The Day-Star d. 24. januari 1846

tillbaka

Brev från syster Harmon

Portland, Maine,
den 20. December, 1845.
Broder Jakobs!
Så, som Gud har visat mig i en helig syn adventfolkets resa till den Heliga Staden, och den rika belöning, som kommer att ges dem, som väntar på sin Herres återkomst från bröllopet, är det min plikt, att ge Dig en kort skildring av, vad Gud har uppenbarat för mig. De kära heliga har haft många trångmål att gå igenom. Men våra små prövningar, som endast varar ett ögonblick, utverkar en långt mera överdådig och evig vikt av härlighet; eftersom vi inte ser på de synliga tingen, ty de synliga tingen är timliga, men de osynliga tingen är eviga. Jag har försökt, att åstadkomma en god underrättelserapport, att ta med mig några druvor från det himmelska Kanaan, som många skulle stena mig för, liksom den stora församlingen påbjöd stening av Kaleb och Josua för deras redogörelse (Fjärde Moseboken 14:10). Men jag säger Dig, min broder i Herren, det är ett bra land, och vi är i stånd till, att tåga in där och ta det i besittning. Medan jag bad vid familjealtaret, föll den Helige Ande över mig och det var, som om jag lyftes högre och högre upp, högt över den mörka världen. Jag vände mig om, för att få syn på adventfolket i världen, men jag såg dem inte, då en stämma sade till mig: Titta en gång till, och se litet högre upp. Då jag lyfte blicken, såg jag en rak och smal stig, som reste sig högt över världen. På denna stig vandrade adventfolket fram mot staden, som låg vid stigens bortre ände. Det lyste ett klart ljus bakom dem, vid stigens början, vilket en ängel berättade för mig var midnattsropet. Detta ljus upplyste hela stigen och gav ljus åt deras fötter, för att de inte skulle snubbla. Om de höll blicken fästad på Jesus, som var strax framför dem, och förde dem mot Staden, var de säkra. Men några blev snabbt trötta, och sade, att staden låg långt borta, och att de hade förväntat sig, att de skulle stiga in i den tidigare. Så ville Jesus uppmuntra dem, genom att lyfta sin härliga högerarm, och från hans arm kom det ett härligt ljus, som omstrålade adventfolket, och de ropade: Halleluja! Andra förnekade oförnuftigt nog ljuset bakom sig, och sade, att det inte var Gud, som hade lett dem så här långt bort. Ljuset bakom dem slocknade, så att deras fötter befann sig i fullständigt mörker, och de snubblade, förlorade målet och Jesus ur sikte, och föll från stigen ned i mörkret och den onda världen där nere. Det var lika omöjligt för dem, att komma upp på stigen igen och resa till Staden, som för hela den onda världen, vilken Gud hade förkastat. De föll hela vägen av stigen, den ene efter den andre, tills vi hörde Guds röst som många vatten, som angav för oss dagen och timmen för Jesu ankomst.

De levande heliga, 144 000 till antalet, kände igen och förstod rösten, medan de onda trodde, att det var åska och ett jordskalv. Medan Gud uttalade tidpunkten, utgöt han den Helige Ande över oss, och våra ansikten började, att lysas upp och stråla med Guds härlighet, liksom Moses anlete gjorde, då han kom ned från Sinaiberget (Andra Moseboken 34:30-34). På denna tidpunkt blev de 144 000 helt beseglade och fullständigt förenade. På deras pannor stod det skrivet: Gud, det Nya Jerusalem, och fanns det en härlig stjärna innehållande Jesu nya namn. Vårt lyckliga och heliga tillstånd upprörde de onda, som ville störta sig över oss, för att kasta oss i fängelse. Då räckte vi ut handen i Herrens namn, och så föll de onda hjälplösa till marken. Det var nu, som Satans synagoga förstod, att Gud hade älskat oss, eftersom vi kunde två varandras fötter, och hälsa de heliga bröderna med en helig kyss, och de tillbad vid våra fötter. Snart riktade vi blicken mot öster, där en liten, mörk sky visade sig, ungefär lika stor som en mans halva hand. Det visste vi alla var Människosonens tecken. Vi stirrade alla under högtidlig tystnad på skyn, då den närmade sig, blev ljusare och klarare, härlig och än härligare, tills den blev en stor, vit sky. Undersidan såg ut som eld, en regnbåge var välvd ovanför den, omkring skyn svävade tiotusentals änglar, som sjöng den ljuvligaste sång. Och på skyn satt Människosonen, på huvudet bar han kronor, hans hår var vitt och lockigt och nådde ned till axlarna. Hans fötter såg ut som eld, och i höger hand höll han en vass skära, och i vänster hand en silverbasun. Hans ögon var som flammande eld, som rannsakade hans barn igen och igen. Så bleknade alla ansikten, och deras anleten, som Gud hade förkastat, skiftade färg. Så utbrast vi alla: Vem kan bestå? Är min klädnad fläckfri? Så upphörde änglasången, varpå följde en stunds allvarsmättad tystnad, och så talade Jesus: De, som har rena händer och rent hjärta, kan bestå, Min nåd är nog för Er. Så lystes våra ansikten upp, och glädje fyllde alla hjärtan. Och änglarna slog an en högre ton och sjöng igen, medan skyn drog ändå närmare jorden. Så ljöd Jesu silverbasun, i det att han steg ned på skyn, insvept i eldsflammor. Han blickade på gravarna med de sovande heliga, och lyfte sina ögon och händer mot himmelen och ropade: Vakna upp! Vakna upp! Vakna upp, Ni, som sover i mullen, och stå upp. Sedan inträffade det ett kraftigt jordskalv. Gravarna öppnades, och de döda stod upp iklädda odödlighet. De 144 000 ropade halleluja!, då de kände igen sina vänner, som hade berövats dem av döden, och i samma ögonblick blev vi förvandlade och tillsammans med dem lyfta upp, för att möta Herren i luften. Vi steg gemensamt in i skyn, och färdades under 7 dagar upp till glashavet, där Jesus kom med kronorna och satte dem på våra huvuden med sin egen högra hand. Han gav oss guldharpor och segerpalmer. Där på glashavet stod de 144 000 i en fullständig kvadrat. Några av dem hade klart strålande kronor, andra inte lika strålande. En del av kronorna tyngdes ned av stjärnor, medan andra endast hade några få. Alla var helt nöjda med sina kronor. Och de var alla iklädda en strålande, vit dräkt, som gick från axlarna till fötterna. Överallt omkring oss var det änglar, medan vi gick över glashavet till stadens port. Jesus lyfte sin mäktiga och härliga arm, greppade tag om porten och svängde den inåt på dess gyllene gångjärn, och sade till oss: Ni har tvättat Era kläder i Mitt blod, hållit fast vid Min sanning, kom in. Vi marscherade alla in dit och kände, att vi hade all rätt till staden.

