Review and Herald d. 10. januari 1856

tillbaka

Ett meddelande från Syster White

Kära bröder och systrar! Under några månader nu har min ande varit svårt nedstämd. Gud har ansett det vara rätt, att använda mig, ett svagt redskap, sedan några år tillbaka, genom att ge mig syner. Denna ställning har jag inte önskat. Jag har alltid varit medveten om, att den skulle bereda mig många timmar med andlig smärta. Budskap har getts mig, och det har fordrats av mig, att jag skall vidarebefordra dem ärligt och rakt. Jag har varit väldigt finkänslig, och samtidigt som gudsfruktan har betonats för mig, har jag måst berätta ärligt, vad Gud har visat mig. Detta har gjort mitt mentala lidande högst påtagligt.

Och när jag dessutom inser, hur föga synerna har beaktats, och deras ringa verkan på andra, tappar jag modet. Synerna har på senare tid varit allt sällsyntare, och mitt vittnesbörd till Guds barn har tystnat. Jag har trott, att mitt arbete i Guds sak varit över, och att jag inte hade flera uppgifter att utföra, utom att rädda min egen själ, och att vara ett stöd åt min lilla familj; utöva ett gott inflytande över mina barn, be tillsammans med dem, och för dem, så att de blir frälsta.

Jag har varit väldigt rädd för, att de skulle lämnas utan sin fars försörjning. Min mans dåliga hälsa har kommit mig att skälva inför framtiden. Mina utsikter har tett sig dystra. Jag har försökt, att hålla modet uppe, men har nästan hela tiden haft ett smärtande hjärta. Jag har sällan gett uttryck för mina känslor, för jag har menat det vara felaktigt, att tala om bekymmer och mörker inför andra, eftersom det skulle innebära en dålig påverkan på dem, och försvaga deras tro.

Vid vår senaste konferens i Battle Creek, i November, verkade Gud för oss. Guds tjänares sinnen väcktes angående församlingens gåvor, och i fall Gud hade rynkat på huvudpannan mot sitt folk, eftersom gåvorna hade ringaktats och försummats, var det goda utsikter till, att han åter skulle le emot oss, och att han gärna och nådigt åter skulle uppliva gåvorna, som kommer att leva i församlingen, till uppmuntran för den modstulna och hungrande själen, för att förmana och tillrättavisa den felande.

Vår skälvande tro har på nytt borrat sig igenom de mörka skyar, som hade hopats över oss, och har fästs vid vår eviga sol, vars strålar åter har skingrat vårt tungsinne. Och med hopp och tillit tänker vi göra vår plikt mot omgivningen; trofast tillkännage, vad Gud har ålagt oss, oavsett följderna. Han, som ger oss ord att föra vidare, kommer att möta följderna, om vi gör hans vilja. Jesus kommer inte att lägga på oss en större börda, än vi kan bära.

Alla utövar ett inflytande, och det inflytandet gynnar Gud eller himmelen, eller Satan och helvetet. Jag kan inte och jag törs inte hålla inne med detta. Jag måste varna dem, som är i fara, så att de undviker Guds vrede. Ett stort verk måste uträttas för oss. Vi nöjer oss med, att leva på för stort avstånd från Gud. Våra hjärtan står inte i rätt förhållande till honom, annars skulle vi förnimma en stark, själslig längtan efter, att vara hans sak hängivna.

Är vi villiga till, att rannsaka våra hjärtan, och jämföra våra liv med vårt heliga mönster! Vi är alldeles för nöjda med formväsende. Vi måste ha gudsvördnadens kraft i själen. Vi måste få tankarna, att löpa i rätt kanal. Våra samtal kretsar för mycket kring jordiska ting. Och när vi möts, för att be till Gud, tar det tid, att rikta in tankarna på Gud, eller en himmelsk ram, att tjäna honom i. Vi har haft så få tankar om Gud och himmelen, att vi inte törs närma oss honom med tillit i tro; och därför ber och verkar vi i mörkret; fastän det är vårt privilegium, att vara i ljuset.

Efter mötet måste vi leva för Gud. Våra tankar måste handla om himmelska ting, och vi bör värna om ett glatt och lyckligt sätt, att tänka på, och när vi så möts för gemensam bön, kan vi be i tro, kan vi komma direkt till poängen, utan att traska runt så mycket i mörker. Våra andar måste vara helgade. Denna fattiga jord tycks vara en magnet. Den drar våra sinnen till sig och upptar tankarna, så att det endast är litet plats över för himmelska tankar och principer. Så behöver det inte vara. Min egen erfarenhet säger, att himmelen kan locka oss. Vi kan koncentrera tankarna på Jesus och hans älskvärda karaktär, och på vår ovärderliga rikedom. Vi kan vara starka i Gud. Vi kan växa till i tron. Vi måste hålla fast vid segern, när vi har uppnått den, för då blir det lätt, att tro. Om vi fortsatt håller fast vid segern, kommer vår tro att växa. Detta är det enda sätt, som vi kan övervinna på, och till sist gå segerrika ur striden.

