Review and Herald d. 18. januari 1881

tillbaka

Helgelse

Text: ”Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst.” Första Tessalonikerbrevet 5:23.

I den religiösa världen förekommer det en helgelseteori, som är falsk i sig själv och farlig till inflytandet. Vi har träffat många, som hävdar sig vara helgade; men i många fall rör det sig om sådana bekännare av helgelse, som ej besitter den äkta varan. Deras helgelse består av prat och viljestyrd gudsdyrkan. De, som verkligen eftersträvar en kristen karaktär, anser sig aldrig vara syndfria. Deras liv må vara oklanderliga, vilket gör dem till levande företrädare för den sanning, som de har tagit till sig; men ju mera de vänjer tankarna vid, att upprätthålla sig vid Kristi karaktär, och de blir allt mera lika hans väsen, desto tydligare ser de skillnad på dess fläckfria fullkomlighet, och desto tydligare uppfattar de sina egna brister.

När personer säger sig vara helgade, är det tillräckligt bevis för, att de är långt ifrån, att vara heliga. De ser inte den egna svagheten och ytterliga fattigdomen. De ser på sig själva som spegelbilder av Kristus, eftersom de inte känner honom riktigt. Ju större avstånd mellan dem och deras Frälsare, desto mera rättfärdiga ter de sig för sig själva.

Medan vi med ånger och ödmjuk tillit tänker djupt på Jesus, vilken våra synder har genomborrat och våra sorger har belastat, måste vi lära oss, att vandra i hans fotspår. Genom att betrakta honom, förändras vi till likhet med hans gudomlighet. Och när detta verk är utfört i oss, kommer vi inte att hävda vår egen rättfärdighet, utan kommer att upphöja Jesus Kristus, vi kommer att hänga våra hjälplösa själar på hans förtjänster.

Vår Frälsare har alltid fördömt självrättfärdigheten. Han lärde sina lärjungar, att det högsta slaget av religion är det, som yttrar sig på ett stillsamt och blygsamt sätt. Han förmanade dem till, att utföra sina välgärningar i stillsamhet, inte för att bli sedda, inte för att bli prisade eller ärade av människor, utan till Guds ära, och förvänta sin lön hädanefter. I fall de skulle utföra goda gärningar, för att lovsjungas av människor, skulle de inte få någon belöning av sin Fader i Himmelen.

Kristi efterföljare blev undervisade om, att de inte skulle be, för att bli hörda av människor. ”Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” {Matteusevangeliet 6:6.} Yttranden som detta från Kristi läppar visade, att han inte såg med gillande på det slags fromhet, som härskade ibland fariséerna. Hans undervisning på berget visade, att välgärningar antar skönhet, religiösa ämbetens funktion återger den ljuvligaste väldoft, när de utförs på beskedligt sätt, i ånger och ödmjukhet. Det rena motivet helgar handlingen.

Sann helgelse är fullständig överensstämmelse med Guds vilja. Upproriska tankar och känslor övervinns, och Jesu stämma väcker till nytt liv, som genomströmmar hela kroppen. De, som verkligen är helgade, håller inte upp sin egen mening som måttstock för rätt och fel. De är inte fanatiska eller självrättfärdiga; utan de fruktar jaget, de är alltid påpassliga, så att de, när de ges ett löfte, kan följa betingelserna, som löftet vilar på.

Många, som bekänner sig till helgelsen, är helt ovetande om nådens verk i hjärtat. När de utrannsakas och prövas, befinns de vara som de självrättfärdiga fariséerna. De tål inte motsägelse. De lägger undan förnuft och omdöme, och är helt och fullt beroende av sina känslor, de grundar sina påståenden om helgelse på stämningar, som de en gång har erfarit. Omkring denna punkt låter de all sin religiösa upplevelse kretsa. De är hårdnackade och vrånga i sina ihärdiga påståenden om helgelse, varvid de låter munnen gå, men bär ingen dyrbar frukt som bevis. Dessa personer, som, enligt sin bekännelse, är helgade, bedrar inte bara sina egna själar genom sitt låtsande, utan utövar ett inflytande, som vilseleder många, som uppriktigt vill rätta sig efter Guds vilja. De hörs upprepa sig igen och igen: ”Gud leder mig! Gud undervisar mig! Jag är utan synd!” Många, som kommer i kontakt med denna anda, råkar ut för något mörkt och mystiskt, som de inte kan begripa. Men det är helt olikt Kristus.

