Review and Herald d. 4. januari 1887

tillbaka

Ledda av Anden

[Predikan hållen i Tabernaklet Sabbat, den 16. Juli, 1881.]
”Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike. Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.” {Galaterbrevet 5:16-26.}

I den första delen av dessa verser framställs för oss en klass, som aldrig kommer in i Guds rike. De, som gör de här specificerade sakerna, kommer icke att ärva riket. Dock presenteras också en annan klass, som kan och kommer att träda in i Guds rike, som kommer att ha rätt till, att komma in, och det är de, som arbetar på, att uppnå en sådan position, att de blir i besittelse av moralisk duglighet till, att stå omkring den stora, vita tronen i sina karaktärers vita klädnad. Under sin prövotid var de på det klara med vikten av det arbete, som skulle göras, och de tog klokt och förståndigt itu med det. De insåg, att det fanns ett stort arbete att göra, för att uppnå en karaktär lämpad för Guds rike. De visste, att ingen kunde uträtta arbetet för dem, att ingen kunde tro för dem, att ingen kunde forma karaktären för dem. Det var ett individuellt arbete, en personlig ansträngning, som måste till.

Här framhålls det exakt, vad vi skall verka för. ”Andens frukt däremot är kärlek”. Om vi har Kristi kärlek i våra själar, kommer de naturliga konsekvenserna att vara, att vi äger alla de andra nådegåvorna också – glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trohet, saktmod, självbehärskning, och emot sådant är inte lagen. Guds lag varken fördömer eller håller dem som trälar, som äger dessa nådegåvor, eftersom de är lydiga mot Guds lags krav. De håller lagen och fördenskull är de inte trälar under lagen.

För någon tid sedan, då vi passerade genom Oswego, New York, såg vi två hårda fångvaktare, och i deras sällskap var två fastkedjade män, som bar stora, tunga klot med händerna. Vi drog ej slutsatsen, att de hade hållit delstaten New Yorks lagar, utan att de hade överträtt dem. Vi skall leva i harmoni med alla delstaten New Yorks lagar och med Guds lag. Därigenom vandrar vi i frihet, vi är inte trälar under lagen. Om vi lever i samklang med Kristi liv, med Guds lag, fördömer lagen oss ej, vi trälar inte under lagen.

Vi har att välja mellan två handlingssätt. Det ena leder bort från Gud och utestänger oss från hans rike, och på denna stig förekommer det missunnsamhet, strid, mord och alla slags onda gärningar. Den andra riktningen skall vi följa, och när vi följer den, kommer vi att finna glädje, frid, harmoni och kärlek. Kärlek är, vad vi skall vara uppfyllda av, och det, vi har mest användning för, är Kristi kärlek i våra hjärtan. Det, vi saknar mera, än något annat, är denna dyrbara välsignelse. Den kärlek, som glödde i Jesu bröst, är, vad vi har mest användning för, och när den är i hjärtat, kommer den att uppenbara sig själv. Kan vi ha Jesu Kristi kärlek i hjärtat, utan att den når ut till andra? Den kan inte vara på plats där, utan att vittna om sin närvaro. Den kommer att uppenbara sig i ord och i själva ansiktsuttrycket.

För inte så länge sedan hörde jag ett sjukt barn säga, att det var en, som inte älskade honom. Han tillfrågades, varför han sade så. ”Hur kan Du veta, att han inte älskar Dig?” ”Jo, för så snart, som jag ser honom, förstår jag, att han inte tål mig; jag vet, att han inte älskar mig.” När ett barn läser själva jaget och förstår ansiktets uttryck, kan människor i mera mogen ålder då inte se, om det finns kärlek i hjärtat? Det visar sig ju i hållningen, i orden, i gärningarna, i ansiktsuttrycket. Skall vi undra över, att ett barn inser, vilka dess vänner är? Därför borde det inte ta oss många månader att utröna, om Kristi kärlek bor i hjärtat, om hjärtat flödar över av den.

När Kristi kärlek dväljs i hjärtat, går den ej att dölja, lika litet, som en ljuvlig doft går att skyla över. Det heliga inflytande, som den reflekterar genom karaktären, framstår klart för alla. Kristus, ”härlighetens hopp” {Kolosserbrevet 1:27}, har då inlemmats i hjärtat. Hans ljus och hans kärlek är då där, hans närvaro går att märka. Emellanåt, då Guds välsignelser har utdelats som svar på bön, har det skett, att då andra har trätt in i rummet, har de utbrist så här, så snart som de har trätt över tröskeln: ”Herren är här!” Inte ett enda ord hade yttrats, men Guds heliga närvaros välsignade inflytande kunde tydligt märkas. Den glädje, som kommer från Jesus Kristus, var där; och i denna betydelse har Herren varit i rummet på ett lika verkligt sätt, som då han vandrade på Jerusalems gator, eller då han visade sig för lärjungarna, då de var i den övre salen, och sade: ”’Frid vare med er.’” {Johannesevangeliet 20:19.}

