Review and Herald d. 18. januari 1898

tillbaka

Våra Ord – Nr. 1

”En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont. Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag.” {Matteusevangeliet 12:35-36.}

De judiska prästerna och rådsherrarna, som dessa ord riktades till, ägde ställningar med stort ansvar. De var inga ovetande människor; de betraktades som kloka lärare, som måste åtlydas. Men de var sina heliga ämbeten ovärdiga. Kristus sade om dem: ”Vad skall jag likna detta släkte vid? De liknar barn, som sitter på torgen och ropar till andra barn: Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte. Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte. Johannes kom och han varken äter eller dricker, och man säger: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare. Men Visheten har fått rätt av sina barn.’” {Kapitel 11:16-19.}

Här visas ett opassande bruk av talets gåva. Johannes var den störste profet född av en kvinna. ”Amen {Sannerligen} säger jag er”, tillkännagav Kristus: ”Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.” ”Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig.” {Verserna 11, 10. Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Han blev sänd av Gud, för att bereda vägen för hans enfödde Son; men bittra, ovänliga ord uttalades om honom, och de, som sade dessa ord, uttalade därmed domen över sig själva. ”... man säger: Han är besatt”, sade Kristus. {Vers 18.} Hade de rätt, därför att de talade så här? – Nej, dessa ord yttrades, därför att han tillrättavisade synd, och kallade människor till ånger.

I dag känner många sig fria, att göra hänsynslöst bruk av talets gåva, utan att tänka på det inflytande deras ord har på andra. Herren sänder sina budskap genom vem han vill, och de, som kommer med nedsättande anmärkningar om budbärarna och om budskapet, måste hålla i minnet, att de skulle tala på samma sätt om Kristus, i fall han komme till dem, liksom han kom till judarna med ett budskap, som inte passade deras icke förnyade hjärtan. De, som använder sitt tal till, att efterlikna honom, som yttrar Guds ord, anklagas för, att ha gjort detta mot Kristus; ty det görs mot honom i form av hans heligas personer.

De fromma rådsherrarna vägrade, att ta emot Johannes, och de ville heller ej ta emot Kristus, som tillkännagav för dem: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse.” {Lukasevangeliet 5:32, Reformations-Bibeln.} Kristus klädde sin gudomlighet med mänsklighet, för att möta människorna, där de var, men inte för att tala människornas ord. Han satt till bords med hedningar och syndare, han gick ibland de behövande och talade livets ord, och sådde sanningens frön; för där fann han mera hoppingivande undersåtar, än ibland svartsjuka och fördomsfulla skriftkloka och fariséer, som ansåg sig upphöjda till himmelen tack vare sin position.

Kristus bedrev sin verksamhet ibland de behövande och lidande. Dessa bedömde honom för hans gärningar. ”Då fördes fram till honom en som var besatt av en ond ande, och som var blind och stum, och han botade honom, så att den blinde och stumme både talade och såg.” Då mannen helades, blev folket omtumlade, och de uttryckte sin överbevisning med orden: ”Är denne inte Davids son?” {Matteusevangeliet 12:22-23, Reformations-Bibeln}, vilket vill säga: ”Är inte denne Messias?” De nådiga gärningar, som de hade varit vittnen till, var för dem ett övertygande bevis för, att han, som hade utfört dem, ägde Guds kraft, och de hade inte en tanke på, att tillskriva dem något annat ursprung. Därför frågan: ”Är denne inte Davids son?”

Men då fariséerna hörde talas om det, sade de hånfullt: ”’Det är bara med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.’” {Vers 24.} Dessa ord ingavs av Satan. Rådsherrarnas missunnsamhet och fördomar stegrades till rasande svartsjuka; och präster och rådsherrar, fariséer och sadducéer, slöt sig samman, för att visa sin avsky. Från förrådet av deras hårda, tjuriga hjärtan ljöd dessa ord: ”’Det är bara med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.’” De kunde inte ignorera Kristi förunderliga gärningar, eller tillskriva dem naturliga orsaker, så de sade: ”Det är Djävulens gärningar.” I vantro talade de om Guds Son som en människa. De helanden, som utfördes inför dem, gärningar, som ingen människa någonsin hade gjort, eller någonsin kunde göra, var en manifestation av Guds kraft. De beskyllde Kristus för, att gå i helvetets ledband. Deras talegåva användes till, att förnärma världens Återlösare, och den upptecknande ängeln skrev ned deras ord i himmelens böcker. De tillskrev Guds heliga kraft, som blev uppenbarad i Kristi gärningar, sataniska redskap. Således syndade fariséerna emot den Helige Ande. De var genstridiga, vrånga, hårdhjärtade, och de beslutade sig för, att blunda för varje bevis, och härigenom begick de den oförlåtliga synden.

