Review and Herald d. 10. januari 1899

tillbaka

En försummad plikt

Den befallning Petrus fick av Kristus strax före Hans himmelsfärd var: "För mina lamm på bete", "Var en herde för mina får". Detta uppdrag har getts till varje präst och arbetare. Men arbetat har blivit försummat. Medan en del har blivit gjort för ungdomens utbildning och religiösa träning, saknas fortfarande mycket. Många fler behöver uppmuntran och hjälp. Det är många som inte har utfört det personliga arbete, som saken kräver. Det är inte bara prästerna, som har försummat detta högtidliga arbete med att frälsa de unga. Församlingarnas medlemmar kommer att få stå till svars inför Mästaren för sin likgiltighet och pliktförsummelse.

Herren blir inte förhärligad, när barnen blir försummade och förbigångna. De skall utbildas, uppfostras och undervisas. De behöver mer än tillfällig uppmärksamhet, mer än endast ett uppmuntrande ord. De behöver omsorgsfullt, förebedjande, samvetsgrant arbete. Det hjärta, som är fyllt med kärlek och medkänsla, kommer att nå de unga, som verkar vara sorglösa och oförbätterliga.

Vi får inte vara likgiltiga för någon själ, hur föga lovande, han än kan förefalla. Vi måste förena oss med Kristus och i Hans namn förstå Hans arbete och utföra det. ”Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad”. (1 Kor. 3:9) ”Ni är världens ljus.” (Matt. 5:14) Vi måste samla de ljusstrålar, som kommer från Kristus och låta den himmelska strålglansen bli återkastad på livets breda vägar och småvägar för att leda vandringsmännens fötter in på den väg, som leder till evigt liv.

Alla kan inte bli hjälpta av samma arbetsmetoder. Gud handlar med var och en med hänsyn till hans särskilda temperament och karaktär, och vi måste samarbeta med Honom. Det behövs visdom då man handskas med individuella sinnen. Det behövs mer kunskap, mer allvarlig bön om visdom. Ofta är det just de, som vi förbigår med likgiltighet, därför att vi bedömer dem efter deras yttre uppträdande, som har det bästa materialet i sig till att bli arbetare, och som kommer att betala tillbaka alla de ansträngningar, som vi har lagt ner på dem. De sätt och medel, som vi använder för att vinna dem för Kristus, kommer de tacksamt att använda på nytt för att vinna andra.

Herren vill, att undervisningen i våra skolor skall vara sådan, att den främjar varenda elevs kunskap om Gud och om Jesus Kristus, som Han har sänt. Ett stort fel begås av lärare, när de ger elever det intrycket att de för att bli fulländade i litteraturhistoria, måste smutta på den orena källa, där seder och bruk och traditioner och misstag, som är grå av ålder, fortsätter att flyta. Det är den största vanära, man kan visa mot Skriftens Gud. Lärare och elever bör ta den undervisning till sitt hjärta, som har getts oss genom inspirationen från Gud och som är god till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, och till fostran i rättfärdighet, för att människan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. (2 Tim. 3:16, 17)

”Men i ett stort hus finns det kärl inte bara av guld och silver utan också kärl av trä och lera, några till heder, andra till vanheder. Den som därför renar sig och håller sig borta från dessa blir ett kärl till heder, helgat, användbart för sin herre och förberett för allt gott arbete. Fly bort från ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta. Avvisa dumma och meningslösa dispyter. Du vet att de föder strider, och en Herrens tjänare skall inte strida utan vara vänlig mot alla, skicklig i att undervisa och tålig när han får lida. Han skall i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske ger Gud dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen och nyktrar till och slipper bort ur djävulens snara, där de hålls fångna, så att de gör hans vilja.” (2Tim. 2:20- 26)

Den sanna värdighet hos den unge, som sätter sin tillit till Gud, kommer att visa sig själv. Den Helige Ande kommer att arbeta i honom och göra honom till en Guds representant för att förklara Guds budskap. Han kan komma att stå som rådgivare för kungar, ty himmelska insiktsfulla rådgivare står vid hans sida. Lägg märke till de råd, som den unge Josef gav till kungar, ministrar och så kallade stora män i Egypten. Han bestod proven på sin karaktär under motgång, och guldet förblev oförmattat i medgång. Han visade samma heliga hänsyn till Guds vilja när han var den näst förste i riket, som då han befann sig i fängelsecellen. Josef tog sin religion med sig överallt. Detta var hemligheten med hans orubbliga trohet.

