Review and Herald d. 6. februari 1894

tillbaka

Uppskattades Välsignelsen?

”För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” {Första Petrusbrevet 2:7-9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Dessa ord är tillämpliga på var och en, som den Helige Ande uppenbarade sig för, och som satte värde på dess ljus. Men det återstår ett omfattande arbete att uträtta för Mästaren för dem, som har fått ljuset. ”Jesus sade till dem: ’Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.’ När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.” {Johannesevangeliet 12:35.} Den, som vill växa andligt, måste vandra i ljuset. Eftersom Jesus snart kommer igen, måste vi vaka och be samt bereda oss, våra lampor måste vara fyllda med olja och lysa klart. Vi måste påminna våra medmänniskor om, att det är nödvändigt, att göra sig redo, att möta brudgummen. Vi måste både vaka och verka. Bön och arbete måste gå hand i hand, i fall vi skall kunna utveckla en symmetrisk eller allsidig och balanserad karaktär, som är fullkomlig i Kristus Jesus. När vi bara är upptagna av bön och meditation eller begrundan, lyser våra lampor svagt, för ljuset kommer endast till oss, när vi ger det vidare till andra. Ju mera ljus vi sänder vidare, desto klarare skiner vårt eget ljus. Om det är något vi tryggt kan gå in för med begeistring, är det själavinnande arbete ibland människor, som Jesus gav sitt liv för. Detta slags verksamhet får oss inte till, att försumma vår egen helgelse. Förmaningen lyder till oss: ”Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i Anden, tjänar Herren.” {Romarbrevet 12:11.}

Att ha Guds ära för ögonen, betydet att ha ett mål för ögonen: Att berätta, vad Gud har gjort för oss. Hans vilja har blivit vår vilja och varje tanke har tagits till fånga till Guds ära. Världsliga människor har hållit ögonen på Er, för att se utfallet av väckelsen, som inträffade på skolan, sanatoriet, förlaget och hos medlemmar av församlingen i Battle Creek. Vilket vittnesbörd har Ni gett i vardagen och genom Era sinnelag? Gud väntade sig av Er alla, att Ni skulle göra Ert bästa, inte till ära och pris för Er själva, utan för att ära honom i allt Ni säger och gör, som tack för det ljus och de välsignelser han i sin nåd har gett Er. Han väntade sig, att Ni skulle avlägga Era vittnesbörd inför himmelens invånare och vara levande vittnen för världen om Kristi nåd och kraft. Herren satte Er på prov, för att se, om Ni skulle betrakta hans välsignelse som billig och betydelselös, eller som en rik skatt, att förvalta med bävan och aktning. Om alla hade tagit emot Guds gåva på detta sätt – ty det var Guds verk – skulle den ha dubblerats för varje enskild, allt efter vederbörandes ansvar, liksom talenterna förmerades för den trofaste tjänaren.

Gud har satt sitt folks trohet på prov. Han har utvärderat dem, för att se, om de på rätt sätt skulle använda den mottagna, dyrbara välsignelsen. Denna välsignelse kom från vår Talesman och Medlare i himmelen, men Satan stod redo, att lägga sig i, så snart som möjligheten yppade sig, för att vända ljuset och välsignelserna till mörker och förbannelse. Hur kan välsignelser bli till förbannelse? Jo, genom att få mottagaren till, att ringakta ljuset, eller att inte visa världen ljusets makt, att omskapa karaktären. Människor, som är fyllda av den Helige Ande, samarbetar med de himmelska makterna. De bär Kristi ok, lyfter bördan och vinner värdefulla segrar, eftersom de lever enligt Jesu riktlinjer. De vandrar i ljuset, såsom Kristus är ljuset. För dem uppfylls detta Skriftställe: ”Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” {Andra Korintierbrevet 3:18.}

Så har ytterligare ett räkenskapens år övergått i evigheten. Ljuset, som sken på Er från himmelen, skulle ha gjort Er redo, att stå upp och bli ljus. Som hans lydiga folk skulle Ni ha förkunnat hans storhet för världen. Ni skulle ha varit levande vittnen. Men såvida inte allvarliga och uthålliga försök görs, att förkunna hans budskap för världen, såvida inte insatsen överstiger den i de populära kyrkosamfunden, äras inte Guds namn och hans sanning blir inte stor i världen. Det blir den, när folket ägande stort ljus, är Guds levande brev. Hur skall Herren kunna betro sitt folk rika och stora välsignelser, om de inte sätter större värde på hans uppenbarade kraft, än att äta och dricka samt stå upp till lek, som det gamla Israel gjorde? Kommer Gud ändå en gång att utösa sin Ande över dem, i fall de på nästan alla områden öppet går emot Guds uppenbarade vilja och är liknöjda, lättsinniga, egenkära, äregiriga och stolta samt går på de onda vägarna?

Gud har rika välsignelser till sitt folk, men han kan inte låta dem få dessa gåvor, förrän de förstår, att ta vara på dem och leva till hans ära, som har kallat dem ut ur mörkret till sitt fantastiska ljus. ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” {Hebréerbrevet 12:1-2.} En del av denna Jesu glädje är att se, att sanningen genom den Helige Andes kraft stämplar hans bild på de troendes liv och karaktärer.