Helgelse består inte av känslorus. Här hamnar många snett. De gör känslorna till norm. När de känner sig upprymda eller lyckliga, hävdar de, att de är helgade. Lycksaliga känslor eller brist på glädje är inte bevis för, att en person är eller inte är helgad. Det finns inget, som heter ögonblicklig helgelse. Sann helgelse är ett dagligt verk, vilket varar livet ut. De, som kämpar med dagliga frestelser, övervinner sina egna, naturliga böjelser, och eftersträvar hjärtats och livets helighet, gör inga prålande uttalanden om helighet. De hungrar och törstar efter rättfärdighet. Synden ter sig övermåttan syndig för dem.

Det finns sådana, som hävdar sig vara heliga, som bekänner sig till sanningen, liksom syskonen, och det kan vara vanskligt, att skilja på dem; men skillnaden finns faktiskt där! Deras vittnesbörd, som åberopar sig på en så upphöjd erfarenhet, får Kristi ljuva anda att dra sig tillbaka från ett möte, och lämnar efter sig ett isande kallt inflytande på de närvarande. Omvänt, i fall de verkligen levde utan synd, skulle deras närvaro locka heliga änglar till församlingen, och deras ord skulle sannerligen vara ”{s}om guldäpplen i silverinfattning”. {Ordspråksboken 25:11.}

Om sommaren, när vi ser på den stora skogens träd, när allt är iklätt en skön, grön mantel, är det svårt, att urskilja de städsegröna träden ibland de övriga furorna. Men när vintern närmar sig, och Kung Bore tar dem i sin iskalla famn, tappar de andra träden sina sköna löv, och genast blir de städsegröna synliga. Så är det med alla, som vandrar i ödmjukhet, inte litar på jaget, utan klänger sig darrande till Kristi hand. Medan de självsäkra, som litar på sin egen karaktärsutveckling, mister sin falska rättfärdighetsdräkt, när de underkastas prövningarnas stormar, bär de sant rättfärdiga, som verkligen älskar och vördar Gud, Kristi rättfärdighetsklädnad i medgång, såväl som i motgång.

Självförnekelse, självuppoffring, välgärning, vänlighet, tålamod, mod och kristen tillit är de dagliga frukterna burna av de till Gud sant omvända. Deras handlingar behöver inte vara offentliga för omvärlden, men själva kämpar de dagligen mot det onda, och vinner dyrbara segrar över frestelse och villfarelse. Högtidliga löften förnyas och hålls genom allvarlig bön och ständig vaksamhet. Den ivrige entusiasten ser inte dessa stillsamma medarbetares strider; men Hans ögon, som ser det dolda i hjärtat, märker dem och ser med gillande ansträngningarna, som läggs ned i ödmjukhet och saktmod. Det krävs en prövande tid, för att uppenbara kärlekens och trons sanna guld i karaktären. När prövningar och förvecklingar drabbar församlingen, utvecklas den kristnes bibehållna iver och varma hängivenhet.

