Review and Herald d. 2. mars 1886

tillbaka

De två Tidsåldrarna

Guds sanning är densamma i alla tidsåldrar, ehuru den antar skilda former, för att tillmötesgå hans folks behov under skilda perioder. På Gamla Testamentets tid var allt av betydelse noga kopplat till helgedomen. I det allra heligaste hade den store JAG ÄR sin boning..... Där, över nådens tron, överskuggad av kerubernas vingar, dvaldes hans härlighets shekinah, det oföränderliga tecknet på hans närvaro; därutöver bragte översteprästens bröstsköld, som var besatt med ädelstenar, Jehovas allvarsamma budskap till folket. Vilken vidunderlig begivenhet, då den Helige, Skaparen av himmel och jord, på detta sätt visade sin härlighet och uppenbarade sin vilja för människornas barn!

Ceremonierna och offren under denna pakt pekade fram till Jesus, som skulle komma att bli det fullkomliga offret för människornas synder. Förutom dessa mystiska symboler och skuggor, som pekade hän till en kommande Frälsare, hade israeliterna en närvarande Frälsare hos sig. Det var han, som, dold i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten, ledde dem på deras vandringar, och det var han, som personligen meddelade Mose de ord, som skulle upprepas för folket. De, som hånar det gamla systemet och efter eget behag accepterar Kristus under det nya, erkänner inte, att densamme Kristus var ledare för det gamla Israel, och att alla buden, reglerna och föreskrifterna kom från hans läppar, för att styra mera, än en million människor. Han, som var jämbördig med Fadern vid människans skapelse, var anförare, lagstiftare och vägledare för sitt folk fordomdags.

Kristus, avbildad i den tidigare hushållningen, är uppenbarad i evangeliets hushållning eller tidsålder. Skyarna, som omgav hans gudomliga gestalt, har skingrats; dimmorna och skuggorna har försvunnit; och han står uppenbarad, dock inte som det judiska folket förväntade sig, som en mäktig kung, som skulle besegra deras fiender och uppnå åt dem härliga segrar, utan som en sorgens människa, väl bekant med bedrövelse. Nu är hans gudomlighet dold, inte under ett moln, utan under mänsklig gestalts förklädnad.

Allt eftersom tiderna har skiftat från skapelsen och Golgatas kors, allt eftersom profetiorna har blivit och fortfarande blir uppfyllda, har vår förståelse och kunskap tilltagit rejält. Det passar sig inte för dem, som tror på Gud eller Bibeln, att visa förakt för den tidsålder, som steg för steg för lett till den innevarande. I Kristi liv och död strålar det ett ljus över forntiden och ger mening åt hela den judiska hushållningen och förenar den gamla och den nya ordningen till ett fullkomligt helt. Intet, som Gud har förordnat i frälsningsplanen, går att bortse ifrån. Det hela är nämligen förverkligandet av den gudomliga viljan i människors frälsning.

Offersystemet upprättades genom oändlig klokskap, för att hos det fallna släktet inpränta den högtidliga sanningen, att det var synden, som orsakade döden. Varje gång, som ett offerdjur berövades livet, påmindes de om faktumet, att om det inte hade varit för synden, skulle det inte ha förekommit någon död.

Guds ord omfattar en tidsperiod, som sträcker sig från skapelsen till Människosonens ankomst på himmelens skyar. Därutöver leder Ordet tanken hän till det framtida livet och uppenbarar det omskapade paradisets härlighet. Genom alla dessa århundraden har Guds sanning förblivit densamma. Det, som var sanning i begynnelsen, är också sanning i dag. Även om nya och viktiga sanningar, som har betydelse för kommande generationer, har uppenbarats för förståelsen, motsäger de nuvarande uppenbarelserna inte forntidens. Varje ny sanning, som begrips, gör endast de gamla mera betydelsefulla.

Med ett bredare och klarare ljus, som strålar över oss, kan vi mera uttryckligt se den tidigare tidsålderns hushållning. Vi kan umgås med de gamla patriarkerna; vi kan lyssna till Mose, när han delger Israel lagen, vi kan uppfatta, hur profeterna ser ut i framtiden och förutsäger händelser, och iaktta apostlarna, i det att de avslöjar den nya tidsålderns gåtor, och berättar sin personliga erfarenhet av Hans förunderliga ord, vilken talade, såsom ingen har talat. När vi ser profetiorna uppfyllas omkring oss, bringas vi närmare till dem, och vi läser dem med ett djupare och mera förståndsmässigt intresse. Och medan tiden rullar närmare avslutningen av jordens historia, skall vi, om vi är ödmjuka elever i Kristi skola, bli i stånd till, att fatta ändå mera av den gudomliga visdomen.

