Han dem ända till slutet. Han har gett hjälp till En som är mäktig. Hans enfödde Son är varje persons Frälsare.

Kristus betalade lösesumman genom att ge Sitt eget liv. Med glädje accepterade Han uppdraget, att bli människans ställföreträdare och garant, ansvarig för människosläktets frälsning. “Men åt alla som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” [Joh. 1:12.]

När en syndare accepterar Kristus som sin personlige Frälsare, skrivs all hans skam och han synder upp på Kristi eget konto, och det är glädje i himlen över att Jesus inte dog förgäves för den själen. För att sona synderna för varje själ som accepterar Honom som sin Återlösare, skulle Kristus på nytt med glädje göra allt som krävs från Hans sida. Och Han vill bevara varje person i tron på Sig.

Sackarias skildrar Guds utvalda, genom att visa deras tro och lydnad mot Hans heliga lag i en tid med fördärv utan motsvarighet, när den s. k. protestantiska världen med penna och röst visar ett markant förakt för Guds lag, och genom sina gärningar avslöjar att den har beslutat sig för att inte erkänna Hans standard som livets regel.

Människor har förkastat Guds lags restriktioner. Även den bekännande kristna världen har, i samarbete med själafienden, höjt sitt eget standar, motarbetat Guds verk. Människor har nått en punkt av hårdnackat motstånd mot ljus och kunskap. Fräcka och olydiga till sin karaktär, blir de Satans allierade som förtrycker och utför grymma gärningar. Ärkebedragarens egenskaper manifesteras helt och fullt i deras liv.

Låt denna bön utgå från uppriktiga läppar: ”Det är tid för Herren att handla, ty de har gjort din undervisning till intet.” [Psalm 119:126.]

Tillsammans med onda människor har Satan försökt att sätta Guds heliga lag ur kraft. För att en dom mot deras onda verksamhet ”inte genast fälls över det onda, styrks människors barn till att göra det som är ont.” [Pred. 8:11.] Människor genomsyras fort av ett intensivt hat av att bara höra lagen nämnas. De närmar sig snabbt de gränser som en långmodig Gud har satt. Snart kommer gränserna för Hans nåd att kunna nås. Då kommer Han att ingripa, försvara Sitt eget namn, och upphöja Sin lag som helig, rättfärdig och god inför hela världen, lika oföränderlig som Hans egen karaktär.

Herrens ögon vilar på Hans folk. De kommer att lida för sanningens skull. De har inte alltid varit principfasta och uppriktiga. Somliga har rest avgudar och tjänat dem. Detta har skilt dem från Gud. I varningen till församlingen i Laodicea sänder Herren det tillrättavisande budskapet till de felande, och kallar dem till ånger. Han säger:

”Skriv till församlingens ängel i Laodicea”: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: »Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.” (Upp. 3, 14 - 21).

Någon kanske säger: Varför skall detta budskap ständigt föras fram inom hörhåll för oss? Det beror på att ni inte på allvar ångrar er och omvänder er. Ni lever inte i Kristus och Kristus bor inte i era hjärtan. När en avgud drivs ut ur hjärtat, har Satan en annan klar till att ta dess lediga plats. Om ni inte helt överlämnar er till Kristus och lever i gemenskap med Honom, och om ni inte gör honom till er Rådgivare i allt, kommer ni att finna att era hjärtan är öppna för onda tankar. Ni tjänar inte längre Gud, utan er själva.

Tidvis vill ni kanske omvända er. Om ni emellertid inte beslutsamt förändrar er fullständigt och i era liv tillämpar de sanningar ni har lärt känna, och om ni inte har en aktiv, praktisk tro som ständigt växer i styrka, kommer omvändelse att vara som morgonens dagg. Den kommer inte att ge er någon varaktig hjälp. En omvändelse som har sin grund i ögonblickets starka känslor, är en omvändelse som man måste ångra, eftersom den är ett bedrägeri. En stark känslostämning, som inte medför rättfärdighetens fridfulla frukter, lämnar er i ett värre tillstånd än ni befann er i tidigare. Frestaren kommer ständigt att vara efter er med en eller annan vilseledande och rimlig ursäkt för att ta vara på era intressen. Ni kommer att falla tillbaka i era gamla vanor och försumma er uppgift att utföra den tjänst åt Gud, genom vilken ni skulle samla hopp och tröst, säkerhet och självförtroende.