Vi är bedrövade över, att se bekännande kristna föras på villospår av den falska, men förtrollande, teorin om, att de är fullkomliga, eftersom det är så svårt, att befria dem från villfarelsen och få dem in på rätt spår. De har uppträtt som skådespelare, medan den inre utsmyckningen, Kristi saktmod och ödmjukhet, har fattats. Prövningens tid stundar för alla, varvid mångas hopp, som i åratal har tyckts vara säkert, kommer att visa sig vara grundlöst. När de hamnar i andra omständigheter, kommer en del, som till synes har varit stöttepelare i Guds hus, att visa sig vara ruttna under utsmyckningen och glansen. Men den i hjärtat ödmjuke, som dagligen har insett betydelsen av, att vara fastnaglad vid den eviga Klippan, kommer att stå orubblig mitt uppe i prövningens frestelser, eftersom han inte har litat på sig själv. ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina.” {Andra Timoteusbrevet 2:19, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

De, som anstränger sig för, att påkalla uppmärksamhet för sina goda gärningar, vill hela tiden tala om sitt syndfria tillstånd, och eftersträvar, att göra sina religiösa färdigheter tydliga, bedrar endast sina egna själar härigenom. En frisk person, som är i stånd till, att sköta livets sysslor, och som dagligen sätter igång med sitt arbete, varvid en sund blodström flyter i ådrorna, drar inte till sig folks blickar, för att övertyga dem om sin kropps friskhet. Hälsa och livskraft är naturliga beståndsdelar i hans väsen, och fördenskull är han knappt medveten om, att han åtnjuter en så rik välsignelse.

Likadant är det med en verkligt rättfärdig människa. Hon är inte klar över sin godhet och medömkan. Religiösa principer har blivit drivkraften för hennes liv och uppförande, och det är lika naturligt för henne, att bära Andens frukt, som för fikonträdet, att bära fikon, eller för rosenbusken, att alstra rosor. Hennes natur är så genomsyrad av kärlek till Gud och till sina medmänniskor, att hon utför Kristi gärningar med villigt hjärta. Alla, som hamnar inom hennes sfär, uppfattar skönheten hos och vällukten från hennes kristna liv, medan hon själv inte är medveten härom, ty den är i harmoni med hennes vanor och böjelser. Hon ber om gudomligt ljus och älskar, att vandra i detta ljus. Det är hennes mat och dryck, att göra sin himmelske Faders vilja. Hennes liv är dolt med Kristus i Gud, likväl prålar hon inte med detta, och tycks heller inte uppfatta den saken själv. Gud ler åt en beskedlig och ödmjuk individ, som följer rätt fram i Mästarens fotspår. Änglar dras till vederbörande, och kärlek jämnar personens stig. Vederbörande må förbigås som ovärdig ens en blick från dem, som hävdar sig äga upphöjda färdigheter, och som fröjdar sig över, att göra goda gärningar; men himmelens änglar böjer sig kärleksfullt över dem, och är som en mur av eld runt om dem.

Vår Frälsare var världens ljus; men världen kände honom inte. Han var hela tiden sysselsatt med barmhärtighetsgärningar, han spred ljus över allas vandringsväg; ändå påkallade han inte omgivningens uppmärksamhet, för att de skulle se hans enastående kraft, hans självförnekelse, självuppoffring och välgärningar. Judarna beundrade inte ett sådant liv; de betraktade hans religion som värdelös, eftersom den inte stämde överens med deras standard för fromhet. De drog slutsatsen, att Kristus inte var religiös i ande eller karaktär; för deras religion bestod av yttre verk, ett offentligt skådespel, av att göra välgärningar för effektens skull. De utbasunerade sina goda gärningar, liksom de, vilka åberopar helighet. De ville få alla att förstå, att de var utan synd. Men hela Kristi liv var i diametral motsättning till detta. Han sökte varken efter ära eller bifall. Han utförde sina förunderliga helanden på stillsammaste sätt, även om han inte kunde avstyra deras begeistring, som tog emot hans stora välsignelser. Ödmjukhet och saktmod karakteriserade hans liv. Och det var på grund av hans ödmjuka vandring och anspråkslösa uppförande, som stod i så bjärt kontrast till dem själva, som fariséerna inte ville acceptera honom.

