Review and Herald d. 19. februari 1880

tillbaka

Enhet i församlingen.

Så som de olika medlemmarna av ett mänskligt system förenar sig till en helhet, och varje enskild fullgör sin uppgift i lojalitet mot den kunskap som styr det hela, så borde också medlemmarna i Kristus församling vara förenade i en enda harmonisk kropp, som underordnar sig helhetens helgade insikt. Församlingens framgång blir ofta försenad genom dess medlemmars felaktiga handlingssätt. Även om det är ett viktigt och nödvändigt steg att förena sig med församlingen, så gör det inte en människa till en kristen eller garanterar hennes frälsning. Det kommer inte att garantera oss rätt till himlen att få våra namn inskrivna i församlingsprotokollen, om våra hjärtan inte är i harmoni med Kristus och Hans folk. Vi bör vara Hans trofasta representanter i världen och arbeta i harmoni med Honom. ”Mina älskade, vi är nu Guds barn.” Vi bör komma ihåg detta heliga barnaskap och aldrig göra något, som kan medföra vanära för vår Faders sak.

Vi har en upphöjd bekännelse. Som kristna bekänner vi oss till att lyda alla Guds bud och till att vänta på vår Frälsares återkomst. Ett mycket högtidligt varningsbudskap har anförtrotts de få som är Gud trogna. Vi skall i ord och handling visa, att vi förstår det stora ansvar, som har lagts på oss. Vårt ljus skall lysa så klart, att andra kan se, att vi ärar Fadern i vårt dagliga liv, att vi står i förbindelse med himmelen och är arvingar tillsammans med Kristus så att vi, när Han kommer i härlighet, kan bli Honom lika.

Varje enskild av oss borde känna ett stort ansvar som medlem av församlingen och som arbetare i Herrens vingård. Vi skall icke vänta på att våra bröder, som är skröpliga människor som vi själva, skall hjälpa oss framåt, ty vår dyrbare Frälsare har inbjudit oss till att förena vår svaghet med Hans styrka, vår okunnighet med Hans visdom och vår ovärdighet med Hans förtjänst. Ingen av oss kan inta en neutral position. Antingen är vi verksamma för Honom - eller också är vi Hans fiender. Antingen församlar vi med Kristus eller också skingrar vi. Sann omvändelse är en radikal förändring. Till och med våra sinnen och vår hjärteinriktning skall omvändas och våra liv bli förnyade i Honom.

Guds avsikt är att föra ett folk ut ur världen för att stå i fullkomlig enighet på den eviga sanningens grund. Kristus offrade Sig för världen för att rena åt Sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. Denna reningsprocess har till avsikt att rena församlingen från oenighet och strider och från all orättfärdighet, så att den kan bygga upp i stället för att riva ner, och koncentrera sina krafter på den stora uppgift som ligger framför dem. Det är Guds plan, att hans folk skall vara förenat i tron. Kristus bön strax före Hans korsfästelse var, att Hans lärjungar måtte vara ett, liksom Han var ett med Fadern, för att världen skulle tro, att Fadern hade sänt Honom. Denna underbara och djupt gripande bön når ned genom århundradena ända till våra dagar, ty Hans ord löd: ”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” Hur allvarligt skulle inte Kristus bekännande efterföljare försöka att besvara denna bön i sina liv! Många förstår inte alls, hur heligt det är att tillhöra församlingen, utan är ovilliga att underkasta sig någon form av inskränkning eller disciplin. Deras sätt att handla visar, att de sätter sitt eget omdöme framför den samlade församlingens. De är heller icke noga med att akta sig för att uppmuntra ett motstånd mot församlingens budskap.

De, som har ansvarsfulla ställningar i församlingen, kan ha mänskliga fel och fatta felaktiga beslut. Trots detta har Guds församling på jorden gett dem en auktoritet, som inte skall ringaktas. Efter sin uppståndelse gav Kristus sin församling myndighet genom att säga: ”Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” En gemenskap med församlingen kan inte utan vidare åsidosättas. Ändå skall några som bekänner sig tro på Kristus hota med att lämna församlingen, om deras vägar korsas och deras åsikter inte får det inflytande som de anser, att de förtjänar. Men när de handlar så, kommer de själva att lida den största förlusten. Genom att lämna församlingen, utsätter de nämligen sig själva för denna världens frestelser.