Då vår äldste son, för vilken vi hyste de ljusaste förhoppningar, och som vi förväntade skulle stötta oss, och som vi uppriktigt hade invigt åt Gud, togs ifrån oss, då vi måste sluta hans ögon i, och grät i stor sorg, då kom det en frid, som övergår all beskrivning in i min själ. Jag kom att tänka på uppståndelsens morgon; jag kom att tänka på framtiden, när den store Livgivaren kommer och bryter gravens länkar och kallar de rättfärdiga döda fram ur deras läger i mullen, när han befriar fångarna ur deras fängelser, då kommer vår son att vara ibland de levande igen. I detta fanns det en frid, glädje och tröst, som var obeskrivlig. Och varför? Jo, för att jag kände, att min hand vilade i Jesu Kristi hand; att jag var hans, och han var min; att han älskade mig, och att jag älskade honom, och att detta lidande var ett bevis på hans kärlek. Jag kunde luta mig emot Frälsarens starka arm i allt detta lidande och smärta, och jag kände, att han skulle bevara mig under varje prövning ända till slutet. Vilken god och nådig Fader vi har! Vi kan vila hela vår vikt på honom, och han kommer att hålla oss uppe. Det är denna dygd {”dygd” kan också översättas med ”kraft”}, som förbinder oss med Jesus, och här börjar vårt arbete.

Jag har tidigare talat till Er om Petrus’ stege med åtta stegpinnar. ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.” {Andra Petrusbrevet 1:5-8.}

Det är något särskilt att äga kunskap om Jesus Kristus. Vi borde göra detta till vårt högsta, första och slutliga mål. Av de verser, som lästes i dag, ser vi, att vi måste äga kärlek, och till den hör glädje, frid, saktmod och tålamod. Vi ser världens rastlöshet, människornas otillfredsställda tillstånd. De vill ha något, de inte har. De vill ha något, som kan upprätthålla spänningen, eller något, som kan underhålla. För den kristne, däremot, förekommer det glädje, frid, saktmod, vänlighet, ödmjukhet, överseende och tålamod, och det är för dessa ting, som vi önskar att öppna hjärteporten, när vi värnar Guds Andes nådegåvor. Gör vi alla detta? Den ene kan inte göra det för den andre. Du sätter måhända i gång med arbetet och erhåller Andens nådegåvor, men det hjälper inte mig. Här är det kanske fyrtio eller femtio, som inleder uppammandet av dessa kristna dygder, men det gagnar inte resten av Er. Var och en av Er måste göra arbetet för sig själv, och genom personlig ansträngning skaffa sig Guds nåd i hjärtat. Jag kan icke forma en karaktär åt Dig, ej heller kan Du göra det för mig. Det är en plikt, som vilar på varje enskild individ, ung eller gammal.

Det har sagts om gråhårsmän, att de inte riskerar, att lämna pliktens post; men i fallet med Salomo lär vi, att då han blev gammal, miste han sin förbindelse med Gud. Och varför? Jo, för att han sökte berömmelse, ära och denna världs rikedom; för att han tog sig hustrur ibland de hedniska nationerna och således blev allierad med dessa nationer. Det är sant, att han, genom dessa allianser, förde hem guld från Ofir och silver från Tarsis, men det var på bekostnad av dygd, principer och karaktärens fasthet.

Genom hela den judiska nationens historia ser vi, att Guds folk, unga och gamla, skulle hålla sig unika och skilda från hednafolken omkring dem. Gud har ett folk i dag, och det är lika nödvändigt nu, som tidigare, att hans folk håller sig unika och skilda, rena och ofläckade av världen, dess anda och dess inflytande, eftersom världen upprätthåller en annan standard som motsättning till sanningens och rättfärdighetens standard.

Om jag bekänner mig till, att vara Jesu Kristi tjänare, skulle jag då följa en världslig standard och anpassa mitt handlande till världens krav? Eller skulle jag ta Honom, som var en sorgens Man, som kände till lidande, som mitt exempel? Honom, som ömkade sig så över ett fallet släkte, att han lade undan sin kungaskrud, lämnade himmelens kungliga salar och kom ned till denna av synd förorenade värld, och iförde sig mänsklig gestalt och blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika genom hans fattigdom. Vad skall vi göra? Skall vi ta Honom, som blev hånad och misshandlad, som vårt exempel, Honom, som var världens ljus, fastän världen inte kände honom? Eller skall vi följa världens mönster?

