Review and Herald d. 3. februari 1891

tillbaka

Predikan i Otsego

I sällskap med äldstebroder Rousseau och hans hustru, lämnade jag Battle Creek den 3. Oktober, 1890, för att delta i möten i Otsego, Michigan. Vi for åstad i privat kupé, och då vi passerade genom de olika städerna på vägen dit, umgicks vi med många allvarliga tankar avseende det arbete, som skulle ha gjorts med, att sprida sanningens ljus i dessa små lantortsstäder. Finns det inga personer i Battle Creeks församling, som inte bär ansvar vid våra institutioner där, som kunde besöka Harmonia, Augusta, Gull Lake, Richmond och andra orter i närheten av Battle Creek? Äger medlemmarna i Battle Creeks församling den sanna missionsandan? Följer de Kristi exempel? Han dröjde inte kvar i himmelens behagliga salar och lämnade en värld att förgås. Var är våra hemmissionärer? Måtte Herren väcka ett intresse i hjärtat på dessa, som kunde uträtta detta arbete, så att ljuset finge skina på de mörka platserna. De, som är nöjda med, att sitta under sanningens klara ljus Sabbat efter Sabbat, och ingenting gör, för att sprida detta ljus, kommer själva att mista ljuset. Om vi vill bevara ljuset, måste vi ständigt syssla med, att föra ut det. Jesus förbigick inte byarna på landet. Skriften säger: ”Därefter vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom och även några kvinnor, som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andar farit ut – vidare Johanna som var hustru till Herodes förvaltare Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.” {Lukasevangeliet 8:1-3.} Inte endast Kristus, utan också hans lärjungar verkade i städerna och i byarna; och de, som hade varit i sanningen längre, än de nyomvända, tjänade honom med sina medel.

Jesus lämnade sitt härliga hem, och gick utom lägret, där han utstod hån; och skall då mottagarna av sanningens heliga skatter hopa sig i stora grupper och låta arbetet, som de har tilldelats, förbli ogjort? Märk exemplet från den gudomlige Läraren: ”Folket sökte efter honom, och när de kom till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom från att lämna dem. Men han sade till dem: ’Också för de andra städerna måste jag predika evangeliet om Guds rike. Det är därför jag har blivit sänd.” {Kapitel 4:42-43.} ”Tidigt på morgonen, medan det var mörkt, steg Jesus upp och gick till en enslig plats och bad där. Simon och de som var med honom skyndade efter, och när de fann Jesus sade de till honom: ’Alla söker efter dig.’ Han sade: ’Vi går åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.’ Och han kom och predikade i deras synagogor i hela Galileen och drev ut de onda andarna.” {Markusevangeliet 1:35-39.}

Ingen av Kristi bekännande efterföljare har lämnats utan något slags ansvar. Vederbörande skall låta sitt ljus stråla ut över världen. Hela himmelen är angelägen om själars frälsning. Änglarna, som äger väldig styrka, har i uppdrag, att verka för de förtappade människornas själar. Tusentals och tiotusentals är engagerade i aktiv kamp, sökande att driva mörkrets härskaror tillbaka, och att befria fångar från fiendens makt. När änglar är engagerade på detta vis, skall vi då vara likgiltiga? Gud säger, att vi alla skall vara hans medarbetare. Den minste av alla de heliga skall bevara sig själv i Guds kärlek, så att han inte blir en börda för andra, utan blir i stånd till, att delta med de aktiva i deras arbete. Satans och hans agenter verkar, för att ödelägga Kristi församling, och det är därför nödvändigt, att varje själ är klarvaken och bidrar till Frälsarens stora mission.

Sju tal hölls i Otsego, fem av broder Rousseau och två av mig själv. Jag längtade efter fysisk styrka, så att jag kunde engagera mig mera aktivt i arbetet. Jag talade frimodigt till folket på Sabbaten, men det umgängesmöte, som följde på talet, kännetecknades inte av den villighet, iver och det allvar, som hör till möten, där folket har på sig hela Guds rustning. Vi längtar efter, att se bekännarna av sanningen för denna tid visa gärningar, som stämmer överens med dess betydelse och värde. Vi skall vara levande vittnen för Gud. De, som har tagit emot sanningen i hjärta och liv, kan inte hålla tillbaka sitt levande, tacksamma vittnesbörd. I stället kommer de att prisa Honom, som har kallat dem ut ur mörkret till sitt vidunderliga ljus.

På Söndagen talade broder Rousseau om förmiddagen, och jag om eftermiddagen. Då jag först talade under svaghet, kände jag kraft ges mig av Gud, varvid min tro stärktes, och jag visste, att Gud skulle vara med mig, då jag for åstad, för att uppfylla olika avtal i diverse delstater. Jag märkte min stora fysiska svaghet, och var beredd, att värdesätta den hjälp och styrka, som hade tilldelats mig av Honom, som har sagt till sina arbetare: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” {Matteusevangeliet 28:20.} Jag trodde på Guds löfte, och kunde säga: ”Jag tänker gå ut, litande på att Herren kommer att uträtta det arbete, som människor inte mäktar med på egen hand.” ”... utan mig”, sade Kristus, ”kan ni ingenting göra.” {Johannesevangeliet 15:5.} Men tillsammans med Kristus kan vi göra allting.

