Review and Herald d. 9. februari 1897

tillbaka

Bönen, som Gud godtar

Jesus lärde sina lärjungar, att be, och han påminde dem ofta om bönens nödvändighet. Han påbjöd dem ej, att granska i böcker, för att lära sig ett bestämt slags bön. De skulle icke frambära böner för människors skull, utan för att Gud skulle höra deras önskningar. Han lärde dem, att den bön, som behagar Gud, är den enfaldiga, innerliga åkallan från en själ, som känner sin nöd; och han lovade, att sända den Helige Ande, för att ge ord åt deras böner.

Gud uppmanar oss till, att komma till honom med vår börda av synd och våra hjärtesorger. Synden fyller oss med fruktan för Gud. När vi har syndat, måste vi gömma oss för honom. Men hur vår synd än är, bjuder Gud oss att komma till honom genom Jesus Kristus. Det är endast genom att bringa våra synder till Gud, som vi kan bli frigjorda från dem. Då Kain stod under Guds vrede, medgav han, att han hade syndat, genom att slå ihjäl Abel, men han flydde bort från Gud, som om han på så vis kunde fly från sin skuld. Om han hade flyktat till Gud med sin börda av skuld, skulle han ha fått förlåtelse. Då den förlorade sonen erkände sin skuld och sitt elände, sade han: ”Jag vill stå upp och gå till min far”. {Lukasevangeliet 15:18.} Han bekände sin synd och blev åter tagen till sin fars hjärta.

Om vi vill be, så att Gud finner behag i våra böner, måste vi först bekänna våra synder för varandra. I fall jag i ord eller gärning har syndat mot min nästa, måste jag bekänna det för honom. I fall han har gjort mig orätt, måste han bekänna det för mig. Så långt det är möjligt, bör den, som har förorättat en annan, gottgöra detta. Därpå måste han med ånger bekänna sin synd inför Gud, vars lag har överträtts. Genom att synda mot vår broder, syndar vi mot Gud och vi måste söka tillgivelse hos honom. Vad vår synd än består i, får vi förlåtelse, om vi blott ångrar den och tror på Kristi försonande blod.

Vi har fått Daniels bön och bekännelse som förebild till vår undervisning och uppmuntran. I uppåt sjuttio år, hade Israel varit i fångenskap. Det land, som Gud hade utvalt till sin egendom, hade getts i hedningarnas händer. Den älskade staden, som hade tagit emot himmelens ljus, som tidigare hade varit hela jordens glädje, var nu föraktad och slagen i spillror. Templet innehållande Guds förbundsark och med härlighetens keruber överskuggande nådastolen, låg i ruiner. Själva platsen för templet hade vanhelgats av ogudaktigas fötter. Trofasta personer, som kände till tidigare tiders härlighet, fylldes med själslig pina över det heliga husets ödeläggelse, som hade utmärkt Israel som Guds utvalda folk. Dessa hade varit vittnen till Guds anklagelser på grund av hans folks synder. De hade varit vittnen till uppfyllelsen av detta ord. De hade också varit vittnen till löftena om hans gunst, om Israel ville vända åter till Gud och vandra väl överlagt inför honom. Åldrande, gråhåriga pilgrimer begav sig till Jerusalem, för att be ibland dess ruiner. De kysste dess stenar, och vätte dem med sina tårar, medan de bönföll Herren om, att hysa barmhärtighet mot Sion, och täcka henne med sin rättfärdighets glans. Daniel visste, att den fastställda tiden för Israels fångenskap nästan var till ända, men han menade ej, att eftersom Gud hade utlovat deras befrielse, skulle de inte behöva göra något själva. Med fasta och ånger sökte han Gud och bekände sina egna och folkets synder.

Han sade: ”Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom. Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka HERREN, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning.” {Danielsboken 9:11-13.}

Man hade sänt ut ett slags bön – vardagliga och självrättfärdiga böner – men inte det slags bön, som kommer från ett brustet hjärta och en förkrossad anda. Daniel åberopar inte sig av sin egen godhet, utan han säger: ”Böj, min Gud, ditt öra till oss och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” {Vers 18.} Hans häftiga önskan gör honom innerlig och fylld med iver. Han fortsätter: ”O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.’” {Vers 19.}

Denna bön var den Helige Andes gärning. Den blev hörd i himmelen. ”Medan jag ännu talade och bad”, säger Daniel, ”och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, bar fram min förbön för min Guds heliga berg – medan jag alltså ännu talade i min bön – kom Gabriel till mig i flygande hast,... Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret. Han undervisade mig och sade till mig: ’Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd. Redan när du började be gick ordet ut och jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad.” {Verserna 20-23.}

Vilken bön, som ljöd från Daniels läppar! Vilken själens ödmjukhet uppenbarar den inte! Man förnimmer värmen från den himmelska elden genom de ord, som steg upp till Gud. Himmelen besvarade bönen, genom att skicka sitt sändebud till Daniel. I våra dagar kommer böner, som framförs på samma sätt, att vinna gillande hos Gud. ”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” {Jakobsbrevet 5:16.} Liksom det i gamla dagar föll ned eld från himmelen, då bönen steg upp och förtärde offret på altaret, faller den himmelska elden ned till våra hjärtan. Den Helige Andes ljus och kraft kommer till oss.