Men hur ofta får vi inte en liten seger, och känner, att Gud har hört oss be, men när prövningar kommer, följda av mörka skyar och motgång, ger vi upp det vunna. Vår tro dör, och vi öppnar åter dörren för vantron, att trampa in i själen. Och när vi gör nya försök, att befria själen, är det mycket vanskligare för oss, än förr, att komma fram till den punkt, där vi tar Gud på hans ord. Vi måste först beklaga oss, och bedrövas över vår förmörkelse; och så måste vi anstränga oss mera för seger, än tidigare.

Låt oss äga den tro, som griper fatt i Guds löften, och inte låter dem flyga sin kos. Den tro, som överlever motgång, skyar och mörker, och som darrande hittar vägen över alla hinder samt tar sig igenom det andra förhänget, där den fattar tag i den önskade välsignelsen. En död tro skänker oss inget gott. Vi måste ha en levande tro, för då får vi en levande erfarenhet.

Vi erfor Guds kraft och välsignelse för några få veckor sedan. Gud har varit väldigt nådig. Han har verkat på ett sagolikt sätt för min man. Vi har fört honom till vår Store Läkare, i vår tros armar, och ropat liksom den blinde Bartimeus: ”'Förbarma dig över oss, Davids son!'”; och vi har blivit tröstade. {Matteusevangeliet 9:27.} Vi har märkt Guds botande kraft. All medicin har lagts åt sidan, och vi litar uteslutande på vår Store Läkares arm. Vi är ännu inte mättade. Vår tro säger: Fullständigt frisk. Vi har sett Guds frälsning, likväl förväntar vi oss, att se och märka mera. Jag tror, att min man utan tvivel fortlöpande skall kunna stötta blåsandet i basunen givande den sista varningen till världen.

För några veckor sedan kom vår frid likt en flod. Våra själar triumferade i Gud. Tacksamhet, outsäglig tacksamhet, fyllde min själ på grund av tecknen på Guds kärlek, som vi har känt på senare tid. Vi känner oss mogna till, att överlämna oss själva på nytt till Gud; helga oss för arbetet. Vi önskar, att vara ett levande offer till Gud, och utbreda ett heligt inflytande. Hela mitt väsen längtar efter Gud. Jag törstar, jag flämtar efter levande vatten.

Vårt exempel och våra liv skvallrar antingen om himmelen och evigt liv, eller mörker och död. Vårt leverne bör vara heligt, och vi bör ofta umgås med Gud, och ta emot näring från Jesus, den levande vinrankan, så att våra själar blomstrar i Herren. Då kan vi utöva ett heligt inflytande. Hur heligt bör inte de leva, som tror sig ha nådens sista budskap till världen! Vår hållning bör vara ödmjuk, saktmodig, samtidigt skall sanningarna vi bekänner få oss till, att höja standarden, och inta en upphöjd ställning, högt över världens usla, fåfänga narraktighet.

Sann kristen ödmjukhet får oss till, att göra det. En förnimmelse av vår egen svaghet och bräcklighet får oss, att luta oss emot Den, som är mäktig att frälsa, vars stora glädje är, att ge den blygsamme, självförgätne bedjaren styrka och mod. Saktmod är den kristnes vackraste prydnad. Jesus älskar, att hedra sådana, och upphöja dem. I Jesus bor alltings fullhet. Vi får ta del av hans rika nåd och översvallande frälsning. Vi har en obegränsad Frälsare att fröjda oss över, och kan utan att rubbas förtrösta och lita på Gud. Vi har alltför litet tro, vi tvivlar för mycket. Vår tro på Guds kostbara löften borde öka dagligen. Om vi tänker besegra mörkrets makter, måste det ske genom ständig, uthållig vaksamhet och nästan oavbruten bön. Det här måste ske varje dag. Om vi växer till i nåd och kunskap om sanningen, måste vi noga välja våra ord, och krydda dem med nåd. Gud kommer att bistå oss i våra strävanden. Änglar kommer att vaka över oss, och våra själar kommer att vara som bevattnade trädgårdar. E. G. White.