Review and Herald d. 5. mars 1889

tillbaka

Möten i South Lancaster, Mass.

Särskilda möten inleddes i South Lancaster Fredag, den 11. Januari {1889}. Vi gladdes åt, att finna kyrkan välfylld av dem, som hade kommit, för att erhålla mötenas fördelar. Många var på plats, som vi aldrig hade träffat förut, och deras närvaro vittnade om Guds kraft, att omvända själar och leda deras steg in på hans lags stig. Ombud närvarade från Maine, Connecticut, Massachusetts och andra delstater. Vi insåg behovet av, att bringa saker och ting i ordning, vilket med de bästa mänskliga ansträngningar inte skulle lyckas utan hjälp från Gud. Våra hjärtan drogs i djup bön till Gud om, att han måtte verka för vårt bästa. Vi hade ett budskap om den närvarande sanningen till folket; och om de ville försätta sig i ljusets kanal, skulle de bli redo, att uträtta ett arbete för andra, som liknar det arbete, som skall uträttas för dem själva.

På Sabbatseftermiddagen kände jag mig frimodig, att berätta för folket om nödvändigheten av, att lyda Guds lag. Det är inte nog, att säga att vi tror. Vi måste ha den uppriktiga tro, som verkar genom kärlek och renar själen. Gud har gett oss en fullkomlig standard eller måttstock för rättfärdighet i sin lag. ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.’” {Lukasevangeliet 10:27, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Detta innefattar hela människans plikt mot sin Gud och sin nästa. Vi har Gud att tacka för våra liv, och allt, som gör livet önskvärt, och när vi vägrar honom vår lydnad, berövar vi och bedrar vi våra egna själar. Ingen kan välja sin egen väg utan djup otacksamhet mot Gud; och därmed tackar han för Guds kärlek med fiendskap.

Vi kände en börda för dem, som har burit fram sanningens budskap till andra, för att de inte skulle sluta till sina hjärtan för några av det himmelska ljusets dyrbara strålar, som Gud har sänt dem. Jesus gladde sig, då hans efterföljare tog emot hans sanningsbudskap. En gång lyfte han upp blicken mot himlen, och sade: ”’Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små.” {Matteusevangeliet 11:25.} Den dyrbare Frälsaren, som förde liv och odödlighet fram i ljuset, gladde sig över, att frälsningsplanen kunde förstås av dem, som var ödmjuka i anden, ehuru den stolte och självgode inte fick något grepp om dess mysterium. Den världsligt vise ser inte skönheten hos sanningen, som Kristus hela tiden öppnar för deras förståelse, som hyser en villig, barnslig önskan om, att vara trofasta mot Gud. För den ödmjuke är sanningen Guds kraft till frälsning.

På Sabbatseftermiddagen blev många hjärtan berörda, och många själar fick näring av det bröd, som kom ned från himmelen. Efter predikan, njöt vi av trevlig, sällskaplig samvaro. Herren kom väldigt nära, och överbevisade själar om deras stora behov av hans nåd och kärlek. Vi kände, att det var nödvändigt, att framställa Kristus som en Frälsare, som inte är långt borta, utan vid vår sida. Då Guds Ande började, att bearbeta människornas hjärtan, märktes frukten på syndabekännelser och gottgöranden för begångna fel. I det, att folket sökte sig närmare Gud, utfördes under hela mötet den ångerfulles gärningar, och de församlade bekände för varandra – att de hade felat mot varandra i ord eller handling. Vilt skrikande och krumbukter med kroppen är inte bevis för, att Guds Ande verkar. Herren manifesterade sig för Elia i en stilla viskning. Kristus säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” {Uppenbarelseboken 3:20.} Det är syndaren själv, som har barrikaderat dörren. Tänker han lyfta på spärren? Ämnar han regla upp dörren? Låsen är på hans sida dörren, icke på Frälsarens sida.

Der var många, också ibland förkunnarna, som såg sanningen sådan den är i Jesus i ett aldrig tidigare skådat ljus. De uppfattade Frälsaren som en syndaförlåtande Frälsare, och sanningen som ett helgande medel för själen. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” {Första Johannesbrevet 1:9.} I fall vi önskar, att få del av Kristi härlighet, måste vi också vara villiga till, att få del av hans förödmjukelse. ”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.” {Hebréerbrevet 5:8.} Detta måste vara varje Guds barns erfarenhet. ”Då nu Kristus har lidit till kroppen, skall också ni beväpna er med samma sinne. Ty den som får lida till kroppen har slutat synda”. {Första Petrusbrevet 4:1.}