Noa, Abraham, Isak, Jakob, Mose, samt alla patriarkerna och profeterna, hörde evangeliet genom Kristus; de såg frälsningen genom ställföreträdaren och garanten, Jesus, världens Förlossare. De såg en Frälsare komma till världen i mänskligt kött, och hade samröre med honom i hans gudomliga majestät. Abraham vandrade och talade med himmelska änglar, som kom till honom i mänsklig gestalt. Jakob talade med Kristus och änglarna. Mose samtalade med Jesus ansikte mot ansikte, som om han hade språkat med en vän.

Från skapelsen och människans syndafall ändå till nutiden, har Guds plan utvecklats fortlöpande för det fallna släktets återlösning genom Kristus. Guds tabernakel och tempel på jorden uppfördes efter originalet i himmelen. Omkring helgdomen och dess högtidliga mystisk kretsade de stora sanningar, som skulle komma att utvecklas genom följande generationer. Det har inte förekommit någon tidpunkt, då Gud har gett större bevis på sin storhet och sitt upphöjda majestät, än då han var Israels erkända överhuvud. Manifestationerna från en osynlig Kung var stora och outsägligt skräckinjagande. Härskarstaven svingades, men ingen mänsklig hand höll i den. Den heliga arken, täckt av nådastolen, innehållande Guds lag, var symbol på Jehova själv. Den var israeliternas makt till seger i striden. Inför den revs avgudar ned, och för att oöverlagt ha blickat ned i den, gick tusentals snabbt förlorade. Aldrig i vår värld har Herren gett så omaskerade uppenbarelser av sitt överherradöme, som då han ensam var Israels erkände kung.

Hur klokt var ej Guds arrangemang, för att säkra kunskap om sig själv på jorden, genom att ge människorna sin okränkbara lag, som är grundvalen för hans styrelse i himmelen och på jorden, och genom att knyta den till ett tillbedjanssystem, som skulle utgöra en ständig erinran om en kommande Frälsare! Medan mörkret täckte jorden, och täta dimmor omslöt folken, hade Herren några få ödmjuka individer, som erkände hans suveränitet, genom att respektera och lyda hans rikes grundlag, de Tio Buden. Under tidens gång, med avgudadyrkan och avfall, höll löftet om en Messias hoppets stjärna flammande på moralens förmörkade sky, intill dess tiden var inne, då Kristus skulle göra sin första entré.

I offret på varje altare skådades en Förlossare. Jämte rökelsen uppsteg det från varje ångrande hjärta en bön om, att Gud skulle ta emot deras offer, som visade sin tro på en kommande Frälsare. Vår Frälsare kom och utgöt sitt blod som ett offer, och nu åberopar han detta blod inför sin Fader i himmelens helgedom. Det är nu, liksom i svunna dagar, endast genom detta blods förtjänster, som överträdaren av Guds lag finner tillgivelse. Det sker, genom att utöva ånger mot Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.

Medan vi i dag gläder oss över, att vår Frälsare har kommit, att offren under den tidigare hushållningen har gett vika för det fullkomliga syndoffret, har vi ingen ursäkt för, att visa förakt för den perioden. De, som hänger en slöja över den gamla judiska tiden, visar sig vara okunniga om Skrifterna, och om Guds makt. Mitt i de avgudadyrkande nationernas moraliska mörker vid den tiden, ses brinnande spår av den store JAG ÄR. Hans frammarsch står nedtecknad på Bibelhistoriens blad. Vad, som nu behövs, är gudomlig upplysning, och en mera förståndsmässig kunskap om Guds fantastiska handlande med sitt folk i gammal tid. Psalmisten utbrister: ”Gud, i helighet går din väg. Vilken gud är så stor som Gud?” {Psaltaren 77:14. I King James Version heter det: ”Din väg, o Gud, går i helgedomen”. Övers. anm.}

Basel, Schweiz.