I Daniels hjärta låg det en börda för Guds folk, för staden och templet, som hade ödelagts. Hans djupaste intresse kretsade kring Guds ära och Israels framgång. Det var det, som fick honom, att söka Gud i bön och fasta samt djup ödmjukelse. Bröder i ansvarsställningar i Herrens verk för denna tid: Har vi inte lika stort behov av, att kalla på Gud, som Daniel hade? Jag vänder mig till dem, som tror att vi lever i den allra sista perioden av denna jords historia. Jag bönfaller Er, att lägga en börda på Era egna själar för våra församlingar, våra skolor och våra institutioner. Den Gud, som hörde Daniels bön, kommer också att höra vår bön, när vi kommer till honom med ånger. Våra behov är lika viktiga, våra svårigheter lika stora och vi måste äga samma innerliga målmedvetenhet och i tro vältra våra bördor över på den store Bäraren av andras bördor. I våra dagar behövs det lika djupt påverkade hjärtan, som den gången, då Daniel bad.

Vi har endast en väg, att närma oss Gud på. Våra böner kan endast nå honom genom ett enda namn, genom Jesus Kristus, vår talesman. Hans Ande måste inspirera våra böner. Ingen främmande eld fick användas i rökelsekaren, som svängdes framför Gud i helgedomen. Således måste Herren själv tända den brinnande önskan i våra hjärtan, om våra böner skall bli antagliga för honom. Den inneboende Helige Ande måste vädja för oss, med ohörbara suckar.

En djup känsla av vår nöd och en stark önskan om böneämnet måste känneteckna våra böner, annars blir de inte hörda. Men vi får ej bli trötta och upphöra med bönfallandet, för att vi inte genast får svar. ”... intill denna stund lider himmelriket våld, och de väldiga rycker det till sig.” {Matteusevangeliet 11:12, Reformations-Bibeln.} Med våld menas här heligt allvar av det slag, som Jakob visade. Vi behöver inte arbeta upp oss till något känslorus, utan rofyllt och uthålligt skall vi tränga fram med våra böner till nådens tron. Det är vår uppgift, att ödmjuka oss inför Gud, bekänna våra synder och i tro hålla oss nära Gud. Herren besvarade Daniels bön, inte för att Daniel skulle förhärliga sig själv, utan för att välsignelsen skulle återspegla Guds härlighet. Gud har för avsikt, att uppenbara sig genom sin försyn och genom sin nåd. Avsikten med våra böner måste vara Guds ära och icke vårt eget förhärligande.

När vi ser oss själva som svaga, okunniga och hjälplösa, vilket vi också är, skall vi komma fram inför Gud som ödmjuka bedjare. Det är okunnighet om Gud och om Kristus, som gör en själ stolt och självrättfärdig. Det säkra tecknet på, att en person ej känner Gud, är att vederbörande i sig själv anser sig vara stor eller god. Hjärtats stolthet går alltid att koppla samman med okunskap om Gud. Det är genom ljuset från Gud, som vi uppdagar vårt mörker och vårt armod. Då den gudomliga härligheten uppenbarades för Daniel, utbrast han: ”Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.” {Danielsboken 10:8.} I det ögonblick, när den ödmjuke sökande ser Gud sådan han är, i det ögonblicket betraktar han sig själv, såsom Daniel gjorde här. Själen lyfts inte upp till fåfänga, utan en djup förnimmelse av Guds helighet och det rättfärdiga hos hans krav väcks till liv. Frukten av en sådan erfarenhet visar sig i ett självförnekande och självuppoffrande leverne.

Bröder, Herren kallar på samarbete i hans verk. Han önskar, att vi skall göra hans sak till vår egen, liksom Daniel gjorde. Vi bör ta emot de stora gåvor, som ligger i studiet av Daniel i samband med Uppenbarelsen. Daniel studerade profetiorna. Han försökte allvarligt, att lära känna deras innebörd. Han bad och fastade för himmelskt ljus. Och Guds härlighet blev uppenbarad för honom i ändå större omfattning, än han uthärdade. Vi har i motsvarande grad behov av gudomlig upplysning. Gud har kallat oss, att ge det sista varningsbudskapet till världen. Det kommer att höras röster från alla sidor, som splittrar Guds folks uppmärksamhet med nya teorier. Vi behöver ge basunen en avgjord klang. Vi inser inte hälften av det, som väntar oss. I fall Danielsboken och Uppenbarelseboken studerades under allvarlig bön, skulle vi ha bättre kunskap om de sista dagarnas faror, och skulle vara beredda på det verk, som väntar oss – vi skulle vara beredda på, att förena oss med Kristus och arbeta i hans verksamhetsgrenar.

Gud har hedrat oss, genom att visa, hur högt värde han sätter på oss. Vi är dyrt köpta, ja, med Guds egen Sons blod. När hans arvtagare samvetsgrant följer Guds ord, kommer hans välsignelse att vila över dem som svar på deras böner. ”Men nu, säger HERREN, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan. Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till HERREN, er Gud. Ty nådig och barmhärtig är han, sen till vrede och stor i nåd, och han ångrar det onda. Vem vet, kanske vänder han om och ångrar sig och lämnar en välsignelse kvar efter sig... Ni skall förstå att jag är mitt i Israel, att jag är HERREN, er Gud, och ingen annan. Och mitt folk skall aldrig komma på skam.” {Joel 2:12-14, 27.}