Review and Herald d. 7. januari 1890

tillbaka

Kristus uppenbarade Fadern

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss, (och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern.) och vi såg hans härlighet." Kristus kom till världen för att uppenbara Faderns karaktär och förlossa det fallna människosläktet. Världens Förlossare var jämställd med Gud. Hans auktoritet var Guds auktoritet. Han förklarade att han inte hade något liv avskilt från Fadern. Den myndighet genom vilken han talade och utförde underverk var helt hans egen och ändå försäkrar han oss att han och Fadern är ett. Johannes vittnade om Kristus och visade alla människor till honom som den utlovade Messias. När han såg Jesus framför sig sade han: "Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig." (Joh 1: 29,30) "Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd." (Joh 1:16)

Som lagstiftare utövade Jesus Guds myndighet. Hans befallningar och beslut understöddes av Majestätet på den eviga tronen. Faderns härlighet uppenbarades i Sonen. Kristus visade Faderns karaktär. Han var så fullkomligt förbunden med Gud, så fullständigt omsluten i det ljus som omstrålade Fadern, att den som hade sett Sonen hade sett Fadern. Hans röst var som Guds röst. Lägg märke till bönen Kristus bad innan han blev korsfäst: "Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till." (Joh 17:5) Vidare säger han: "Jag är i Fadern och Fadern är i mig." ( Joh 14:11) "Ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för." (Matt 11:27) "Den som har sett mig har sett Fadern." (Joh 14:9)

Kristus missbedömdes av judarna, eftersom han inte hela tiden dröjde vid lagen så som den var skriven på stentavlorna. Han inbjöd människorna att lära av honom, ty han var ett levande exempel på Guds lag. Han var den ende som i mänsklig gestalt kunde stå bland människor, se på dem och fråga: »Vem av er kan överbevisa mig om synd?» (Joh. 8: 46) Han visste att inte någon människa kunde påpeka någon brist i hans karaktär eller i hans uppträdande. Vilken kraft hans fullständiga renhet gav åt hans undervisning, vilken styrka åt hans tillrättavisningar, vilken tyngd åt hans uppmaningar! Sanningen förlorade aldrig sin kraft på hans läppar, den miste aldrig något av sin helighet, eftersom dess Försvarare hade gett en bild av den i sin gudomliga karaktär. Hur enkla, klara och tydligt fastställda var inte hans uttalanden! Jesus förklarade sin mission inför Pilatus och sade: "Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37)

När Jesus talade, var det inte med dröjande osäkerhet, med upprepning av ord och välkända illustrationer. Han framställde sanningen på ett nytt och intressant sätt, vilket gav den den nya uppenbarelsens friskhet. Hans röst höjdes aldrig på ett onaturligt sätt och hans ord präglades av ett sådant allvar och en sådan övertygelse som väl stämde överens med dess betydelse och de allvarliga följder som det innebar om den mottogs eller förkastades. När hans lärosatser mötte motsägelser, försvarade han dem med så stor iver och säkerhet för att göra intryck på sina åhörare, att han skulle kunna dö, om det vore nödvändigt, för att upprätthålla den pålitliga kunskapen i sin undervisning.

Jesus var världens ljus. Han kom från Fadern med ett budskap om hopp och frälsning till Adams fallna söner. Om människor bara ville ta emot honom som deras personlige Frälsare, lovade han att återställa Guds avbild för dem och att återvinna allt det som hade gått förlorat genom synden. Han framställde sanningen för människorna utan en tråd av invävd villfarelse. När han undervisade, kom hans ord med myndighet, ty han talade med säker kunskap om sanningen.

Människors undervisning är helt olik Kristi undervisning. Människor har en ständig tendens att framföra egna teorier och åsikter som angelägenheter värda uppmärksamhet, också när de inte är grundade på sanningen. Människor hänger i hög grad fast vid sina felaktiga idéer och ofruktbara tankar. De kommer att hålla fast vid människors traditioner och försvara dem så kraftfullt som om de vore den verkliga sanningen. Jesus förklarade att var och en som var av sanningen skulle komma att höra hans röst.

Med hur mycket större kraft skulle ordet inte kunna predikas idag, om människor dröjde mindre vid människors teorier och argument och lade långt större vikt vid Jesu undervisning och vid praktisk gudfruktighet. Han, som hade stått vid Guds sida i hans råd, som hade uppehållit sig i hans närhet, var väl förtrogen med sanningens ursprung och grundvillkor och förstod dess förhållande till människan och dess betydelse för henne. Han framställde frälsningsplanen för världen och uppenbarade sanning av det högsta slaget, också det eviga livets ord.

Patriarker, profeter och apostlar talade när den Helige Ande drev dem till det och de påstod klart att de inte talade genom sin egen kraft eller i sitt eget namn. De önskade inte få någon ära för det. De ville inte att någon skulle kunna se på dem som upphovet till något, som skulle kasta glans över dem själva. De var nitiska för Guds ära, för honom som allt lov och pris tillkommer. De förklarade att deras förmåga och budskapen de kom med hade de fått av Gud. Av honom hade de fått sin kraft och sitt uppdrag. Från Gud kom deras myndighet och deras duglighet. Jesus hade delgett patriarker, profeter och apostlar kunskap om Gud. Det Gamla testamentets uppenbarelser lade vikt vid att förklara evangeliet, att avlägsna slöjan från den evige Gudens avsikt och vilja. Genom forntidens helgade människor verkade Kristus för den fallna mänsklighetens frälsning. Och då han kom till världen var det med samma frälsningsbudskap och för att föra människorna tillbaka till Gud.