Gud kallar oss att villigt utföra vår tjänst, en tjänst, inspirerad av Jesu kärlek i våra hjärtan. Gud accepterar aldrig en halvhjärtad, självisk insats. Han kräver hela vårt hjärta, en odelad kärlek och en helhjärtad tro på att Han kan frälsa oss från all synd.

Den vars hjärta är helt överlåtet till Gud, den som i tro tar emot Jesus Kristus som en personlig Frälsare, visar en ständig tillväxt i andlighet, i större fromhet, i fast målsättning, i trohet mot trons principer oavsett vad det kostar.

I denna avfälliga tid, beror vårt inflytande för det goda på vår tillit till Gud och vår levande kontakt med Honom. Vi skulle inte tillåta några mindre viktiga frågor att dra oss in på själviska stigar. “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” [Matt. 16:24.] Om vi gör det, kommer vi att växa i seriös, helgad iver, och kommer att renas från all själviskhet. “Låt oss lära känna HERREN, ja, låt oss lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma till oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden.” [Hosea 6:3.]

Gud kommer att acceptera och bevara varje människa som är sann i sitt hjärta och som genom Kristi nåd försöker vandra fullkomligt inför Honom. Herren Jesus släpper och överger aldrig ett ödmjukt och ängsligt Guds barn. Skall vi tro att Gud är verksam i våra hjärtan, och att Han renar och helgar oss, om vi släpper in Honom, så kommer Han att genom sin rika nåd göra oss lämpliga att samarbeta med Honom? Är vårt förstånd skärpt och helgat så, att vi kan fatta storheten i Guds löften och tillägna oss dem individuellt? Inte därför att vi är värdiga, utan på grund av att Kristus är värdig. Inte därför att vi är rättfärdiga, utan därför att vi gör anspråk på Kristi rättfärdighet för vår räkning.

"De som ärar Gud och håller Hans bud är föremål för Satans anklagelser. Fienden arbetar med all sin kraft på att föra personer in i synd. Sedan pläderar han för att han på grund av deras tidigare synder, borde få lov att utöva sin helvetiska grymhet på dem, som hans egna undersåtar. Om denna verksamhet har Sakarja skrivit: ”Sedan lät han mig se översteprästen Josua stå inför HERRENS ängel, och Satan stod vid hans högra sida för att anklaga honom.” [Sakarja 3:1.]

"Kristus är vår överstepräst. Satan står framför honom natt och dag för att anklaga bröderna. Med sin mästerliga förmåga framhåller han varje dåligt karaktärsdrag som tillräcklig anledning till, att Kristus bör dra undan Sin beskyddande makt och därmed tillåta honom att göra dem modlösa och förinta dem, som han har fått att falla i synd. Men Kristus har skaffat försoning åt varenda syndare. Kan vi i tro höra vår advokat säga: ”Men HERREN sade till Satan: ”HERREN skall straffa dig, Satan, Ja, HERREN skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då inte denne en brand ryckt ur elden?” Vers 2."

”Josua var klädd i orena kläder” (vers 3). Alltså står syndare framför den fiende som genom sin mästerliga makt att bedraga har lett dem bort från trofasthet mot Gud. Med kläder av synd och skam klär fienden dem som har besegrats av hans frestelser. Därefter förklarar han att det är ojust handlat av Kristus att vara deras Ljus, deras Försvarare.

Men stackars ni dödliga människor som ångrar er, hör Jesu ord, lita på det ni hör: ”Och ängeln sade till dem som stod inför honom: ”Tag av honom de orena kläderna.« ”Se, jag har tagit din missgärning från dig, och jag skall klä dig i högtidskläder.” [Vers 4.]

De orena kläderna har avlägsnats, ty Kristus säger: »Tag av honom de orena kläderna.« [Vers 4.] Synden är överförd till Guds oskyldige, rene och helige Son, och människor, alla oförtjänta, står renade inför Herren från en orättfärdighet, och klädda med Kristi tilldelade rättfärdighet. O, vilken annorlunda klädnad är inte detta!

