Review and Herald d. 4. januari 1881

tillbaka

Herrens hus

[* [Denna artikel blev läst för församlingen i Battle Creek i samband med ett möte om, att åstadkomma de bästa sätten, att samla in medel på, för att betala Tabernakelbyggnadens skuld. Här framläggs grundsatserna för allmänt bruk i kortfattad form. J.W.]

”Hur mycket är Du skyldig min Herre?” Låt denna fråga landa i varje hjärta. Allt det vi har, allt det vi är, är vi skyldiga vår Återlösare. Han ger oss alla jordiska välsignelser, och allt andligt gott. Gör vi, i självförnekelse och uppoffring, allt i vår makt, för att hjälpa de behövande, och understödja Guds sak? De fattiga är Herrens, och religionens sak är hans. Alla goda ting, som vi åtnjuter, har lagts i våra händer genom hans överväldigande barmhärtighet som ett uttryck för hans kärlek. Kristus fordrar, att vi gör så, som han har gjort – förnekar jaget, så vi kan vara Guds medarbetare.

Det nya året väntar runt hörnet, och vi bör räkna de välsignelser vi har fått, de favörer, som vi har fått från Gud, och så bringa våra frivilliga offer till Herren, våra tacksamhetsoffer och våra syndoffer. Sabbatshållarna i Battle Creek har varit ett givmilt folk; de flesta av dem är fattiga, men eftersom de har visat rundhänthet i det förgångna, hoppas vi, att de kommer att göra detsamma i framtiden. Det är endast några få, som inte kan bidra alls. Om det kostar de fattiga större självförnekelse, än det gör de rika, kommer lönen att bli därefter. Herrens givmildhet strömmar fortsatt över oss, och han önskar, att vi skall vara levande kanaler, vari hans barmhärtighetsgåvor kan flyta ut i välgärningar till våra medmänniskor. Låt oss under inga omständigheter röva från Gud.

Vi har privilegiet, att lyssna till Guds ord i vår helgedom; men denna byggnad, som kallas för Herrens hus, besväras av en stor skuld. Skall inte vi, som tillber i denna rymliga byggnad, vara ihärdiga, för att göra vår andel, för att lindra Tabernakelbyggnadens skuld? De fattiga kan känna sig uppmuntrad av tanken på, att de små summor, som ges i uppriktighet och glädje, godtas av Gud, lika väl som de tusenlappar, som läggs i offerkistan av de rika. Det är bara ett litet fåtal, som är lika fattiga som änkan, som skänkte sina två mynt som ett offer till Gud. Gåvan var liten, men utgjorde hela hennes kapital, och hon fick beröm av Mästaren. Han betraktade den fattiga änkans två skärvar som ett större bidrag, än de välbeställdas rika gåvor. Han mätte inte värdet av offergåvan i form av beloppet, utan i form av motivet, handlingens glädje och renhet. Fastän detta lilla bidrag blandades med de tusentals kronorna i offerkistan, förlorades det inte ur synhåll av alla goda gåvors store Skänkare. Det lilla rassel, som de två mynten åstadkom, har anslutit sig till strömmarna från tusen andra källor, och har haft ett inflytande, som tillrättavisar själviskhet och uppmuntrar till, att ge större summor.

Alla har ett arbete att utföra, om de vill göra sitt liv till en välsignelse. Vi ber våra bröder och systrar, att göra sin del lika ädelt i år, som de gjorde i fjol, i form av bidrag till vårt bönehus. Öppna Era hjärtan, och öppna Era penningpungar, och gör, vad Ni kan. Vår Återlösare skänkte Sina gåvor till oss fritt och samvetsgrant. Borde vi då inte ge tillbaka det åt Herren, som är hans eget? Kan vi visa större kärlek, än Gud har visat oss? Han har gjort sitt yttersta för vår skull. Han frågar oss, om han har lämnat något ogjort, som vårt högsta intresse kräver: ”döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den?” {Jesaja 5:3-4.} Vi kan inte uttrycka vår tacksamhet mot Gud, genom att ge något, för att berika honom, för han är alla våra nådegåvors skänkare; men han hänvisar oss till de fattiga och plågade, och till sin sak i alla dess förgreningar, och han försäkrar oss, att han godtar det goda, som görs mot de minsta av hans efterföljare, som om det gjordes mot honom. Gud har visat djupt intresse för Adams fallna söner. Han älskade världen så mycket, ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} All den kärlek, som människor och änglar kan visa, blir till ingenting i jämförelse med Guds kärlek mot mänskosläktet.