Guds folk är Hans lags väktare, och han bjuder oss, att vi skall vara ett särskilt och åtskilt folk. Men skall vi avsöndra oss från världen, så att vi inte kan utöva något inflytande på den? Kristus säger: ”Ni är världens ljus” {Matteusevangeliet 5:14}, och det ljuset, säger han, skall icke döljas under en skäppa eller ställas in under sängen, utan sättas i en ljusstake, så det kan lysa för alla, som är i huset. Vad betyder detta? Det betyder, att de rättfärdiga skall lysa för alla dem, som är i världen. Kristus kom till världen, för att tillhandahålla en väg, varigenom människan, på egen hand, kunde utkämpa Herrens strider och tillåtas, att sätta sig på Guds högra sida.

Vilket arbete är inte detta! Då Kristus lämnade denna värld, överlät han ett arbete till oss. Medan han var här, utförde han själv arbetet, men då han steg upp till himmelen, skulle hans efterföljare fortsätta det, där han avbröt det. Andra tog itu med arbetet, där lärjungarna avbröt det, och så har det fortsatt, tills vi nu har detta verk att utföra i vår tid. Då Jesus steg upp, och skyarna tog honom bort ur lärjungarna åsyn, och de försökte, att uppfatta en sista skymt honom, sade han: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” {Matteusevangeliet 28:20.} Alltså har vi en livsledsagare. Vi behöver inte vandra allena. Vi kan bringa alla våra sorger och bekymmer, problem och prövningar, bedrövelser och bördor till det öra, som alltid lyssnar, till En, som med sitt eget blods förtjänster går i förbön i Faderns åsyn. Han går i förbön med sina sår – Mina händer, Mina händer! ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” {Jesaja 49:16.} Han visar sina händer för Gud, och hans böner blir hörda, varpå änglar raskt sänds ut, för att hjälpa den fallna människan, för att lyfta upp och bevara.

Vår fara består i, att skilja oss från Gud, och i att blanda oss med världens anda och inflytande. I fall Ni tror, att Ni skall får världen till, att se och förnimma de krav, som den himmelska familjen har på dem, i fall Ni tror, att Ni, genom att sänka standarden, kan omvända syndare, är Ni svårt bedragna. Kristus var i världen, men ändock inte av denna värld. Han höll fanan högt, och det är på detta sätt, som varje predikant, varje kristen och varje person, som känner något ansvar för Guds sak, skall visa, om han har samband med Gud. Alla skall representera Himmelen.

I vår skolundervisning, representerar Ni Himmelen? Upphöjer Ni sinnet, så att det uppehåller sig vid Gud, så att de studerande kan resa hem med intrycket, att på skolan här i Battle Creek verkar man, för att anpassa själar till himmelen, till himmelska änglars sällskap? Eller försöker Ni, att införa världens standard, ja, att rent av göra undervisningen sämre, än världens standard?

Jag minns, att då jag besökte Salem, Oregon, var det var en stor klass, som strax skulle ta slutexamen på universitetet. De önskade, att jag skulle säga något till klassen, och det pålystes, att jag tänkte tala till dem om ”Ungdomens Faror och Karaktärsdaning”. De verkade vara högst angelägna om, att höra om detta ämne. Även om det var den största kyrkobyggnaden i Oregon, var huset fullt, och hela församlingen verkade vara allvarlig. Det förekom inga lustigheter, heller inget skämtande eller något som helst, som kunde väcka anstöt. Då jag såg dessa unga människor framför mig och begrep situationens allvar, kände jag inspirationen komma över mig. Kanske skulle jag inte se dem igen, förrän vi skulle mötas framför Guds domstol. Kanske skulle jag inte se dem igen, förrän vi skulle se varandra i domen, och jag kände det, som om jag aldrig förr hade haft en sådan möjlighet, att kunna säga: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” {Johannesevangeliet 1:29.}

Är det inte en plikt för varje professor, varje lärare, och varje annan person, som har någon del i arbetet på vårt universitet {college}, att representera Jesus? Upphöj honom, honom som dog för oss, och kring vilken allt vårt hopp om evigt liv kretsar. Upphöj honom, och visa dem, hur han lämnade himmelens kungliga salar, och gjordes till en sorgens Man, väl bekant med smärta, för att han skulle kunna upplyfta dem till sin tron till sist. Upphöj honom, åh, upphöj honom för folket, som hungrar och törstar efter livets bröd, ty i Jerusalem finns det en öppen källa, för att de skall kunna dricka och släcka törsten.

