Review and Herald d. 21. februari 1878

tillbaka

En vädjan för våra studenter

Jesus tillbringade hela natten i bön och på morgonen, och då han återvände från Betania, passerade han en fikonträdgård. Han var hungrig, och: "På långt håll såg han ett fikonträd som hade gröna blad, och han gick dit för att se om han skulle finna något på det. Men när han kom fram till trädet, fann han ingenting annat än blad. Var det då inte fikonens tid? Jesus sade till trädet: ’Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.’ Detta hörde hans lärjungar." {Markusevangeliet 11:12-14.}

Det var inte säsong för mogna fikon, utom på vissa orter; och på Oljebergets höjd kunde man verkligen säga: "fikonens tid var ännu inte inne." {King James Version.} Det är fikonträdets natur att innan löven öppnar sig uppträder den växande frukten; så det skulle följa att man på ett träd täckt med löv skulle förvänta sig att hitta väl mogna fikon. Trädet som Jesus betraktade var vackert att se på, men efter en grundlig undersökning av dess grenar fann han att dess utseende var bedrägligt, ty det bar "ingenting annat än löv." För att lära sina lärjungar en intrycksgivande läxa använde han fikonträdet som en symbol och försåg det med moraliska egenskaper och gjorde det till ett medel för att bibringa en gudomlig sanning.

Judarna stod där skilda från alla andra nationer och bekände fullkomlig trohet mot himmelens Gud. De hade blivit särskilt gynnade av honom, och de gjorde anspråk på en större fromhet än något annat folk, medan de i verkligheten var syndiga, fördärvade av kärlek till världen och vinningsgirighet. Skrytande om sin gudsfruktan och kunskap, men ändå fulla av hyckleri och grymhet, och okunniga om Guds krav, var de som det karga fikonträdet som bredde ut sina pretentiösa grenar, frodigt till utseendet och vackert för ögat, men på vilket Jesus fann "ingenting annat än blad."

Föregående dag hade varit en av största betydelse, då den omfattade Kristi triumferande intåg i Jerusalem och avslutades med renandet av templet genom att krämarna skingrades från dess heliga område och Kristi helande av de sjuka. Domen som avkunnades över och verkställdes på fikonträdet var den sista symboliska handlingen i samband med Jerusalems framtida förstörelse. Då Kristus på berget blickade ut över den dödsdömda staden, rann hans ömma sympatiska tårar, och han uttalade ett brustet hjärtas längtansrop på grund av avvisad kärlek. Han såg på Jerusalem med lidande ömhet och talade dessa ord med en röst av outsäglig sorg: "Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Se, ert hus lämnas nu åt er själva [är ej längre den högste Gudens hus]." {Lukasevangeliet 13:34-35.}

Den judiska religionen med sin magnifika uppvisning av tempel, heliga altaren, offer, pompa, präster i mitror och imponerande ceremonier, var bara ett ytligt täcke under vilket stolthet, förtryck och orättfärdighet rådde. Bladen var rikliga och vackra, men trädet bar ingen god frukt. Nästa morgon då de gick förbi samma fruktträdgård såg lärjungarna att fikonträdet som Jesus förbannade var vissnat och uttorkat från rot till gren. Jesus presenterade för sina lärjungar det sanna tillståndet hos judarna i denna slående figur av det karga fikonträdet; och liksom trädet vissnade under Frälsarens förtärande förbannelse och stod där bränt och livlöst ända ned i rötterna, skulle alla pretentiösa hycklare komma på skam.

De andra träden i fikonträdgården saknade också frukt; men deras grenar var bladlösa, därför väckte de inga förväntningar och orsakade ingen besvikelse. Dessa bladlösa träd representerade hedningarna, som inte skröt om överlägsen fromhet. I dem finner Skriftens ord denna tillämpning: "fikonens tid var ännu inte inne." Men medan judarna i stolt självförtroende trädde fram och kände sig överlägsna alla andra, kände hedningarna i viss mån sin nöd och svaghet och längtade efter en bättre dag, ett klarare och säkrare ljus för att vägleda deras vandrings fotspår.

