Review and Herald d. 15. februari 1898

tillbaka

Faran med, att avvisa Ljuset

Medan Kristus var på jorden, fullföljde han den gärning, som kom honom att lämna Guds tron i himmelen. Han verkade för mänskligheten, för att den därigenom skulle kunna motsvara Guds moraliska norm. Han tog på sig mänsklig natur, för att kunna höja den mänskliga familjen, låta den få del av gudomlig natur och ge den en fördelaktig ställning inför Gud. Alla hans handlingar var till den fallna världens fördel. Han uppsökte fåret, som hade lämnat fållan, för att föra det åter till Gud.

Men Kristi mission och karaktär feltolkades av det judiska folket. Fariséerna hävdade sig förstå Skriften, och Messias’ ankomst var högst väsentlig för deras efterforskningar. Likväl vägrade de, att lyssna till Kristi lära, eftersom den direkt fördömde de synder, som de gömde på. Kristus förklarade därför, att de hade förkastat Guds ord, eftersom de hade förkastat honom, som Gud hade sänt. Han uttalade, att ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.” {Johannesevangeliet 5:39.}

”Men ni vill inte komma till mig för att att få liv,” sade han. {Vers 40.} Han, vars ankomst patriarkerna och profeterna hade vittnat om, och som hade tillkännagett sättet för hans ankomst – En, för vars kännedom de hade forskat i Skrifterna och som kunde skänka dem liv och ljus – var ibland dem; ändå ville de inte ta emot honom. De, som borde ha återgett Johannes’ budskap: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd {kapitel 1:29}, anklagade honom inför folket för, att vara en bedragare.

Hade Människosonen kommit och smickrat deras stolthet och rättfärdiggjort deras synd, skulle fariséerna och de laglärda ha skyndat sig, att ära honom. Men Kristus kungjorde: ”Jag tar inte emot ära av människor. Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” {Kapitel 5:41-44.}

Jesus framställde inte sitt arbete, som om det skilde sig från Faderns. Hans planer var inte oavhängiga av Guds. Han handlade i fullkomlig harmoni med Gud; alla hans handlingar förverkligade Faderns vilja. Genom hans liv kom Guds sinnelag till uttryck i det mänskliga. Han hade kommit till världen i Faderns namn, för att vi genom honom skulle få liv. Till judarna sade han: ”Mycket har jag att säga om er och döma er för. Han som har sänt mig är trovärdig, och det jag har hört av honom förkunnar jag för världen.’... ’När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att Jag Är och att jag inte gör något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom.’” {Kapitel 8:26, 28-29, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Medan han talade så här, kom många till tro på honom. Jesus sade nu till de judar, som hade kommit till tro på honom: ”’Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.’... Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader.’... ’Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, han som ni kallar er Gud.” {Verserna 31-32, 38, 54.}

Då Kristus skulle upp till Fadern, kunde han säga honom, att han hade fullföljt sitt uppdrag. Kristus kom, för att uppfylla lagen genom fullkomlig lydnad i en värld, som överträdde lagen. ”Jag har inte kommit”, sade han, ”för att upphäva utan för att fullborda” – för att i mitt liv manifestera alla föreskrifter, som min Fader har gett, och därigenom upphöja lagen, och göra den hedervärd. {Matteusevangeliet 5:17.} Därmed gav han alla, som tror på honom, ett exempel på lydnad mot Guds lag. ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er”, säger han. ”Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.” {Johannesevangeliet 15:9-10.}

Kristus var Guds enfödde Son, ändå blev han en tjänare. Detta tillkännager Herren genom profeten Jesaja. Han säger om honom: ”Se, min tjänare, som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten. Han skall inte förtröttas eller brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden. Havsländerna väntar på hans undervisning.” {Jesaja 42:1-4.}

Herren såg oss i vårt eländiga tillstånd, och sände till vår värld den ende budbärare, som han kunde betro med sin stora skatt av förlåtelse och nåd. Kristus, Guds enfödde Son, blev det utvalda sändebudet. Han utsågs till, att utföra en gärning, som inte ens himmelens änglar kunde utföra. Bara han gick att betro med den gärning, som var nödvändig, för att frälsa en värld, som var ärrad och sargad av förbannelsen. I denna gåva gav Fadern hela himmelen till världen.