Varje troende skulle vara helhjärtad i sin tillgivenhet till församlingen. Dess framgång och trivsel borde vara hans främsta intresse. Om han inte följer en helig förpliktelse att låta sin gemenskap med församlingen vara till fördel för denna snarare än för sig själv, kommer församlingen att klara sig mycket bättre utan honom. Alla kan göra något för Guds sak. Somliga använder stora summor till onödig lyx och till tillfredsställelse av aptiten, medan de upplever det som en stor börda att ge medel till att stödja församlingen. De vill gärna ha del i alla de förmåner, som församlingens fördelar kan ge dem, men överlämnar åt andra att betala räkningarna. De, som verkligen har intresse av verkets framgång, kommer inte att tveka att investera pengar närhelst och varhelst det behövs. De borde också känna en högtidlig förpliktelse att i sin karaktär levandegöra Kristus undervisning, genom att hålla frid med varandra och samarbeta i fullständig harmoni som en odelad enhet. De borde underordna sina individuella åsikter under församlingens. Många lever endast för sig själva. De betraktar sina liv med stor självbelåtenhet och smickrar sig med att vara felfria, fastän de i själva verket ingenting uträttar för Herren och alltså lever tvärt emot Hans uttryckliga befallningar. Att iaktta yttre former kommer aldrig att tillfredsställa den mänskliga själens stora behov. Enbart en bekännelse av Kristus kommer aldrig att göra någon beredd att bestå i domen. Det måste finnas en fullständig tillit till Herren, en barnslig förtröstan på Hans löften och en fullständig överlåtelse av jaget till förmån för Hans vilja.

Gud har alltid prövat sitt folk i lidandets ugn för att det skall visa sig trofast och sant och renas från all orättfärdighet. Efter det att Abraham hade utstått den allvarligaste prövning han kunde ha utsatts för, talade Gud till honom genom sin ängel på följande sätt: ”Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.” Denna stora handling i tro får Abrahams karaktär att framstå i ett särskilt ljus. Den visar tydligt hans fullkomliga tillit till Herren, ty han undanhöll Honom inte någonting, inte ens löftets son.

Inget är för dyrbart för att offras till Jesus. Om vi överlåter till Honom de förmågor och medel, Han har anförtrott oss, kommer Han att ge oss fler. Varje gärning, som vi gör för Kristus, kommer att bli belönad av Honom. Varje plikt, vi utför i Hans namn, kommer att bidra till vår egen lycka. Herren utgav sin högt älskade son till korsets pina för att alla, som tror på Honom, skulle bli ett i Jesus namn. När Kristus offrade så mycket för att frälsa människor och föra dem in i en helig gemenskap med varandra, precis som Han var förenad med Sin Fader, vilket offer kan då vara för stort för hans efterföljare för att bevara denna enhet?

Om världen ser, att det råder fullkomlig harmoni i Guds församling, kommer det att vara ett mäktigt vittnesbörd om den kristna religionens äkthet. Splittring och oenighet inom församlingen vanärar vår Frälsare. Allt sådant kan undvikas, om jaget överlämnas till Herren och Jesus efterföljare lyder församlingens röst. Otro får oss att anse att personligt oberoende gör oss mer betydelsefulla - att det är ett svaghetstecken att låta våra egna föreställningar om vad som är rätt och riktigt ge vika för församlingens utslag. Men att hysa sådana känslor kommer bara att föra anarki in i församlingen och förvirring till oss själva. Kristus såg, att enhet och kristen gemenskap var nödvändiga för Guds sak därför påbjöd Han detta för sina lärjungar. Och kristendomens historia från den tiden till i dag visar tydligt, att styrka endast finns i enighet. Låt därför individuella omdömen vika för församlingens auktoritet.

Apostlarna förstod nödvändigheten av fullständig enighet och arbetade allvarligt för den. Paulus förmanade sina bröder med dessa ord: ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.” 1Kor. 1, 10

Till filipperna skrev han: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” Fil 2,1-5

Till romarna skriver han: ”Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” ”Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Rom 12:16

Petrus skrev till församlingarna i förskingringen: ”Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse.” 1 Petri 3:8- 9

I sitt brev till korintierna säger Paulus: ”Till slut, bröder, var glada, låt er upprättas och förmanas, var eniga och håll fred. Då skall kärlekens och fridens Gud vara med er.”2 Kor. 13:11