Judarna hade lyssnat till Guds röst då han förkunnade sin lag från Sinai, och Gud hade utvalt dem och gjort anspråk på dem som sitt folk; men de hade inte nyttjat sina möjligheter till fullo. Han förde dem ut ur Egyptens land och räddade dem från egyptiernas förtryck; och då Israels barn lägrade sig framför Röda Havet, och Faraos här förföljde dem, delade han på vattnet och lät dem dra igenom på torra land. Medan deras fiender som följde efter dem omkom. Och så gick de genom Jordan vid intagandet av Jeriko, då Gud på ett mirakulöst sätt öppnade vägen för dem genom vattnet, och hur mäktigt han verkade för dem i staden! De skulle aldrig ha kunnat återgälda Gud för de välsignelser som han hade gett dem om de så hade gjort sitt bästa i hans tjänst; men det var ett totalt misslyckande från deras sida. Och då den allra bästa gåvan som himmelen kunde ge, skickades till dem, gåvan Jesus Kristus, kom de inte att acceptera den. Stolthet och ambition, kärlek till applåder och prål hade så förhärdat deras hjärtan och förblindat deras sinnen att de inte kunde urskilja Jesus Kristus i Mannen från Nasaret.

Den judiska nationen var till det yttre religiös och stoltserade över sitt heliga tempel, prästernas prakt och de imponerande ceremonierna vid morgon- och kvällsgudstjänsterna, vackra synagogor och offergåvor. Här fanns rikliga löv, vackra och ljusa, för att täcka det ihåliga hyckleriet, illviljan och förtrycket i hjärtat av allt detta fåfänga prålande. Judarna var privilegierade med Kristi närvaro manifesterad i köttet. Denna ovärderliga välsignelse som Gud skänkte dem borde ha framkallat deras hängivna erkännande. Men på grund av blinda fördomar vägrade de den barmhärtighet som Jesus erbjöd dem. Hans kärlek stänktes förgäves över dem, och de betraktade ej hans underverk. Sorgen flydde vid hans närmande; svaghet och missbildning botades; orättvisan och förtrycket kom på skam för hans tillrättavisning; medan döden och graven ödmjukade sig i hans närvaro och lydde hans befallningar. Ändå förkastade de människor han hade valt honom och visade hans mäktiga mirakel hån. Himmelens majestät kom till de sina, och hans egna tog inte emot honom.

Domen som fälldes över det ofruktbara fikonträdet symboliserar inte bara den dom som fällts över judarna, utan är också tillämplig på vår tids bekännande kristna, som har blivit formella, själviska, skrytsamma och hycklande.

Den oåterkalleliga dom som fälldes över den judiska nationen, och dess efterföljande undergång och ruin, symboliserades av det ofruktsamma fikonträdets undergång. Det är inte alltid lätt att skilja den uppriktige, genuine kristne från den falske. Men när de sätts på prov som det karga fikonträdet, befinns de ha olika karaktär även om det yttre utseendet kan vilseleda ögat. Falsk och sann hängivenhet har så nära likheter med varandra att det kan vara svårt för mänsklig visdom att skilja mellan dem. Men Oändlighetens öga tittar under det yttre och urskiljer skådespeleriet från det verkliga, avslöjar hycklaren och upptäcker skillnaden mellan markens utsugare och fruktbärarna. Fruktbärande kristna som gör det bästa av sina gudagivna möjligheter och privilegier, kommer att efterlikna Kristi exempel i goda gärningar och osjälviska handlingar.

Mängden bekännare symboliseras av det till synes blomstrande fikonträdet som gör anspråk på gudsfruktan men välsignar ingen med sina dyrbara frukter. Inspirationens penna avbildar framför oss denna klass. "Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!" {Andra Timoteusbrevet 3:1-5.}

Exakt ett sådant sakernas tillstånd förekommer i våra dagar. Många skryter om sin gudaktighet, vilket motsvarar apostelns beskrivning – de äger ett sken av gudaktighet men förnekar dess kraft i sina ofruktbara liv. Kristi sökande efter frukt i dem avslöjar ingenting annat än löv. Stolthet, prål, fåfäng ära, själviskhet och förtryck döljs under det gröna lövverket. Allt har gjorts för dem, som himmelens Majestät i sin visdom kan göra, men liksom judarna förvränger och missbrukar de sina heliga privilegier och är nöjda med att vara fruktlösa utsugare av marken, inte bättre än världslingar vad goda gärningar angår. Men de världsliga är i ett mer gynnsamt tillstånd inför Gud eftersom de inte gör något anspråk på sann gudsfruktan. De är inte hycklande pretendenter. De tar inte på sig det yttre lövverket för att avskärma och maskera den totala frånvaron av Guds helgande nåd. Det är sorgligt att erkänna att många Kristi bekännande efterföljare i det dagliga livet i sina ohelgade ord och handlingar förnekar just den religion de bekänner sig till. Sanningens och redbarhetens juvel finns inte i dem; därför har de inte Kristus på insidan – hoppet om härlighet. De har ingen koppling till Gud. Vi är inte skyldiga att utesluta oss själva från livets aktiva plikter och bryta all koppling till eller umgänge med världen för att vara kristna; ty genom att göra så skall vi inte följa Kristi exempel. Han var i världen och ändå inte av världen. Han var en arbetare för världens bästa. Han lämnade den härlighet som han hade hos sin Fader och klädde sin gudomlighet med mänsklighet och ödmjukade sig för att möta människans behov för att personligen bli bekant med människans frestelser och svagheter, så att han kunde veta hur han skulle hjälpa dem som skulle komma att bli frestade.