Herren fordrar, att vi ger givmilt, för att stötta hans sak. Skulle vi jämföra våra offer med dem, som hela tiden krävdes av judarna, skulle vi upptäcka, att vi släpar långt efter dem i välgörenhet. Deras bidrag uppgick till mera, än en fjärdedel av hela deras intäkt. Lågt räknat, översteg beloppet, som lades ut på tabernaklet i ödemarken och templet i Jerusalem, alla kyrkobyggnaders omkostnader i Förenta Staterna.

Många betraktar dessa krav på judarna som långt över den nivå, som skulle kunna krävas av oss. Men finns det skäl för den slutsatsen? Är våra möjligheter sämre, än judarnas? Eller har Gud varit mindre givmild mot oss, än mot dem? Vi hör predikanter i olika kyrkor höja evangeliets välsignelser till skyarna, och framställa denna tids härlighet som vida överstigande allt på judarnas tid. De kallar den mosaiska förvaltningen för mörker, och upphöjer nutiden som en med långt större ljus och privilegier. Om det är så, kommer Gud då inte att hålla oss ansvariga för dessa större välsignelser? Hans krav på oss står i förhållande till de gåvor, som har betrotts åt oss. Exakt i förhållande till de utdelade gåvorna är hans fordringar på oss. Är maningarna till välgärningar färre nu, än under den judiska tidsåldern? Motsatsen torde gälla.

De systematiska kraven på judarna ägde ett sunt inflytande, och förhindrade fattigdom. En fattig syntes sällan i det folket. Då de visade frivillig lydnad mot Guds krav, vilade hans välsignelse över dem, och framgång följde deras arbete. Förr i tiden var hebréerna skilda från alla andra folkslag på jordens yta. Deras verksamhetsfält begränsades till det egna folket. Nu är skiljemuren mellan judar och hedningar nedbruten, och vägen ligger öppen för utländska missionsverksamheter. Vårt verksamhetsfält är världen. Alla folkslag, tungomål och folk går att nå med den frälsande sanningen för denna tid. Gud har betrott oss fritt med livets bröd, som hans förvaltare och förmedlare av brödet till dem, som håller på att gå förlorade. Mot denna bakgrund, borde då inte vår grad av givmildhet överstiga Guds forna folks?

I förhållande till inkomsten, gör de rika mindre, än de fattiga. Många givare blir inte välsignade av Gud, eftersom de kunde ge mera. Herren vill, att hans folk så helt skall styras av Kristi kärlek, att de gladeligen avhjälper hans saks behov. Vi bör alltid kännas vid vårt förbund med honom, och betrakta det som vår andliga gudstjänst, att helga våra krafter, vår egendom och våra liv åt hans verk. {Jämför Romarbrevet 12:1. Övers. anm.}

Då de kristna i Jerusalem på grund av sin tro drabbades av fattigdom, visade andra församlingar sin givmildhet, genom att avhjälpa dessa syskons behov. I de makedonska församlingarna förekom det omfattande lidande, ändå tillkännagav Paulus: ”har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika”. {Andra Korintierbrevet 8:2.}

Vi tänker inte tjata på våra bröder om bidrag, men eftersom de hittills har visat villighet, att bidra till Guds verk, inbjuder vi dem nu till, att stiga fram med sina offer, och minska Tabernakelbyggnadens skuld. Vi hoppas, att vi blir lika överraskade på Nyårsafton, som David blev, då han såg offren till Herrens tempel:

”Var och en som hade ädla stenar gav dem till skatten i HERRENS hus under gersonitens Jehiels vård. Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN. Också kung David gladde sig mycket. David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade: ’Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” {Första Krönikeboken 29:8-14.}