Helgelsens dyrbaraste frukt är saktmodets nådegåva. När denna nådegåva bor i själen, formas böjelserna av dess inflytande. Personen inväntar ständigt Gud, och underordnar sig hans vilja. Förståndet griper tag i varje gudomlig sanning, och viljan böjer sig för varje gudomlig föreskrift, utan tvivel eller knorrande. Sant saktmod mjukar upp och kuvar hjärtat, och gör sinnet mottagligt för det ingjutna ordet. Det bringar tankarna till lydnad mot Jesus Kristus. Det öppnar hjärtat för Guds ord, liksom Lydias gjorde. Det sätter oss jämte Maria, som elever vid Jesu fötter. ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.” {Psaltaren 25:9.}

Den ödmjuke talar aldrig skrytsamt, utan som barnet Samuel: ”Tala HERRE, din tjänare hör.’” {Första Samuelsboken 3:9.} Då Josua tilldelades den förnämsta hederspositionen, som Israels överbefälhavare, andades han stridslystnad mot alla Guds fiender. Hans hjärta var fyllt med ädla tankar om sitt stora uppdrag. Men vid tillkännagivandet av ett budskap från Himmelen, satte han sig likväl i ett litet barns ställe och lät sig ledas. ”’Vad har min herre för budskap till sin tjänare?’”, löd hans svar. {Josua 5:14.} Sedan Kristus hade uppenbarat sig för Paulus, var dennes första ord: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” {Apostlagärningarna 9:6, Reformations-Bibeln.}

Saktmod i Kristi skola är en av Andens tydliga frukter. Detta är en nåd, som den Helige Ande utverkar som helgande inflytande, och sätter innehavaren i stånd till, att vid varje tidpunkt tygla ett bångstyrigt och vresigt temperament. När saktmodets nådegåva uppskattas av dem, som av naturen är bittra eller hastiga, gör dessa de hårdaste ansträngningar, för att kuva sitt dåliga humör. Dagligen uppnår de självbehärskning, till dess det, som är motbjudande och olikt Jesus, betvingas. De omformas helt av den gudomliga förebilden, tills de förmår, att lyda den inspirerade förmaningen: ”En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede.” {Jakobsbrevet 1:19.}

När en person bekänner sig till, att vara helig, och ändå i ord och handling går att likna vid en oren källa, som sänder ifrån sig bittert vatten, kan vi med säkerhet säga: Vederbörande är bedragen. Han skulle behöver lära sig alfabetet rörande, vad som utgör kristenlivet. Vissa Kristi bekännande tjänare har så länge omhuldat ovänlighetens demon, att de verkar älska detta ohelgade element, och finner nöje i, att säga ord, som är obehagliga och irriterande. Dessa människor måste omvändas, innan Kristus kan erkänna dem som sina barn.

Saktmod är den inre utsmyckning, som Gud sätter stort värde på. Aposteln omtalar detta som mera framträdande och värdefullt, än guld, pärlor och dyrbara kläder. Medan yttre pynt endast förskönar den dödliga kroppen, utsmyckar saktmodets juvel själen, och kopplar ihop begränsade människor med den obegränsade Guden. Denna utsmyckning har Gud själv valt. Han, som pyntade himlarna med ljusets klot, har genom samme Ande lovat, att han ”smyckar de ödmjuka med frälsning.” {Psaltaren 149:4.} Himmelens änglar registrerar som de finast smyckade dem, som iför sig Herren Jesus Kristus, och vandrar tillsammans med honom i sinnets saktmod och ödmjukhet.

Det finns höga mål för den kristne att uppnå. Han kan fortlöpande nå högre höjder. Johannes hade en upphöjd tanke om den kristnes privilegium. Han säger: ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt: att vi får kallas Guds barn”. {Första Johannesbrevet 3:1.} Det är omöjligt för mänskligheten, att uppnå en högre värdighet, än vad detta antyder. Människan har lovats privilegiet, att bli en Guds arvinge och en Kristi medarvinge. För dem, som har blivit upphöjda så här, serveras Kristi outrannsakliga rikedomar, som är av tusen gånger högre värde, än världens rikedomar. Därigenom upphöjs begränsade människor, genom Kristi förtjänster, till gemenskap med Gud och med hans käre Son.