I Babylon fick Daniel ta emot visdomsord, tillrättavisning och rådgivning av de himmelske intelligenserna. Hans liv har getts till oss som ett strålande exempel på, vad en människa kan bli, redan i detta livet, om hon vill göra Gud till sin styrka och vist utnyttja de tillfällen och privilegier, som kommer inom räckhåll. Daniel var bara en ung man, då han blev bortförd som fånge till Babylon. Men han ville inte tillåta någon makt att föra honom bort från pliktens väg. Han vägrade att använda vin som dryck, trots att det satts fram åt honom på kungens befallning. Han kunde ha påstått att han under dessa omständigheter var tvungen att göra det som krävdes av honom. Men samtidigt som Daniel var villig till att lyda den som hade makten över honom, kunde kungar och dekret inte få honom till att avvika från sin trohet mot kungarnas Kung. Han visste att om han använde vin, skulle han få smak på det, så att han skulle föredra det framför vatten.

En annan orsak, som var av betydelse för dessa unga fångar, var att man vid kungens bord bönföll hedniska gudar om deras välsignelser. Kungen satte en del av sin mat och sitt vin åt sidan för dessa avgudar. Enligt de unga männens religiösa undervisning innebar denna sed, att all maten tillägnades avgudarna. Daniel och hans tre medbröder ansåg, att man vanärade himlens Gud genom att äta den mat, som var invigd på det sättet. Dessa fyra ynglingar beslöt, att de inte kunde äta av kungens mat och inte heller dricka hans vin, eftersom de skulle bli indragna i hedendomen och vanära sin egen religions principer, om de gjorde det.

Detta beslut förde med sig mycket. De blev betraktade som slavar, trots att de blev särskilt gynnade på grund av sin uppenbara intelligens och sin personliga skönhet. Men de beslöt, att till och med om de bara gjorde ett sken av att äta av kungens mat eller av att dricka hans vin, skulle det innebära en förnekelse av deras religions tro. Det var ingen arrogans hos dessa unga, utan en fast kärlek till sanning och rättfärdighet. De valde inte att vara annorlunda än andra. De tvingades emellertid till att vara det, eftersom de annars skulle fördärva sina vägar vid hovet i Babylon och bli utsatta för alla sorters frestelser i form av mat och dryck. Det fördärvande inflytandet skulle avlägsna deras beskydd och de skulle vanära Gud och ödelägga sin egen karaktär.

Den utbildning, som dessa unga hade fått, följde inte de världsliga skolornas mönster utan Guds föreskrifter. De skolor, där de hade blivit utbildade, tillhörde inte den sorts skolor, som existerade före syndafloden, där naturen blev tillbedd över naturens Gud och där otrogen sentimentalitet tog överhand och där idéerna om Gud var grumliga och oklara. Deras utbildning var inte som den i Sodom och Gomorra, där man utestängde all sann religion. Dessa unga hade uppfostrats i hem, där de hade lärt sig att frukta Herren. Denna tidiga utbildning blev det som beskyddade dem. De läxor, som de hade lärt sig i sina tidigaste år, var det, som bevarade dem ofördärvade vid Babylons hov. Sanningen var sanning för dem. Dess principer var stämplade på deras hjärtan. De förstod, att "med hjärtat tror man och blir rättfärdig, men med munnen bekänner man och blir frälst". Det första och största budet: "Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft", var sanningen för dem och de löd den. (5 Mos. 6:5)

Josef, Daniel och de tre hebreiska unga männen kom ut ur sin prövning som rent guld. Om draperiet kunde ha blivit draget åt sidan, skulle människor ha kunnat se det himmelska universum betrakta dessa unga människor med beundran, som mitt i frestelse och moraliskt fördärv, satte sin tillit till Gud. Herren såg, att dessa unga människor skulle bli kärl till ära. De skulle icke besmitta de kanaler, genom vilka Han arbetade. Och hela himlen gladde sig.