”Om jag inte hade kommit och talat till dem, skulle de inte ha synd”, sade Kristus, ”men nu har de ingen ursäkt för sin synd... Så skulle det ord uppfyllas som står skrivet i deras lag: De har hatat mig utan anledning.” {Johannesevangeliet 15:22, 25, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Kristi nådesgärningar stod i skarp kontrast till deras stolthet, själviskhet och onda handlingar. De härdade inte ut med, att hans godhet och ömma sympati skulle utövas ens mot dem, som de föraktade.

”Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: ’Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kommer inte att bestå. Om Satan driver ut Satan, har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. Eller hur kan någon gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke? Sedan kan han plundra hans hus. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. Därför säger jag er: All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande. Om ni förutsätter att trädet är bra, så är frukten bra, eller att trädet är dåligt, så är frukten dålig. Ty av frukten känner man trädet.” {Matteusevangeliet 12:25-33.} I Kristi gärningar fick fariséerna tillräckligt bevis för hans mission, men de förkastade detta bevis.

”Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” {Vers 34.} Genom sina ord utövade fariséerna och sadducéerna ett dödligt inflytande på folket, som såg på dem som kloka och goda människor. De var falska lärare, som förgiftade folkets religiösa principer genom sin bedräglighet, och lärde ut människobud. I synnerhet fariséerna var upptända av en kraft från nedan, och ansträgnde sig intensivt, för att upphöja sina framställda föreskrifter, sina traditioner och människogjorda bud över Guds lag.

Vad dem beträffade, sade Jesus, att orden avslöjade hjärtats ondska: ”En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont. Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.’” {Verserna 35-37.} Ens ord är som en avskrift av ens sinnelag.

Här ser vi vikten av försiktighet i vårt ordval. I denna gåva vilar det en stor makt till det goda, i fall den används riktigt, men den har lika stor makt till det onda, i fall den används till det onda. Om denna talang missbrukas, strömmar det onda ur hjärtat. Orden är antingen en doft av liv till liv eller av död till död.

Alla har förmånen, att fylla själens kamrar med rena och heliga skatter genom grundligt kunnande i Kristi dyrbara ord, som talades, för att vi skulle lära oss av dem. ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.” {Psaltaren 119:130.} Med ordet ”enkla” {”enfaldiga”} menas inte personer med bristande förstånd eller intelligens. Det menas den klass, som omtalas i Jesaja 57:15: ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ”den Helige”: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” Genom att ge akt på de tillrättavisningar och uppmuntringar vi finner i Guds ord, kan vi ”leva värdigt i Herren och i allt behaga honom, när {vi} bär frukt i alla slags goda gärningar och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets makt skall då styrka {oss} och ge {oss} kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt.” {Kolosserbrevet 1:10-11.} De, som blir stärkta på detta sätt, kommer inte att gå med sänkt huvud. Billiga och oväsentliga anmärkningar, som sägs, för att skapa lättsinne, kommer inte att falla från deras läppar.

”Med glädje skall ni då tacka Fadern, som har gjort er värda att få del i det arv som de heliga har i ljuset. Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” {Verserna 12-14.} Skall vi fördenskull inte, både äldre och yngre, lära oss, att tala det språk, som talas av dem, som kommer att föras till Guds rike? Skall inte våra ord vara sådana, att vår himmelske Fader lyssnar till dem med glädje?

Som bekännande kristna, är det vår allvarliga plikt, att uppenbara vår bekännelses trovärdighet med våra ord. Tungan är endast en liten lem, men hur mycket gott kan den inte uträtta, on hjärtat är rent! Om hjärtat är fyllt med goda ting, innehåller det kristen mildhet, medlidsamhet och hövlighet, som kommer till uttryck i ord och handling. Ljuset, som skiner från Guds ord, är vår vägvisare. Inget försvagar en församling till den grad, som det felaktiga bruket av talets gåva. Vi vanärar vår Ledare, när våra ord inte är sådana, som de, vilka borde komma från en kristens läppar.

”Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er.” {Filipperbrevet 2:12.} Våra handlingars kvalitet och art framgår av våra ord. När våra ord och våra gärningar är i harmoni med Kristus, visar vi, att vi är överlåtna till Gud, varigenom helgelsen fullkomnas i gudsvördnad. När vi överlåter oss själva med själ, kropp och ande till honom, verkar han i oss, både att vilja och göra hans goda vilja.

Kristi kärlek i hjärtat kommer till uttryck i lovprisning. De, som har överlämnat sig till Gud, visar det genom sitt hängivna sätt, att tala på. Om deras hjärtan är rena, är deras ord också rena och då visar de stort rättsinne, som utverkar helgelse. Sinnet präglas av andäktig meditation, så att Guds närvaro märks.