Review and Herald d. 20. januari 1863

tillbaka

Föräldrar och barn

Jag har blivit visad, att så länge som gudfruktiga föräldrar sätter gränser för sina barn, bör de studera deras böjelser och temperament, och försöka, att avhjälpa deras brister. Somliga föräldrar uppmärksammar noggrant sina barns timliga brister; i fall de är sjuka, passar de upp vänligt och trofast på dem, och så tror de, att deras uppgift är utförd. Häri begår de fel. Deras arbete har precis inletts. De bör sörja för barnens sinnens behov. Det kräver skicklighet, att använda de rätta medlen, för att bota ett sårat sinne. Barnen utsätts för prövningar, som är svåra att stå ut med; dessa är av lika allvarlig art, som hos äldre människor. Föräldrar delar inte alltid barns känslor. Deras sinnen är ofta förvirrade. De verkar inför missförstådda åsikter och känslor. Satan slår dem, och de ger efter för hans frestelser. De talar irriterat, och på ett sätt, som eggar fram vrede hos deras barn, och det händer, att de är stränga och irriterade. De stackars barnen får samma anda, och föräldrarna är inte beredda på, att hjälpa dem, för de är orsaken till svårigheterna. En del gånger verkar allt vara galet. Överallt förekommer det irritation, och alla blir olyckliga härav. Föräldrar skyller det inträffade på de arma barnen, och tycker, att de är högst olydiga och oregerliga, ja, de värsta barn i världen, fastän orsaken till störningarna ligger hos dem själva. På detta sätt piskar vissa föräldrar upp storm genom sin brist på självbehärskning. I stället för, att vänligt be barnen om, att göra det här eller det där, beordrar de dem i ilsken ton. Samtidigt ligger det klander och tillrättavisning på deras läppar, som inte gagnar barnen. Behandlas barnen på detta vis, knäcks deras glädje och framåtanda. De gör, vad Ni ber dem om, inte av kärlek, utan för att de inte törs annat. Hjärtat är inte med i det. Det är ett slit och ett släp, i stället för ett nöje, vilket ofta får dem att glömma bort, att följa alla Era anvisningar. Detta gör Er mera irriterade, vilket går ut över barnen. Klagomålen upprepas och tecknas för dem i grälla färger, tills barnen tappar modet, och de inte bryr sig om sitt uppförande. Tristessen famnar dem, och de söker sig till nöjen och förströelse bortom hemmet, bortom föräldrarna, som inte finner dem där hemma. De blandar sig med gatans barn, och blir snart lika fördärvade som de allra värsta av dessa.

Vem vilar denna stora synd på! Om hemmet gjordes tilltalande, skulle föräldrarna visa barnen kärlek och hängivenhet, och med vänlighet ge dem arbetsuppgifter, lära dem kärleksfullt, hur de skall lyda deras önskningar. Härigenom skulle de finna gensvar i deras hjärtan, och deras villiga fötter, händer och hjärtan skulle lyda dem villigt. Genom att kontrollera sig själva, och tala vänligt, och rosa sina barn, när de gör det rätta, gör föräldrarna dem väldigt lyckliga, och strösslar glädje i familjekretsen, varigenom varje mörk skugga avvisas, och trevnadens solsken släpps in.

Föräldrar ursäktar stundom sitt eget felaktiga handlande på grund av sina egna svårigheter. De är nervösa och kan inte, tror de, vara tålmodiga och lugna, och tala vänligt. Härvidlag bedrar de sig själva, och behagar Satan. Han jublar över, att de inte släpper in Guds nåd i tillräcklig grad, för att de genom den skall kunna övervinna sina naturliga svagheter. De kan och bör vid varje tidpunkt behärska sig. Det kräver Gud av dem. De bör inse, att när de ger utrymme åt gnällighet och otålighet, utsätter de andra för obehag. Omgivningen påverkas av den anda de visar, och i fall de, i sin tur, visar samma anda, blir det onda bara värre, och allt går fel.

Föräldrar, när Ni blir sura, bör Ni inte låta en så stor synd förgifta hela familjen med denna farliga irritation. Sätt hänglås på munnen i sådana stunder, och besluta Er för, att inte förnärma med läpparna. Inget annat, än vänliga och glada ord får lämna Era läppar. Säg till Er själva: ”Jag tänker inte ödelägga mina barns lycka med gnälliga ord.” Om Ni styr Er själva så här, blir Ni starkare. Nerverna blir inte så känsliga. De rätta principerna kommer att stärka Er. Samvetets röst, som i hjärtat bekräftar Ert rätta handlande, kommer att stärka Er. Guds änglar kommer att se med gillande på Era ansträngningar, och bistå Er. När Ni känner Er otåliga, tror Ni för ofta, att felet är barnens och så klandrar Ni dem, trots att de ej förtjänar det. En annan gång kan de göra exakt samma sak, och vinna Ert godkännande. Barnen blir varse denna inkonsekvens, och de är inte alla likadana. En del gånger är de bättre beredda på, att möta ett föränderligt humör, andra gånger är de nervösa och griniga, och tål inte kritik. De reser sig i uppror emot det. Föräldrar önskar, att hänsyn tas till deras sinnestillstånd, men de inser inte nödvändigheten av, att visa barnen samma hänsyn. De ursäktar sig själva för det de ser i sina barn, som inte har så många års erfarenhet och uppfostran, och så kritiserar de hårt. Somliga föräldrar har ett nervöst temperament, och när de är utmattade av arbete, eller nedtryckta av bekymmer, anstränger de sig inte, för att bevara sinneslugnet, och uppträda korrekt inför dem, som borde vara deras dyrbaraste skatt på jorden. Grinighet och brist på fördragsamhet misshagar Gud, och sänker mörka moln över familjen. När barnen har bekymmer, bör de oftast bemötas med öm sympati. Ömsesidig vänlighet och fördragsamhet gör hemmet till ett paradis, och lockar heliga änglar till familjekretsen.