Vilken förändring detta var för Guds Son, det himmelska Ljus, som tillbads av änglarna! Han kunde ha besökt de syndfria världarnas trevliga hem, där det rådde en ren atmosfär och som var obesmittade av otro och uppror; och där skulle han ha blivit bejublad med kärlekens lovsånger. Men det var en fallen värld, som behövde Förlossaren. ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga”, sade han, ”utan syndare till omvändelse.” {Lukasevangeliet 5:32, Reformations-Bibeln.} Han kom, för att representera Fadern, genom att skänka vår värld hoppets och frälsningens budskap. Han levde inte, för att behaga sig själv; han sökte inte maklighet och njutning; han föll inte för frestelse; och han gick med på, att dö för syndiga människors återlösning, så att de skulle få bo för evigt i de herrgårdar, som han skulle bereda åt dem. Hans uppgift bestod i, att undervisa själar, som höll på att gå under i sina synder.

Detta verk har Kristus lagt på var och en, som han har köpt. Herren kommer att ge tillräckligt med ljus till alla, som är sanna och trofasta mot honom, men han visar lika litet favör mot fariséism och självrättfärdighet i dag, som då han vandrade som människa i vår värld. Den själ, som uppmuntrar till tvivel, kan Gud icke gynna med växande nåd. Hans barmhärtiga och nådiga inflytande från hans Ande förblir detsamma för alla, som tar emot honom. Hans offer för frälsning ändras ej. Det är människan, som förändrar sitt förhållande till Gud. Många försätter sig själva i ett tillstånd, där de inte förnimmer hans nåd och hans frälsning. De tar en irrsyn för kristendomen. Och när en person vägrar, att göras ren, helgad och obesmittad, såsom Guds lag kräver av honom, går han bort från Kristus.

Den individ, som förkastar ljuset i Guds ord, skall inte vänta sig, att den vädjan han ignorerar i dag, skall mjuka upp och ödmjuka hans hjärta i morgon, och att högre uppmuntranden och större lön skall ges åt dem, som avvisar Guds barmhärtighet. Varje dag narrar Satan den stackars, frestade själ, som inte överlåter hjärtat till Gud; och med varje förkastande av ljuset minskar utsikten till hans omvändelse, tills den Helige Ande går bedrövad bort.

Men skall de, som har fått ljus och sanning, visa sig sakna Kristi anda och kärlek i hjärtat – att de saknar anknytning till vinträdets stam? Skall de inte snarare, som Guds gynnade folk, visa världen, att de är ett med Kristus, liksom han är ett med Fadern? Detta skall varje sann medarbetare fylld med Kristus göra, genom den nåd han har fått. Liksom Kristus var avhängig av Fadern, är människan avhängig av Kristus. Han förklarade : ”Jag kan inte göra något av mig själv.” {Johannesevangeliet 5:30.} Det arbete jag utför, är helt min Faders. Han, som jag alltid har åtkomst till, känner till mina behov i förväg. Hade det förekommit någon avvikelse från det gudomliga sinnet i Kristi verk, skulle återlösningsplanen ha blivit ett fiasko. Alltså kan människan intet göra utan Kristus. I fall vi avviker på något vis från arbetet enligt Kristi metoder, ges hans verk en falsk prägel. Människan skall endast leva, för att fullfölja samma verk, som Guds Son gavs att fullfölja. Hon äras som en Guds medarbetare; och Herren förstår och uppskattar hennes medarbetarskap. Gud har inte låtit något vara ogjort, som han kunde ha gjort för oss. Han gav ett fullkomligt exempel på sin karaktär i sin Sons karaktär; och det ankommer på Kristi efterföljare, när de betraktar den oförlikneliga förträffligheten hos hans liv och sinnelag, att växa till i likhet med honom. I det, att de ser på Jesus och reagerar på hans kärlek, kommer de att återspegla Kristi bild.