Här såg vi livets träd och Guds tron. Ut från tronen kom det en ren vattenflod, och på var sida av floden stod livets träd. På ena sidan om floden var det en trädstam och en annan stam på andra sidan om floden, bägge av rent, genomskinligt guld. Först trodde jag, att jag såg två träd. Jag tittade en gång till och såg, att de förenades i toppen till ett träd. Således stod det ett livets träd på ömse sidor om livets flod. Grenarna böjde sig dit ned, där vi stod. Och frukten var härlig, den såg ut som guld blandat med silver. Vi gick alla in under trädet, och satte oss ned, för att blicka på den härliga platsen. Då trädde bröderna Fitch och Stockman fram. De hade förkunnat evangeliet om Guds rike, tills Gud hade lagt dem i graven, för att frälsa dem. De kom fram till oss och frågade oss, vad vi hade gått igenom, medan de sov. Vi försökte, att erinra oss våra värsta prövningar, men de tedde sig så små, så små, jämförda med den långt större och eviga härlighet, som omgav oss, att vi inte kunde nämna dem, utan vi ropade alla halleluja, himmelen är billig nog, och vi rörde vid våra heliga harpor och kom himmelens valv att genljuda. Och i det, att vi blickade på ställets härligheter, fångades våra blickar av något, som såg ut som silver. Jag bad Jesus om lov, att få se, vad det var på insidan. På ett ögonblick flög vi uppåt och gick in. Här såg vi gode, gamle fader Abraham, Isak och Jakob, Noa, Daniel och många lika dessa. Och jag såg ett förhänge med tung silverkant, och guld som en nederkant. Det var synnerligen vackert. Jag frågade, vad det var innanför förhänget. Han lyfte upp det med sin högerarm, och bad mig, att titta upp. Där såg jag en härlig ark, belagd med rent guld, och den hade en fin kant, som liknade Jesu kronor. På den var det två strålande änglar; deras vingar täckte översidan på arken, eftersom de satt på varsin ände, med ansiktena vända mot varandra, och såg nedåt. I arken nedanför, där änglarnas vingar var utbredda, fanns det en guldkruka med manna, som var gulaktigt, och jag såg en stav, som Jesus sade var Arons. Jag såg, att den spirade, blommade och bar frukt. –