Kristus är all sannings ursprung. Varje strålande idé, varje vis tanke, varje mänsklig förmåga, är gåvor från Kristus. Han lånade inga nya tankar från människor ty han var den som skapat allt. Men då han kom hit ner till jorden fann han de sanningens ädelstenar, som han anförtrott människan, begravda i vidskepelse och traditioner. De mest betydelsefulla sanningar hade uppblandats med villfarelser för att tjäna den store bedragarens syften. Människors meningar, folks mest populära tänkesätt framställdes vilseledande med ett yttre sken av sanning och presenterades som äkta ädelstenar från himlen, värda uppmärksamhet och vördnad. Men Kristus avlägsnade alla felaktiga teorier. Ingen annan än världens Frälsare hade förmåga och kraft till att framställa sanningen i dess ursprungliga renhet, befriade från de Satans alla villfarelser, som han hopat över sanningen för att dölja dess himmelska skönhet.

Några av de sanningar som Kristus behandlade var välbekanta för folket. De hade hört dem från prästers och rådsherrars läppar och från de intellektuella, men framför allt uttryckte de det som var typiskt för Jesu Kristi tankar. Han hade gett dem till pålitliga män för att de skulle förmedlas till världen. Vid varje tillfälle förkunnade han den särskilda sanning, som han ansåg lämplig för sina åhörares behov, antingen tankarna hade uttryckts tidigare eller ej.

Kristi uppgift var att för människorna framställa den sanning som de saknade, befria den från villfarelser och presentera den fri från världens vidskepelser, så att människorna kunde ta emot sanningen på dess egen inneboende och eviga förtjänst. Han skingrade tvivlets dimmor så att sanningen skulle kunna uppenbaras och han sände sina klara ljusstrålar in i människornas mörka sinnen. Han ställde sanningen i skarp kontrast till villfarelsen, så att den skulle kunna visa sig som sanning för folket. Men hur få var det inte som satte värde på det som Kristus gjorde! Hur få är det inte som i vår tid har en riktig uppfattning om värdet av den undervisning han gav sina lärjungar.

Han bevisade att han själv var vägen och sanningen och livet. Han försökte dra människors sinnen från detta livets flyktiga nöjen till osynliga och eviga verkligheter. Att människor har sina blickar riktade mot det himmelska gör dem inte olämpliga för detta livets plikter, utan gör dem snarare mera verksamma och trofasta. Även om det som hör den eviga världen till har gripit deras sinnen, lägger beslag på deras uppmärksamhet och omsluter hela deras väsen, medför den andliga upplysningen en lugn, himmelsk tillförsikt som gör det möjligt för den kristne att finna glädje i att utföra livets vardagliga plikter. Det som vi dagligen sköter om och har ansvar för sätter oss på prov och visar, om vi kommer att befinnas trogna i små ting eller ej, så att vi skulle kunna anförtros större ansvar. "Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort." (Luk 16: 10) Den som trofast har förvaltat sina talenter för sin Mästares räkning kommer att höra de bifallande orden från hans läppar: "Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!"

Satan har alltid arbetat på att fördunkla den framtida världens härlighet och att dra all uppmärksamhet till det som hör denna världen till. Han försöker att ordna det så att våra tankar, vår håg och var längtan skulle riktas mot de jordiska tingen, så att vi inte kan se eller fatta evighetens värden. Världen och dess bekymmer har fått ett alltför stort utrymme, medan Jesus och det himmelska har alltför liten del av våra tankar och intressen. Vi bör samvetsgrant utföra det dagliga livets plikter, men det är också viktigt att vi framför allt annat utvecklar en helig hängivenhet för vår Herre Jesus Kristus. Det största hindret för vår andliga växt är att vi försummar att utöva den tro som är verksam i kärlek och som renar själen. Det finns mycket blind otro i de löften som upptecknats till vår tröst och vårt stöd. Vi behöver en mer intelligent kunskap om Bibeln, så att vi kan förstå vad som är Guds uppenbarade vilja.

De ting som tillhör tiden och fyller sinnena lägger beslag på våra tankar så helt att vi knappast ser mot himlen. Det andliga och eviga förmörkas så av de vanliga jordiska tingen att vi inte sätter värde på det himmelska och förstår dess betydelse. Vi utnyttjar inte våra tillfällen att studera Guds ord som vi skulle. Tanken på den kärlek, som Gud uppenbarade då han gav sin Son för att frälsa fallna människor, skall som ingenting annat röra hjärtat och uppväcka sinnets krafter. Förlossningens verk är förunderligt. Det är ett mysterium i Guds universum. Men hur likgiltiga är inte de som är föremål för en så makalös nåd! Aposteln säger: "Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." (1 Joh 4:10) Om inte våra sinnen hade blivit fördunklade av synden och av de mörka bilder som Satan ständigt hållit framför oss, skulle en intensiv och oupphörlig ström av tacksamhet flyta ut från våra hjärtan till honom som dagligen överöser oss med välsignelser som vi absolut inte har förtjänat. De förlossades eviga sång skall vara en lovsång till honom som har älskat oss och gjort oss rena från våra synder i sitt eget blod. Om vi någonsin skall sjunga den nya sången inför Guds tron måste vi först lära oss den här nere. Om vi ägnar eftertanke åt Guds kärlek, kommer alla våra vanor att visa på att vi hålls i välbalanserad, hälsosam form. Våra andliga krafter kommer att öka, när vi övar dem i tro och bön och aktiv tjänst för Gud. Vi behöver den levande tro som är verksam och som görs fullkomlig genom arbete.