Modern kan och bör göra mycket, för att kontrollera sina nerver och sitt sinne, när det är betryckt. Även när hon är sjuk, kan hon, om hon bara lägger manken till, vara vänlig och glad. Då orkar hon med mera av deras upptåg, än hon tidigare trodde var möjligt. I fall sjukdom eller nedstämdhet påverkar modern, bör hon inte låta barnen märka sjukdomen, för det gör bara deras unga och känsliga sinnen dystra och får dem att känna, att huset är en grav och moderns plats den tråkigaste platsen i världen. Sinnet och nerverna kan få klang och styrka, genom att använda viljan. Viljans kraft visar sig i många fall vara en styrka, som stillar nerverna.

Låt inte barnen se Er med bedrövad min. Om de ger efter för frestelse, och därpå inser och ångrar sin villfarelse, förlåt dem lika fullständigt, som Ni hoppas, att bli förlåtna av Er Fader i himmelen. Undervisa dem vänligt, och bind dem till Era hjärtan. Det är en kritisk tid för barnen. De blir påverkade av allt omkring sig. Detta kan vända dem från Er, och sådant måste Ni motverka. Lär dem också, att själva motverka dylikt. Låt dem viska sorger och glädjeämnen i Era öron. Uppmuntras de till detta, kommer Ni att bespara dem många snaror, som Satan lägger ut för deras oerfarna fötter. Men därest Ni endast behandlar Era barn strängt, om Ni glömmer Er egen barndom, och bortser ifrån, att de bara är barn, och försöker att göra dem fullkomliga, ja, genast till män och kvinnor i handling, stänger Ni den öppna dörr, som Ni eljest skulle ha haft till Era barn, och i stället driver Ni dem till en öppen dör för skadligt inflytande, som påverkar deras unga sinnen, och innan Ni vet ordet av, har andra påverkat deras sinnen.

Satan och hans här gör de kraftfullaste ansträngningar, för att leda barnens sinnen på villovägar, och därför måste de behandlas med all uppriktighet, kristen ömhet och kärlek. Detta ger Er ett starkt inflytande över dem, och då känner de, att de törs ge Er obegränsad tillit. Omge barnen med hemmets tjusning och Ert sällskap. Gör Ni detta, kommer de inte att önska umgänge med andra unga lika mycket. Satan verkar genom ungas umgänge, för att påverka och fördärva deras sinnen. Det är det mest verksamma sätt han kan arbeta på. Unga kamrater utövar ett mäktigt inflytande på varandra. Deras samtal är inte alltid välvalda och upphöjande. Onda uttalanden andas i örat, dessa finner grogrund i hjärtat, slår rot, skjuter upp och bär frukt samt fördärvar deras manér, om de inte bekämpas å det bestämdaste. På grund av det onda, som råder i världen nu, och på grund av den restriktion, som barnen nödvändigtvis måste stå under, bör föräldrar vara dubbelt så omsorgsfulla med, att binda dem till sina hjärtan, och låta dem se, att de önskar att göra dem lyckliga.

Föräldrar bör inte glömma sina barnaår, hur de då längtade efter förståelse och kärlek, och hur olyckliga de blev av kritik och ilskna tillrättavisningar. De bör åter vara unga i sina känslor. Ni bör anpassa tankarna, så att Ni inser Era barns brister. Er fasthet, blandad med kärlek, kräver lydnad från Era barn. Era ord bör åtlydas obetingat.

Guds änglar övervakar barnen med djupaste intresse, för att se, vilken karaktär de utvecklar. Om Kristus skulle behandla oss, som vi ofta behandlar varandra och våra barn, skulle vi snubbla och falla ned i fullständig modlöshet. Jag såg, att Jesus känner till våra svagheter, och han har själv gått igenom barnens erfarenhet i allting, utom i synd. Fördenskull har han berett en väg och en stig efter vår styrka och kapacitet, och liksom Jakob, marscherar han milt och i jämn takt med barnen, eftersom han vet, vad de orkar med. Han kan stärka oss genom sitt sällskap, och vara som en förälder för oss. Han varken föraktar eller försummar oss, eller akterseglar oss med barnaskaran.

Han har inte påbjudit oss, att gå vår väg och lämna dem vind för våg. Han skyndar sig inte brådstörtat, så att vi måste lämna barnen därhän. O, nej, han har jämnat till livets stig också för barnen. Och föräldrar är i hans namn ålagda, att ta dem med sig på den smala vägen. Gud har anpassat en väg och en stig efter barnens styrka och kunnande.
Ellen G. White.