Himmelen samarbetar med människor, när de vill göra lagen stor och härlig. Herrens lag är fullkomlig, den omdanar människan. Hos den omvända människan ser världen ett levande vittnesbörd. Skall Herren då ges tillfälle till, att utföra sin gärning? Skall han finna utrymme i hjärtat hos dem, som bekänner sig till, att tro på sanningen? Skall hans rena och oegennyttiga kärlek vinna genklang hos människor? Skall världen få se Kristi härlighet uppenbaras i karaktären hos dem, som säger sig vara hans lärjungar? Skall Kristus bli ärad och förhärligad, genom att få skåda sin egen medkänsla och kärlek välla fram i en ström av godhet och sanning från hans mänskliga redskap? När han planterar sitt evangelium i människohjärtan, utöser han himmelens rika skatter till välsignelse för världen. ”Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.” {Första Korintierbrevet 3:9.}

Vad har Guds rika välsignelse gjort för dem, som har varit tillräckligt ödmjuka syndaångrande till, att ta emot den? Har de glatt sig över välsignelsen? Har de, som tagit emot den, lovprisat honom, som kallat dem ut ur mörkret och in i sitt förunderliga ljus? Det är redan några, som sätter frågetecken för denna erfarenhet, som var så god och borde vara till så stor glädje. De ser på den som ett utslag av överspändhet. Det vore överraskande, om det inte skulle förekomma vissa oblanserade personer, som talar och handlar tanklöst. Ty var än och när än, som Herren ger en rik och äkta välsignelse, inträffar det också en falsk välsignelse, för att om möjligt ödelägga verkan av Guds arbete. Vi måste fördenskull vara högst försiktiga och vandra ödmjukt inför Herrens åsyn, så att vi får andlig ögonsalva till, att skilja mellan Guds Helige Andes verksamhet och inflytande och inflytandet från den ande, som leder till överspändhet och ohämmade utsvävningar. ”Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt.” {Matteusevangeliet 7:20.} De, som med ohöljt ansikte skådar Herrens härlighet, förvandlas till hans avbild. Detta sker genom Herrens Ande, och de växer upp till mogna människor, som har uppnått fullt omfång i Jesus Kristus. Guds Helige Ande inspirerar människor med kärlek och renhet och förädlar deras karaktärer.

Nå, skall vissa förneka, att Jesus, världens Frälsare, har gått igenom våra församlingar i välsignande syfte bara för, att somliga inte har tagit emot och rätt värderat välsignelserna från Gud? Låt inte tvivel och otro göra, att Ni ifrågasätter detta; ty om Ni gör det, beträder Ni ett farligt område. Gud har gett den Helige Ande till dem, som har öppnat sina hjärteportar, för att ta emot den himmelska gåvan. Men därefter får de inte ge efter för frestelsen till att tro, att det bara var ett bedrägeri. De får icke säga: ”Jag är nedtryckt och tyngd av tvivel och Satan har aldrig tidigare plågat mig som nu, jag måste ha tagit fel.” Jag förmanar Er, var försiktiga! Ge inte uttryck för tvivel! Gud har besökt Er och den sunda läran har talat till Era hjärtan. Ni blev välsignade, för att Ni skulle bära frukt i form av ett gott liv och en ren karaktär.

Den synd, som Jesus tillrättavisade städerna Korasin och Betsaida för, var att de förkastade fakta, som skulle ha övertygat dem om sanningen, i fall de hade gett upp inför dess kraft. De skriftlärdes och fariséernas synd bestod i, att de vägrade att tro sina ögons vittnesbörd. De bevis, som skulle ha styrkt deras tro, förkastades och de heliga sanningar, som de skulle ha glatt sig åt, räknades som värdelösa. Jag är rädd för, att många personer har låtit fienden verka ibland sig på samma sätt, så att det goda från Herren – den rika välsignelse han gav dem – har betraktats som överspändhet och något, som endast bygger på känslor. I fall de håller fast vid denna inställning och Herren igen sänder ljus till sitt folk, kommer de att avvisa det och säga: ”Jag kände det likadant 1893 och någon, som jag litade på, sade, att det var extas.” Kommer inte de, som fått del i Guds rika nåd och menat, att den Helige Andes verksamhet bara var överspändhet, att stå redo, att förkasta Guds Andes verkningar i framtiden? Deras hjärtan kommer att vara slutna för Andens stilla röst. De kan till den grad komma att motsätta sig budskapet om Jesu kärlek, att det inte kommer att ha någon verkan på dem. Himmelens rika nåd kan ges och likväl förkastas, i stället för att tas emot med tacksamhet. Med hjärtat har människor trott till rättfärdighet, och för en tid har de avlagt sin bekännelse till frälsning; men det sorgliga har varit, att de ej har samarbetat med de himmelska sändebuden. De har inte satt värde på ljuset, genom att göra det rätta.