Review and Herald d. 15. januari 1880

tillbaka

Faran med rikedomar

Då den lagkloke frågade, vad han skulle göra, för att ärva evigt liv, sade Jesus honom, att lydnad för Guds bud var nödvändig för hans frälsning. Men märk svaret han fick: ”Allt detta har jag hållit från min ungdom.” {Matteusevangeliet 19:20, Reformations-Bibeln.} Jesus såg på denne bedragne, unge man med medömkan och kärlek. Han stod i begrepp, att visa honom, att han inte hade hållit buden av hjärtat, som han ärligen trodde sig ha gjort. Jesus sade till honom: ”’Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’” {Markusevangeliet 10:21.}

Efter att ha riktat uppmärksamheten på sitt eget självförnekande och korsbärande, bad Jesus enträget den unge mannen, att komma och ta efter hans exempel, varigenom han skulle samla sig skatter i Himmelen. Bultade den unge mannens hjärta av fröjd inför denna förvissning? Oh, nej. Hans jordiska rikedomar var hans avgud, och de fördunklade värdet av det eviga arvet. Han vände ryggen åt korset och åt Förlossarens självuppoffrande liv, till förmån för världen. Han närde en långvarig önskan om den utlovade lönen, och vände sig motvilligt från denna utsikt. Det innebar en strid, att göra valet; men han bestämde sig till sist för sina jordiska ägodelar.

Väldigt få inser kraften hos sin kärlek till pengar, innan de utsätts för provet. Många bekännande Kristi efterföljare visar, att de inte är redo för Himmelen. Deras gärningar vittnar om, att de älskar rikedomar högre, än nästan och Gud. Liksom den rike unge mannen, frågar de efter livets väg; men när den pekas ut och priset värderas, och de inser, vad uppoffrande av jordiska rikedomar kostar, beslutar de, att Himmelen kostar för mycket. Ju flera rikedomar en person samlar på jorden, desto vanskligare är det för ägaren att inse, att de inte är hans egna, utan ett lån åt honom, för att brukas till Guds ära. Här griper Jesus tillfället, att ge lärjungarna en anslående lärdom: ”’Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!’ ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’” {Verserna 23 och 25.}

Här ses rikedomens makt. Pengakärlekens inflytande över människosinnet är nästan förlamande. Rikedomen förblindar, och får många innehavare därav att handla, som om de nästan vore berövade förståndet. Ju mera de har av denna världen, desto mera önskar de. Deras fruktan för, att sakna något, ökar med deras tilltagande rikedom. De har en böjelse för, att lägga medel på hög inför framtiden. De är nogräknade och själviska, de är rädda för, att Gud inte skall sörja för dem. Denna klass är egentligen fattiga i Guds ögon. I takt med rikedomens stegring, har de satt sin lit till den, och har mist tron på Gud och hans löften. Den trofaste, tillitsfulle fattige blir rik inför Gud, genom att klokt använda det lilla han har, och välsigna andra med sina medel. Han känner, att hans nästa har krav att ställa på honom, som han inte kan förbise och ändå lyda Guds bud: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” {Matteusevangeliet 19:19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Han betraktar sina medmänniskors frälsning som värdefullare, än allt guld och silver i världen.

Kristus pekar ut den väg, på vilken de med ekonomisk rikedom och själslig fattigdom kan säkra sig de sanna rikedomarna. Han säger: ”Sälj vad ni äger och ge gåvor”; och samla skatter i Himmelen. {Lukasevangeliet 12:33.} Det botemedel, som han föreslår, är, att överföra deras kärlek till det eviga arvet. Genom att satsa sina medel i Guds sak och bidra till själars frälsning och lindrandet av nöd, blir de rika på goda gärningar, ”och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern , så att de vinner det verkliga livet.” {Första Timoteusbrevet 6:19.} Detta kommer att visa sig vara en säker investering. Men många bevisar med sina gärningar, att de inte törs lita på Himmelens bank. De väljer, att betro sina medel åt världen, framför att sända dem i förväg till Himmelen. Dessa har ett stort arbete att göra med, att övervinna världens äregirighet och kärlek. De fattiga rika, som säger sig tjäna Gud, är föremål för medömkan. Fastän de hävdar sig känna Gud, förnekar de honom i gärningar. Hur tätt är inte mörkret kring dessa! De bekänner sin tro på sanningen, men deras gärningar motsvarar inte deras bekännelse. Kärleken till rikedomar gör människor själviska, nogräknade och diktatoriska.

Uppnåendet av rikedom genom orätt handlande, lurendrejeri i handel, nedtryckande av änkor och faderlösa, eller hopande av rikedomar och försummande av nödlidandes behov, kommer slutligen att medföra den rättfärdiga vedergällning, som den inspirerade aposteln talar om: ”Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron.” {Jakobsbrevet 5:1-4.}

De ödmjukaste och fattigaste av Kristi sanna lärjungar, som är rika på goda gärningar, är saligare och dyrbarare i Guds ögon, än människor, som prålar med sina rikedomar. De är mera ärevördiga i Himmelens salar, än de mest upphöjda kungar och adelsmän, som inte är rika inför Gud. Den förmaning, som aposteln Paulus gav Timoteus, att upprepa till de rika, går att tillämpa på väldigt många, som menar sig tro på sanningen för dessa sista dagar. Han säger: ”Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern, så att de vinner det verkliga livet.” {Första Timoteusbrevet 6:17-19.}

De, som hopar medel, eller investerar stort i egendomar, samtidigt som be fråntar sina familjer livets bekvämligheter, handlar som vanvettiga. De låter inte sina familjer njuta av de ting, som Gud har gett dem så frikostigt. Oavsett antalet egendomar, tvingas deras familjer ofta till, att överanstränga sig, för att arbeta ihop till mera pengar. Hjärna, ben och muskler belastas till det yttersta, för att hopa medel. Religion och kristna plikter försummas. Arbeta, arbeta, arbeta är ledstjärnan från morgon till kväll.

Många, som Gud har betrott med rikedom, betänker inte, att de motarbetar sina egna eviga intressen, genom att behålla sina pengar för sig själva. Aposteln visar dem, att de genom att vara rika på goda gärningar, arbetar för sig själva. De samlar ihop till en varaktig skatt i Himmelen, och får fatt i evigt liv. Genom att stötta saken och avhjälpa de lidandes behov, utför de trofast det arbete, som Gud har bestämt åt dem; och deras självförnekelse och givmilda, kärleksfulla gärningar antecknas i Himmelens bok. Varje rättfärdig gärning kommer att göras odödlig, även om utföraren inte menar sig ha gjort något märkvärdigt.

Gud har betrott många med medel, som skall användas i hans sak, vilka de endast har använt för själviska syften; och när Mästaren kommer och avkräver dem räkenskap för deras förvaltning, vilket slags rapport kommer de då att avlägga? Har de glatt folks hjärtan med sina goda gåvor? Har de gett av sina medel, för att bistå i arbetet med syndares omvändelse? Vilken frukt har de burit? Om dessa bara kunde stoppa upp ett ögonblick, och se tillbaka på sitt gångna liv, skulle de raskt inse, hur tomt det har varit på goda, ädla och generösa handlingar. Möjligheterna för, att göra gott, har gått förlorade. De går aldrig att återskapa, ty själviskheten har förstört hela livsverket. Vid alla dessas namn skrivs ”opålitlighet” i böckerna där uppe.