Och Kristus gör mer än detta för dem: Och han sade: »Sätt också en ren bindel på hans huvud.« Och de satte en ren bindel på hans huvud.och tog på honom kläderna, medan HERRENS ängel stod där. Och HERRENS ängel försäkrade Josua och sade: ”Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller mina befallningar, så skall du få styra mitt hus och vakta mina förgårdar. Du skall få en plats att vandra på bland dem som står här.” [Vers 5 - 7.]

Detta är den ära som Gud vill tilldela dem som är klädda i Kristi rättfärdighets kläder. Med en uppmuntran som denna, hur kan människor då fortsätta att leva i synd? Hur kan de bedröva Kristi hjärta så?

Vi är omgivna av mänsklighetens svagheter. Det var Kristus också. För att Han genom Sitt eget exempel skulle fördöma synden i köttet, tog han på Sig syndigt kötts gestalt. Han såg hela tiden Guds karaktär, och Han framställde denna karaktär för världen.

Som Kristi efterföljare är det vår plikt att hela tiden se på Jesus. ”Ty Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Guds ansikte, skall sprida sitt sken.” ”Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” [2 Kor. 4,6; 3,18.]

Vad är det för en karaktär som vi förändras till? Då Mose gick in allvarlig förbön inför Gud, lade han fram det ena trängande behovet efter det andra. Han bönföll Gud om att förlåta Israels folk dess synd då det avfallit från Gud. Han erkände att deras synd var stor, men han sade: ”Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utlåna mig ur boken som du skriver i.« Men Herren svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd.« [2. Mos.32:32 - 34.]

Folket hade av Herren ålagts att lägga av sig sina smycken. Det sätt på vilket Han ville leda dem måste avgöras utifrån deras attityd mot Honom. ”Folket tog då av sig smyckena och var utan dem alltifrån vistelsen vid berget Horeb. Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt från lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose till dess han hade kommit in i tältet. Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och HERREN talade till Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.” [2 Mos. 33:6 - 11.]

Eftersom Mose kände att han hade ett stort ansvar, fortsatte han att vädja till Gud. Han sade till HERREN: ”Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.” [Vers 12 - 13.] På nytt förklarade HERREN: »Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro.« [Vers 14.]

Vem var det som talade med Mose? Guds enfödde Son, omsluten av en molnstod. Mose sade, “Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden? HERREN svarade Mose: “Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för min ögon och jag känner dig vid namn.” [Vers 15 - 17.]

Var Mose nöjd nu? Upphörde han med sin förbön? Nej. Han gick ett steg längre med sin fråga: “Låt mig få se din härlighet.” Han svarade: »Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ´Herren´ inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig emot.« [Verserna 18, 19.]

Nu har Herrens härlighet uppenbarats: “Och HERREN gick förbi honom där han stod och ropade: »HERREN! HERREN! – en gud, barmärtig och nådig, sen till vrede, och stor i nåd och sanning, som bevisar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet.” [2 Mos. 34:6. 7.]

Guds härlighet är Hans karaktär, och denna karaktär representerades i Jesu Kristi liv. Han förklarar: ”Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och jag har älskat dem så som du har älskat mig.” [Joh. 17:22 - 23.]

Vilken förunderlig möjlighet Kristus presenterar för oss! Vilket stort privilegium varje efterföljare till Kristus får ta emot! Något större än den karaktär Han har uppenbarat kan Kristus inte be Sin Fader ge till dem som tror på Honom. Vilken storhet rymmer inte detta önskemål!

“…för att (Han skall kunna) helga den, (församlingen), sedan han helgat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla, eller något sådant.” [Efes. 5: 26 - 27.]

“…liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänt oss i den Älskade skall prisas.” [Efes. 1:4 - 6.]

“Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta, genom att Anden helgar er och ni tror sanningen. Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet.” [2 Tess. 2:13 - 14.]

“Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” [2 Tim. 1:9.]