Jag såg två långa, gyllene stavar, på vilka hängde silversträngar, och på strängarna de ljuvligaste druvfrukter. En klase var större, än vad en man kan bära. Och jag såg Jesus stå upp och ta av mannat, mandlarna, druvorna och granatäpplena, och bar dem in i staden, där han satte dem på måltidsbordet. Jag gick fram, för att se, hur mycket det var, som hade gått åt, och det var lika mycket kvar, och vi ropade halleluja, amen. Vi steg alla ned från platsen, ned i staden, och jämte Jesus som anförare steg vi alla från staden ned till denna jord, till ett stort och mäktigt berg, som inte kunde hålla Jesus uppe, utan det delade sig itu, och så uppstod det en väldig slätt. Sedan blickade vi uppåt och såg den stora staden med tolv grundvalar, tolv portar, tre på varje sida, och en ängel vid varje port, och alla ropade om staden, den stora staden: Den kommer, den kommer ned från Gud, från himmelen, och den kom och blev placerad på den stora plats, där vi stod. Så började vi, att betrakta allt det underbara utanför staden. Där såg jag de härligaste hus, vars utseende var som silver, vilande på fyra pelare, besatta med pärlor, som var ljuvliga att se på. Husen skulle bebos av de heliga. I dem fanns det en hylla av guld. Jag såg många av de heliga träda in i husen, och ta av sig sina glittrande kronor och lägga dem på hyllorna, varpå de gick ut på ängen vid husen, för att bearbeta jorden, fast inte, såsom vi gör med jorden här; nej, nej. Ett härligt ljus strålade runt om hela deras huvuden, och de ropade hela tiden och rosade Gud. Och jag såg en annan äng, full av alla slags blomster, och då jag plockade dem, utbrast jag, att de aldrig kommer att vissna. Därefter såg jag en äng med högt gräs, vidunderlig att skåda. Där var levande grönt, som återspeglade silver och guld, medan det böljade stolt för Kung Jesu ära. Så kom vi in på en äng full av alla slags djur: Lejonet, lammet, leoparden och vargen, alla i fullkomlig endräkt. Vi trädde mitt in ibland dem, och de följde fredligt efter. Så kom vi in i en skog, inte som de mörka skogar vi har här, nej, nej; utan ljus, och alltigenom härlig. Trädens grenar svajade hit och dit, och vi ropade alla: Vi kommer att bo tryggt i öknen och sova i denna skog. Vi passerade genom skogen, ty vi var på väg till Sionsberget. Då vi begav oss åstad, mötte vi en grupp, som också blickade på platsens härligheter. Jag noterade, att det löpte som en kant på deras kläder. Deras kronor gnistrade – deras dräkter var alldeles vita. I det vi hälsade på dem, frågade jag Jesus, vilka de var? Han sade, att det var martyrerna, som hade dödats för hans skull. Med dem var det en grupp av otaliga små barn, som också bar en röd bård på kläderna. Sionsberget låg rakt framför oss, och på berget låg det härliga templet, och omkring det var det sju andra berg, på vilka det växte rosor och liljor, och jag såg de små klättra, eller om de så valde, bruka sina små vingar och flyga upp till topparna på bergen, och plocka de aldrig vissnande blommorna. Det var alla slags träd omkring templet, som förskönade stället. Buskbom, furor, ädelgran, oliv, myrten, granatäppelträd och fikonträd var nedböjda under vikten från de mogna fikonen, som gjorde platsen underbar att se på. Och då vi skulle gå in i det heliga templet, upphävde Jesus sin älskliga stämma och sade: Endast de 144 000 får gå in här, och vi ropade halleluja. Vi välsignar Herren, broder Jakobs, det var ett extra möte för dem, som har den levande Gudens insegel. Detta tempel vilade på sju pelare, och var av genomskinligt guld, prytt med de härligaste pärlor. De vidunderliga ting, som jag såg där, kan jag inte ens börja att beskriva. O, om jag kunde tala Kanaans språk, då kunde jag berätta något om härligheten i den övre världen; men är Ni trofasta, kommer Ni snart att veta allt om det.

Där såg jag bord av sten, vari de 144 000:s namn stod ingraverade med guldbokstäver. – Efter det, att vi hade sett templets härlighet, gick vi ut. Så lämnade Jesus oss och gick till staden. Snart hörde vi hans älskliga röst igen, som sade: Kom, Mitt folk; Ni har kommit ut ur den stora nödens tid, och gjort Min vilja, lidit för Mig; kom in till nattvarden, för Jag skall omgjorda Mig Själv, och betjäna Er. Vi ropade halleluja, ära, och gick in i staden, och jag såg ett bord av rent silver, det var många kilometer långt, våra ögon kunde dock överblicka det. Och jag såg frukten från livets träd, manna, mandlar, fikon, granatäpplen, druvor och många andra slags frukter. Vi alla satte oss till bords. Jag bad Jesus om lov till, att äta av frukten. Han sade: Inte nu. De, som äter av frukten från detta land, återvänder inte mera till jorden. Men är Ni trofasta en kort tid, skall Ni både äta av frukten från livets träd, och dricka vatten från källan, varefter han sade: Ni måste resa tillbaka till jorden igen, och berätta för andra, vad jag har uppenbarat för Er. Så bar en ängel mig försiktigt ned till denna mörka värld. Somliga gånger tror jag inte, att jag orkar att stanna kvar här längre, allt på jorden ser så dystert ut. Jag känner mig så ensam här, för jag har sett ett bättre land. O, om jag hade vingar som en duva, så att jag kunde flyga bort, och få vila. Ellen G. Harmon

Märk väl: Detta skrevs inte för publicering; utan till uppmuntran för alla, som får läsa det, och blir stärkta därav.
E. G. H.