Jag talade till församlingen i Otsego om Uppenbarelseboken 2:4-5: ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” Församlingen, som detta skrivs till, har många utmärkta egenskaper, som det Sanna Vittnet rosar. ”Men”, säger han, ”det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.” Här fattas det något, som måste fogas till. Alla de andra goda egenskaperna kan inte råda bot på detta. Församlingen råds till, att tänka på sin ställning före sitt fall, och vända om. ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats... Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” {Uppenbarelseboken 2:4-7.}

I dessa ord förekommer det varningar, tillrättavisningar, hot och löften från det Sanna Vittnet, från honom, som håller de sju stjärnorna i sin högra hand. ”... de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna är de sju församlingarna.” {Uppenbarelseboken 1:20.}

När denna församling blir vägd på helgedomens våg, visar den sig sakna något, den har övergett sin första kärlek. Det Sanna Vittnet tillkännager: ”Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat.” {Uppenbarelseboken 2:2-3.} Trots detta är det något, som fattas församlingen. Vad är det för en livsviktig brist? ”... du har övergett din första kärlek.” Är det inte så med oss också? Läran må vara den rätta, vi må avsky falsk lära och inte godta dem, som avviker från principerna och vi må arbeta intensivt. Men inte ens detta är tillräckligt. Vad är våra bevekelsegrunder? Varför förmanas vi till, att vända om? ”... du har övergett din första kärlek.” Varje enskild medlem av församlingen bör studera denna viktiga varning och tillrättavisning. Envar bör överväga, om de kan ha mist Kristi ömma kärlek, när de försvarar sanningens teorier. Har Kristus glömts bort i våra predikningar och stängts ute ur våra hjärtan? Är det fara för, att många sanningsbekännare har gått ut, för att göra missionsarbete, utan att Kristi kärlek har varit med under arbetet? Denna allvarliga varning ljuder från det Sanna Vittnet: ”Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.” {Uppenbarelseboken 2:5.} Det är viktigt, att församlingen inser sitt behov av den första, brinnande kärleken. När denna saknas, är alla andra goda egenskaper otillräckliga. Man kan icke, utan fara, överse kallet till omvändelse. Det är inte nog, att tro på sanningens teori. Att framhålla denna teori för dem, som inte tror, gör ingen till ett Kristi vittne. Ljuset, som gladde hjärtat, då man för första gången förstod budskapet för denna tid, utgör ett väsentligt element i ens erfarenhet och i ens verksamhet, och det är detta, som har försvunnit från våra hjärtan och våra liv. Kristus ser vår brist på nit och han förklarar, att vi är fallna och befinner oss i en farlig situation.

Förkunna kärleken och lagen samtidigt. Många har försummat, att framhålla Kristi stora kärlek, då de har förkunnat, att lagens krav fortsatt är giltiga. De, som har så stora sanningar och så viktiga reformer att förkunna för människorna, har inte förstått, att försoningsoffret är ett uttryck för Guds stora kärlek till människorna. Kärlek till Jesus och Jesu stora kärlek till syndare har glömts av dem, som har fått i uppgift, att förkunna evangeliet. Människor har upphöjts i stället för mänsklighetens Förlossare. Lagen skall inte framhållas för överträdarna som något utanför Gud, utan snarare som ett uttryck för hans sinne och karaktär. Liksom solljuset inte går att skilja från solen, går Guds lag inte att skilja från den gudomlige Upphovsmannen. Förkunnaren måste kunna säga: ”I Guds lag finner vi Guds vilja. Kom själva och se, att lagen är, vad Paulus säger att den är – ”helig, rätt och god.”” {Jämför Romarbrevet 7:12. Övers. anm.} Den tillrättavisar för synd och fördömer syndaren, men den visar också, att han behöver Kristus, som är nådig och barmhärtig, full av godhet och sanning. Fastän lagen inte kan efterskänka syndarens straff, utan kräver av syndaren allt, vad han är skyldig den, har Kristus lovat full och hel förlåtelse åt alla, som ångrar sig och vänder om och tror på hans nåd. De, som ångrar sig och tror, får Guds kärlek i rikt mått. Syndens brännmärke i själen kan endast avlägsnas med blodet från försoningsoffret. Inget mindre offer var godtagbart, än Kristi försoning, eftersom han är lik Fadern. Kristi gärning – hans liv, förnedring, död och medlartjänst för förtappade människor – gör lagen stor och härlig.

I många predikningar om kraven hos Guds lag har Kristus glömts bort och denna brist har gjort, att sanningen inte har förmått, att omvända människorna. Utan Kristi nåd är det omöjligt, att ta ett enda steg i lydighet mot Guds lag. Hur nödvändigt är det då inte, att syndaren får höra talas om Återlösarens kärlek och makt! Samtidigt som Kristi sändebud tydligt måste förkunna lagens krav, måste de också göra det helt klart, att ingen kan bli rättfärdiggjord, utom genom Kristi försoningsoffer. Utan Kristus kan det endast bli fördömelse och förfäran inför det man vet man har att vänta sig: Domen och Guds brinnande vrede, som skall förtära dem, som står honom emot. Men de, som får ögonen öppnade för Kristi kärlek, kommer att uppfatta att Guds karaktär är full av kärlek och medlidande. Då kommer Gud inte att framstå som en obarmhärtig tyrann, utan som en far, som längtar efter sina vilsegångna barn. Syndaren kommer att säga med psalmisten: ”Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom.” {Psaltaren 103:13.} All förtvivlan försvinner, när Kristus framträder sådan han verkligen är.