Kristus beskrev i sin Bergspredikan de kristnas liv som jordens salt. Utan det bevarande, helgande inflytandet från de kristnas ord och handlingar skulle världen vara helt och hållet fördärvad och lämplig för den omedelbara rättvisa domen som avkunnades över det fruktlösa fikonträdet. Sann tro är kopplad till en fungerande kraft. Fariséerna uteslöt sig själva från världen och upphöjde sin egen fromhet över alla andra människor, och världen blev inte bättre för deras liv i den. Men om saltet har förlorat sin doft, varmed skall det saltas? Kristus tillrättavisade denna exklusivitet då han uttalade sig om de kristnas sanna ställning i världen: "Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." {Matteusevangeliet 5:14-16.} Det är den kristnes goda gärningar som innehåller det värdefulla inflytandet för att bevara världen. Det är goda gärningar som står i markant kontrast till världens degenererade förorenande inflytande som avslöjar syndens sanna enorma omfattning. Den moraliska kraften i goda gärningar pekar alltid syndaren uppåt till Gud och till himmelen. Det är inte ord och bekännelse som världen behöver nu lika mycket som smaken av goda gärningar. Kristna borde ha makten att trycka tillbaka det moraliska mörker som hotar att omsluta världen som dödens blekhet. Detta kan de göra om de är förbundna med Gud. I Herrens styrka kan vi göra mycket för att bli ljusets kanaler. Jesus kommer till var och en av oss och väntar på frukt. Skall vi gäcka hans uppriktiga sökande och kommer han inte att finna annat än löv i våra liv? Jag vädjar uppriktigt till alla gudsfruktans bekännare att lära sig en läxa av liknelsen om det karga fikonträdet. Låt frukten uppenbara sig i Era liv i barmhärtighetsgärningar mot Era medmänniskor och i ödmjuk uppriktig hängivenhet till Gud, och visa därmed skillnaden mellan Er och världen genom den frukt Ni bär i rättfärdighet. Kristus sade: Det är min Faders välbehag att ni bär mycken frukt.

Det räcker inte för oss att bara vänta på vår Herre, och lämna syndare att vara oförberedda och blottställda inför den stora händelsen. Kristus kräver av oss att vi är vaksamma arbetare medan vi väntar på att han skall framträda. Att arbeta och vänta är den attityd han skulle vilja finna oss i. Ett liv i stilla böns meditation är inte allt som Jesus förväntar sig av oss. Han förväntar sig frukt, som i våra liv exemplifierar dygderna av sann gudsfruktan, inte bara att vara god utan att göra gott. Själen måste helgas genom sitt överlämnande till Gud i fullkomlig lydnad mot hans krav, genom att hålla alla hans bud.

De frukter som växer på det kristna trädet kommer att ses genom att vi låter sanningens ljus som Gud har låtit lysa över oss helga våra liv och på så sätt stråla fram i rättfärdighetsgärningar och ha ett frälsande inflytande på världen. Frukten som Jesus söker efter att finna hos sina bekännande efterföljare är hans Andes nådesunder som utvecklas i våra liv i osjälviska barmhärtighetshandlingar och sann välvilja och kärlek till dem han kom till världen för att rädda. På detta sätt kan vi bäst vittna om att vi utför Kristi gärningar och att vi besitter vår gudomlige Herres Ande som gick omkring och gjorde gott. Varje kristens ansvar står i proportion till de talanger som har anförtrotts honom eller henne. Kristi sanna efterföljare kommer att vara fruktbärande träd. Väldigt många bekännande kristna agerar som om de vore i världen för att inte göra annat än att behaga sig själva. De inser inte att Jesus, deras mönster, inte behagade sig själv, att självförnekelse och självuppoffring präglade hans liv, och att det måste prägla deras liv, annars kommer de på Guds dag att befinnas fruktlösa.

I fikonträdets undergång visade Kristus hur hatiskt hyckleri och ihålig förställning är i hans ögon. Ständigt förlåtande mot de verkligt ångerfulla, alltid redo att ta emot dem och att bota deras sjukdomar, bevisade han således att den öppne syndaren är i ett gynnsammare tillstånd inför Gud än bekännande kristna som inte bär någon frukt till hans ära.