Gud är inte tillfreds med att Hans laglydiga folk – de som har erkänt Hans rikes lagar – täcker altaret med sina tårar, som om de befann sig i en tyrrans slaveri. Gud kräver inte att Hans folk skall vandra klagande och sörjande inför Honom. När Kristi representanter vandrar mot Himlen, bör de inte göra sin resa trist, som om suckar och rop var dygder.

Vi bör glädja oss i Herren, så att vi kan få den höga och goda förvissningen att vi har möjlighet att hålla själens fönster öppna mot Rättfärdighetens Sol. Om vi gör detta, skall vi inte vara vresiga och tungsinta, utan helt och hållet vara ljus i Herren. När Hans ljus lyser in i våra hjärtan, skall vi inte klaga. Vi skall inte ge världen intryck av att tjänst åt Gud är tung, belastande och orättfärdig.

När Kristus togs upp till Himlen, och Han räckte ut Sina händer för att välsigna Sina lärjungar, tog en sky av änglar emot Honom och dolde Honom för deras ögon. När lärjungarna stod med vidöppna ögon för att få en sista glimt av sin uppfarne Herre, stod två änglar från den glada skaran hos dem, och sade: »Ni män från Galileen, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt, som ni har sett honom fara upp till himlen.« [Apg. 1:11.]

Markus' text är: “Sedan Herren hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” [Mark. 16:19 - 20.]

Lukas vittnesbörd är: “Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden. Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, skildes han från dem och blev upptagen till himlen. De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Och de var alltid i templet och prisade Gud.” [Luk. 24:49 - 53.]

Lärjungarna uppfylldes av en stor glädje. De upprepade de ord som Kristus hade talat till dem i Sina sista lektioner, som det står uppskrivet i Johannes fjortonde femtonde, sextonde och sjuttonde kapitel, och var och en hade något att säga om Hans undervisning, särskilt med hänsyn till orden i Johannes kapitel fjorton:

»Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” [Joh. 14:1 - 3.]

Löftet att Han skall komma tillbaka, liksom tanken att Han hade gett dem Sin frid, fyllde deras hjärtan med glädje. “Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.” [Verserna 27 - 28.] “Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull. Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig, skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” [Joh. 14: 11 - 12.]

“Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall jag överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd.” [Joh. 16:7 - 11.]

Satan har gjort män och kvinnor till sina fångar, och kräver att de skall vara hans undersåtar. När Kristus såg att det inte fanns någon mänsklig varelse som kunde vara medlare, gick Han Själv in i den hårda striden mot Satan. Guds Enfödde var den Ende som kunde befria dem som, genom Adams synd hade förts in under Satans herravälde.

Guds Son gav Satan alla möjligheter att pröva alla sina konstgrepp på Honom. Fienden hade frestat himlens änglar och därefter den förste Adam. Adam föll, och Satan trodde att det skulle lyckas att snärja Kristus sedan han hade antagit mänsklig natur. Hela den stora mängden fallna iakttog detta engagement att försöka vinna överhöghet över Kristus. De längtade efter en möjlighet att visa sin fiendskap mot Gud. När Kristi läppar beseglades i döden, inbillade sig Satan och hans änglar att de hade vunnit seger.

Det var tanken på att bära hela världens skuld, som förde med sig Kristi outtalbara ångest. I dödskampen kunde Guds Son endast lita på Sin himmelske Fader. Allt handlade om förtröstan. Han var själv lösesumman, en gåva, som gavs för att befria de tillfångatagna. Genom Sin egen arm förde Han frälsning med Sig till människobarnen, men vilket pris fick Han inte betala för att göra detta!

Hela himlen och de icke fallna världarna övervakade kampen mellan Kristus, Livets Fyrste, och Satan, mörkrets furste. Vilket skådespel utgjorde inte denna kamp! Det ledde till att Guds rättfärdighet demonstrerades inför det himmelska universet.

Två klasser har det alltid funnits inför världen – de lydiga och de olydiga, de äkta och de hycklande. Låt var och en förbli lojal mot Guds bud, mitt ibland alla Satans frestelser och bedrägerier. Då kommer Kristus i människan att återupprätta avbilden av Guds moral, och kommer att avsluta det verk Han har påbörjat i frälsningsplanen, genom att föra fram människan inför Gud, klädd i Hans rättfärdighet.