Review and Herald d. 5. februari 1895

tillbaka

Segra genom Segraren

Kristus blev frestad av Satan för vår skull. Han såg att det inte var möjligt för människan att besegra den mäktige fienden i hennes egen styrka. Därför kom han personligen från härlighetens hov och uthärdade den prövning som Adam inte klarade att gå igenom. Kristus motstod Satans många olika frestelser i människans ställe och genom sitt namn gjorde han det möjligt för människan att besegra Satan för hennes egen skull.

När vi är nertyngda, när vi är hårt trängda av frestelse, när känslorna och begären i det naturliga hjärtat strider för att segra, borde vi sända upp brinnande, enträgna böner till vår himmelske Fader i Kristi namn. Detta vill föra till att Kristus kommer till vår undsättning, så att vi genom hans allsmäktiga namn, som har verksam kraft, kan vinna seger och visa bort Satan från vår sida. Men vi skall inte smickra oss med att vi är säkra, medan vi endast gör svaga ansträngningar för egen skull. Kristi ord borde vara viktiga för oss: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det." ( Luk 13:24 )

Den fara som hotar oss kommer inte från världens motstånd, men den finns i vår benägenhet att knyta vänskap med världen och följa deras exempel, som inte älskar Gud och hans sanning. Förlusten av jordiska ägodelar för sanningens skull och stora besvär, som vi vållas på på grund av trofastheten mot principer, är inte det som för till att vi står i fara för att förlora vår tro och vårt hopp. Vi riskerar däremot att lida förluster på grund av att vi har blivit lurade och besegrade av Satans frestelser. Prövningar kommer att vara till vårt bästa, om vi tar emot dem och uthärdar dem utan att klaga. De syftar till att skilja oss från kärleken till världen och kommer att leda oss till att förtrösta på Gud mera helt.

Bara i Gud finns det hjälp för oss. Vi borde inte smickra oss med att vi har någon egen styrka eller visdom, för vår styrka är svaghet och vårt omdöme är dårskap. Kristus besegrade fienden för vår skull, eftersom han hade medlidande med vår svaghet och visste att vi skulle bli besegrade och gå förlorade, om han inte kom till vår hjälp. Han klädde sin gudomlighet i mänsklighet och på så sätt hade han förmåga att nå människan med sin mänskliga arm, medan han grep tag i den Oändliges tron med sin gudomliga arm. Kristi förtjänster höjer och förädlar det mänskliga och genom Kristi namn och hans nåd är det möjligt för människan att nå över den förnedring som orsakades av syndafallet och genom Kristi upphöjda och gudomliga natur förenas med den Oändlige. Det är farligt för oss att tro, att vi genom någon lätt eller vanlig ansträngning skulle kunna vinna den eviga belöningen. Låt oss begrunda hur mycket det kostade vår Frälsare att hålla ut i kampen för vår skull mot den listige, ondskefulle fienden! Satan visste att allting var beroende av om han lyckades att övervinna Kristus med sina många frestelser. Satan visste att om Kristus kunde bestå det prov som fällde Adam, skulle frälsningsplanen genomföras, hans makt berövas honom och hans undergång vara viss. Satans frestelser var ett utmärkt medel till att försvaga människans natur, för människan kunde inte motstå deras mäktiga inflytande. Men såsom människans representant, i fullstädig tillit till Guds kraft, höll Kristus ut i den svåra kampen på människans vägnar för att ge oss ett föredöme.

Det finns hopp för människan. Jesus säger: "Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron." ( Upp 3:21 ) Det gäller för oss att övervinna såsom Kristus övervann. Han fastade i fyrtio dagar och led hungerns svåra kval. Kristus led mycket mera för vår skull än vad vi kan fatta och förstå och vi borde själva vara glada när prövningar och svårigheter kommer i vår väg, därför att den omständigheten vill hjälpa oss att vinna seger, såsom Kristus gjorde, och bli upphöjda till vår Förlossares tron. Låt oss tänka på vår käre Frälsares liv och lidande för vår skull och komma i håg, att om vi inte är villiga att gå igenom prövningar, slit och strid, om vi inte är villiga att ta del i Kristi lidanden, kommer vi att anses ovärdiga att sitta med honom på hans tron.

Vi har allt att vinna i striden mot vår mäktige fiende och vi vågar inte för ett ögonblick ge efter för hans frestelser. Vi vet att det inte är möjligt för oss att segra i vår egen kraft. Men liksom Kristus ödmjukade sig och påtog sig vår natur, känner han också vårt behov och har själv mött de svåraste frestelser som en människa kan utsättas för. Han har besegrat fienden genom att motstå hans förslag, för att lära oss hur vi skall kunna bli segervinnare. Han hade en fysik som vi har, och har i alla avseenden lidit det som en människa får lida, ja, även mycket mera. Det kommer aldrig att krävas av oss att lida så mycket som Kristus led, för det var inte endast en människas synder som lades på honom, utan hela världens. Han utstod förödmjukelse, hån, lidande och död för att vi genom att följa hans exempel skulle kunna få ärva allt.