Dessa representativa unga är en illustration av det obesvarade spörsmålet: "Vem lär som Han?" För de ungdomar i vår tid, som vill läsa om Guds vilja och avsikter, är dessa unga hebréer ett vittnesbörd om vad alla kunde bli, när de står i förbindelse med den levande Guden. Deras ädla exempel borde bringa styrka till de prövade och frestade, även i våra dagar.

Tiden för med sig ett ansvar till varje mänsklig varelse och de unga måste använda sina själs- och kroppskrafter då de fullgör det arbete, som Gud har gett dem att utföra. Det krävs av dem, att de använder varje timme till att göra gott i Mästarens tjänst. Varje dag som går för oss närmare det ögonblick då vi skall se Honom, som våra själar älskar. Bakom detta "nu" finns det en evig framtid. Just nu är det tid för vår prövning och rannsakning. Nu är det såningstid för nåden och tid för den mognande skörden. Tiden är mycket dyrbar. Dagar, veckor och månader fyller ut året. Allteftersom de går, har vi en dag, en vecka och en månad mindre på oss till att förbereda oss inför det kommande livet. Ännu dröjer tusentals i obekymrad och tanklös likgiltighet och känner inte något behov av att ta på sig något ansvar, utan tillbringar sin tid som om den inte hade något värde. Detta nöje, denna utflykt, säger de, kommer att få tiden att gå. Det är icke rätt syn på livet. Tid är en dyrbar gåva, som vi skall avlägga räkenskap för inför Gud.

Gud kallar arbetare till sin vingård. Han önskar ha dem som medarbetare, som har en uppfostran i Guds ord, de vilkas krigföring inte är köttslig, "utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.” Då vi arbetar för Gud bör våra stora spörsmål vara: Är det Guds vilja? Är det Hans väg? Har jag engagerat mig i en sak som kommer att hålla mig borta från bönen, från att tjäna Gud? I så fall måste jag lämna den, eftersom jag, i stället för att reflektera ljus så att det lyser på andras väg, annars kommer att föra dem bort från Gud. Är den underhållning som jag är engagerad i av sådant slag, att den stärker mitt hjärta till trofast tjänst för Gud? Kommer den att stärka mig inför prövningarna och göra mig i stånd att urskilja frestelserna och världens vägar? Kan jag be Gud gå med mig till det nöje jag är på väg till? Om inte, skall jag inte gå dit, hur attraktivt det än verkar vara. Jag måste ha min blick riktad enbart mot Guds ära. Inget skall få lov att komma in som får mig att se saker och ting i ett perverterat ljus, så att mitt intresse blir delat och jag inte ärar Gud av hela mitt hjärta.

Alla lärare i våra skolor har inte ärat Gud. Några har gått över till samma arbetsordning på utbildningens område, som används av lärare i skolor, som inte har det ljus och den insikt, som Gud i sin nåd har gett oss för vår tid. Var finns de benådade erkännanden som borde komma från lärare och elever? När Herren är nära och har gett tecken på Sin närvaro och Sin välsignelse har några visat omisskännliga tecken på obehag eller irritation. De kunde inte se Herrens visdom, eftersom de tyckte, att Han störde deras studier. De varken såg eller erkände Gud. Närvaron av den helige Ande bland dem, har av några blivit betraktad som ett alldeles onödigt inslag, och även som ett hinder. Det som skulle ha framkallat hjärtlig tacksamhet och tacksägelse har blivit behandlat nästan med förakt. De har faktiskt sagt, att ”vi vill inte att Guds ord eller gärningar blandas in i vårt arbete då vi undervisar”.

De som utbildar de unga skulle själva vara kristna. Då skulle de känna sitt ansvar som kristna. Detta skall de bevara under alla omständigheter och provokationer och de skall aldrig ge uttryck åt vare sig lidelser eller godtycklighet. De skall ge uttryck åt sunda principer och en integritet, som inte vacklar och rena känslor, uttryckta i rena ord. Detta är höga tankar, som skall dra ungdomen till den högre utbildningen, i vilken en atmosfär av renhet skall omge själen.