Jesus, vidunderlige Frälsare! I honom ser jag oförlikneliga behag. Han är den, som är fullständigt härlig. Han är den främste ibland tio tusen. Jag framställer honom för Er som en, som kan ta bort världens synd: ”Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’” {Apostlagärningarna 4:12.}

Här växer de unga upp mitt ibland oss. Det är Er, som jag talar till, kära bröder och systrar, som en Kristi ambassadör; jag talar till Er, som bekänner Er till, att vara Kristi efterföljare, och jag frågar Er: Vilket inflytande har Ni på ungdomen? Vad gör Ni för dem, som är i Era egna hem? Det har inför Guds åsyn registrerats, vad Ni har gjort, för att frälsa dem, eller de tillfällen Ni har låtit gå oanvända. Skall det märkas, att själar har drivits bort från Kristus, snarare än samlats till honom, för att Ni har saknat bindning till himmelen, för att Ni har varit formade efter världens standard, och visat dem det, eftersom Ni har varit hängivna modet och nöjet och härigenom vänt deras uppmärksamhet bort från den sanna standard, som är Kristus Jesus? Måtte Gud se i nåd till oss!

Vårt arbete görs med evigheten för ögonen. Jag vill göra det bättre. Jag vill göra det på så sätt, att det består prövningen i domen, och att det, när rätten sätter sig och böckerna öppnas, och varje människa döms efter, vad som står i böckerna, kommer att visa sig, att jag har ett rent blad, utan fläckar, att jag har gått på den rätta vägen, den, som leder till himmelen, och att jag har gjort, vad jag har kunnat, för att vinna själar åt Kristus. Åh, kunde jag blott tala på så vis, att män och kvinnor väcktes till att inse, hur viktig den tid är, som vi lever i! Det är nu, som frälsningens timme är slagen, det är nu, som det är dags att arbeta. Gud förbjude, att vi skulle gå på tomgång, sova, så att det på uppståndelsens morgon kan sägas: ”Om det inte hade varit för Dig, skulle jag ha blivit frälst!” Gud förbjude, att vi skulle tillåta världens anda och inflytande att komma in och föra andra in på den galna stigen. Här är det, som de två stigarna skiljs åt, här är det, som många leds på avvägar. På Herrens dag kommer många att säga: ”Detta är grunden till, att jag anslöt mig till hedendomen. Jag såg, att församlingen saknade kraft och värdighet och att prästerna var svaga, och fördenskull valde jag den andra vägen, som har lett mig till död och ödeläggelse.” I sitt själsliga kval kommer de att uppsöka klipporna och bergen och ropa: ”’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’” {Uppenbarelseboken 6:16-17.}

Detta ämne vilar tungt på sinnet. Dag och natt tynger det min själ. Ofta, då alla andra i huset har sovit, har jag bönfallit Gud om, att han måtte ge mig visdom och styrka till, att leda själar stegvis in på den stig, som för till evigt liv. Jag har många gånger trätt fram inför honom vid midnatt, och har då innerligt bett honom om hjälp och visdom, för att bli i stånd till, att leda mina barns sinnen på sanningens väg. Jag har inte bett honom, att skänka dem världslig ära, utan att vi måtte kunna uppfostra dem i enlighet med sanningen och rättfärdigheten, och för att de måtte älska, att göra Guds vilja. På mödrar vilar ett stort ansvar, och hur kommer den räkenskap, som de har att avlägga inför honom, att se ut, med hänsyn tagen till det inflytande de har övat över de unga, som har varit föremål för deras fostran? Jag vill tjäna Gud varje timme, varje ögonblick av mitt liv, och jag vill göra allt det arbete, jag kan, i överensstämmelse med den styrka han ger mig.

Jag önskar, att de unga skall bära odödlighetens härliga krona till sist. Aposteln sade: ”Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde.” {Första Johannesbrevet 2:13.} Och här är unga män, som Jesus önskar skall ta värvning i hans armé. Här är unga män, som Gud önskar skall gå framåt med hela rustningen på, som skall kämpa i Herrens slag. Unga män, tänker Ni lyssna på hans röst? Tänker Ni lyssna, åh, tänker Ni lyssna till hans kall? Vill Ni inte komma till Herren, och finna Er styrka i honom? Vill Ni inte ge Er själva till honom i dag? Vill Ni inte säga: ”Här är jag, Herre, och allt, vad jag är, tillhör Dig? Du har köpt mig, och jag är Din. Ta mig just sådan jag är, och två mig ren från syndens smuts. Hjälp mig, att ära Dig på jorden, och ge mig en odödlig tunga, så att jag kan prisa Dig genom evighetens oändliga tider.”