Kristus är vårt mönster, det fullkomliga och heliga exempel som vi har fått att följa. Vi kan aldrig fullt motsvara mönstret, men vi kan efterfölja och likna det enligt vår förmåga. När vi faller, helt hjälplösa, och lider av följderna av att vi har låtit syndens skamlighet bli verklighet, när vi ödmjukar oss inför Gud och plågas i våra själar av sann ånger och botfärdighet, när vi kommer inför Gud i Jesu namn med våra innerliga böner, kommer Fadern lika säkert att ta emot oss, som vi överlåter oss fullständigt med allt vi har till Gud. Vi borde inse i vårt innersta, att alla ansträngningar vi gör i oss själva och av oss själva kommer att vara ytterst värdelösa. Det är bara i Segrarens namn och styrka som vi kan bli segrare.

Om vi tror på kraften i Jesu namn och framställer våra böneönskningar i hans namn, kommer vi aldrig att bli bortvisade. Herren säger: "Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord." ( Jes 66:2 ) Psalmisten säger: "Han vänder sig till de utblottades bön och föraktar den inte." ( Ps 102:18 ) Vår hjälp kommer från Gud som håller alla ting i sina händer. Vår frid finns i vissheten om att han ger oss sin kärlek. Om tron griper fatt i denna försäkran, har vi vunnit allt. Om vi förlorar denna visshet är allt förlorat. När vi överlåter allt vi har och är till Gud och hamnar i prövande och farliga lägen och kommer i kontakt med Satan, skall vi komma i håg, att vi kommer att segra då vi möter fienden i Segrarens namn och kraft. Varenda ängel skulle kunna få i uppdrag att komma till vår räddning, när vi på detta sätt är beroende av Kristus, snarare än att han skulle låta oss bli besegrade. Men vi ska inte förvänta att få seger utan att lida, för Jesus led då han vann seger för oss. Medan vi lider i hans namn, medan vi kallas till att förneka våra böjelser och dra oss undan från dem som älskar nöjen, skulle vi inte klaga utan hellre glädja oss över att vi har förmånen att till någon liten del vara delaktiga med Kristus i prövningen, uppoffringen, självförnekelsen och det lidande, som vår Herre uthärdade för vår skull för att vi skulle kunna vinna evig frälsning.

Det finns ingenting mera hjälplöst, ingenting mera beroende, än den människa som känner sin litenhet och helt litar på en korsfäst och uppstånden Frälsares offer. Det kristna livet är ett liv av kamp, en ständig strid. Det innebär att kämpa och att marschera mot målet. Men varje lydnadshandling mot Kristus, varje självförnekelse för hans sak, varje prövning genomliden, varje seger över frestelse, är ett steg framåt på vägen till den slutliga segerns härlighet. Om vi tar Kristus som vår vägledare skall han leda oss säkert längs den smala vägen. Vägen kanske är ojämn och stenig, branterna många och farliga och det kanske är avgrundsdjup både till höger och till vänster. Vi kanske måste utstå svårigheter under vår färd. Då vi är trötta och längtar efter vila kanske vi ändå måste fortsätta. Då vi känner oss kraftlösa måste vi kanske ändå kämpa vidare och då hoppet sviker oss uppmanas vi kanske att hoppas. Men med Kristus som vår ledare skall vi inte förlora vägen till det eviga livet, vi skall inte misslyckas med att till slut nå den trygga hamnen. Kristus har själv gått den ojämna vägen före oss och har jämnat den för oss. Fromhetens smala väg, den väg som Herrens återlösta skall vandra, är upplyst av Honom som är världens ljus. Då vi följer i hans fotspår skall hans ljus lysa över oss, och då vi återspeglar det ljus som vi lånar från Kristi härlighet, skall vår väg bli ännu ljusare och klarare intill fullkomlighetens dag.

Till en början kanske vi frestas tro, att det skulle vara tilltalande att följa stolthetens och de världsliga ambitionernas väg, men den slutar alltid i smärta och sorg. Själviska planer kanske ger oss smickrande löften och lockar med hopp om glädje och förnöjelser, men vi skall finna att vår lycka endast blir förgiftad, och de förhoppningar som har jaget i centrum, slutar endast i bitterhet. Då vi följer Kristus är vi trygga, ty han skall inte tillåta mörkrets makter att så mycket som skada ett enda hår på våra huvuden. Han skall bevara det som har anförtrotts i hans vård, och genom honom som älskade oss skall vi bli mer än segervinnare.