Vi bör inte knorra, i fall vi kallas till, att utsättas för den lidande delen av religionen. Der är många, som inte känner ovilja mot att lida, men de utövar inte enkel, levande tro. De säger, att de inte vet, vad det vill säga, att ta Gud på orden. De har en religion, som består av utvärtes former och bruk. Det gör ont, att se den vantro, som förekommer i många av Guds bekännande efterföljares hjärtan. Vi äger de dyrbaraste sanningar, som någonsin har betrotts åt dödliga, och tron hos dem, som har erhållit dessa sanningar, bör motsvara deras storhet och värde. Många är av den uppfattningen, att de har ett stort verk att utföra själva, innan de törs komma till Kristus och ta emot hans frälsning. De verkar tänka, att Jesus skall komma in helt på sluttampen av deras egna ansträngningar, och ge dem hjälp, genom att sätta pricken över i på deras livsverk. Det verkar vara vanskligt för dem att förstå, att Kristus är en fullkomlig Frälsare, i stånd till, att frälsa till det yttersta alla, som kommer till Gud genom honom. De inser inte faktumet, att Kristus själv är ”vägen och sanningen och livet.” {Johannesevangeliet 14:6.} När vi var och en vilar i Kristus, med trons fulla förvissning, och endast litar på, att hans blods verkningskraft kan rena från all synd, får vi frid i tron på, vad Gud har lovat, att han kan uträtta. Liksom Kristus representerar Fadern, likaså skall vi representera Kristus inför världen. Vi kan icke överföra vår förpliktelse på andra. Gud önskar, att Ni skall känna hans härlighets rikedom, så att Ni kan förkunna frälsningens mysterium för omgivningen – ”Kristus i er, härlighetens hopp.” {Kolosserbrevet 1:27.}

I det, att våra bröder och systrar öppnade sina hjärtan för ljuset, ökade deras insikt om, vad tron innefattar. Herren var högst dyrbar; han var redo, att stärka sitt folk. Mötena fortsatte en vecka till, efter att de hade börjat. Skolundervisningen ställdes in, och alla ansträngde sig verkligen, för att söka Herren. Äldstebroder Jones kom från Boston, och arbetade ihärdigt för folket, och talade stundom två till tre gånger om dagen. Guds hjord fick själsligt närande föda. Det budskap Herren har sänt sitt folk för denna tid, kom fram i predikningarna. Mötena pågick från arla morgon till särla afton, och utfallet var väldigt tillfredsställande.

Under de tidiga morgonmötena försökte jag, att teckna Guds faderliga kärlek till och omsorg om sina barn. Kunskapen om Guds kärlek är den mest verkningsfulla kunskap, som går att få, för att förädla, förfina och upphöja karaktären. Jesus skall vara vårt mönster. Herren har läxor för oss att lära, som är av största betydelse. Han leder som barn till, att se på hans godhet, barmhärtighet och kärlek utifrån vår käre Förlossares enkla och ödmjuka liv. Kristus riktade alltid lärjungarnas tankar till Gud som en älskande Fader. Han lärde efterföljarna, att betrakta Gud med tillit och kärlek. När vi överväldigas av Guds storhet och rättfärdighet, pekas vi hän till Jesus, till hans fläckfria karaktär och hans oändliga kärlek. Där ser vi Fadern uppenbarad i Sonen, ty Gud är kärlek.

Både studerande och lärare fick en stor portion gudomlig välsignelse. Nästan varje hjärta erfor Guds Andes djupgående inverkan. Det allmänna vittnesbörd, som frambars av mötesdeltagarna, var, att de hade fått en erfarenhet, som de aldrig tidigare hade känt till. De vittnade om sin glädje över, att Kristus hade förlåtit deras synder. Deras hjärtan fylldes med tacksägelse och pris till Gud. En ljuvlig frid strömmade in i deras själar. De älskade alla och envar, och kände, att de tordes vila i Guds kärlek.

Jag har aldrig förr sett en väckelse gå fram med sådan grundlighet och samtidigt vara så fri från all överdriven sinnesrörelse. Det förekom ingen tillskyndan eller inbjudan. Folket kallades inte till, att komma fram, men det förekom en högtidlig förståelse av, att Kristus inte kom, för att kalla de rättfärdiga, utan syndare till omvändelse. De av hjärtat uppriktiga bekände sina synder och bar omvändelsens frukter till Gud, genom att gottgöra överträdelser så långt det stod i deras makt. Vi tycktes andas i själva himmelens atmosfär. Änglarna kretsade verkligen omkring oss. På Fredag afton inleddes samvaron klockan 17 och avslutades inte förrän klockan 21. Ingen tid gick förlorad, ty var och en hade ett levande vittnesbörd att frambära. Mötet skulle ha fortsatt i flera timmar till, om tiden hade räckt till; men det var nog bäst, att det slutade vid den tidpunkten. Den natten somnade jag först strax före gryningen. Herren besökte sitt folk. Och det rådde glädje i himmelen ibland änglarna över de ångrande syndare, som hade kommit åter till Fadern. Vilken skön syn var det inte för universum, att se fallna män och kvinnor beskåda Kristus; de blev förändrade, avtryck av hans bild gjordes i deras själar.

Det var många, som vittnade om, att de blev överbevisade i ljuset från lagen som överträdare, då de rannsakande sanningarna lyftes fram. De hade litat på sin egen rättfärdighet. Nu syntes de lortiga kläderna i jämförelse med Kristi rättfärdighet, som det enda godtagbara för Gud. Fastän de inte hade varit öppna lagöverträdare, såg de sig själva som fördärvade och usla i hjärtat. De hade tillbett andra gudar i stället för sin himmelske Fader. De hade kämpat, för att avstå från synd, men de hade förlitat sig till egen styrka. Vi borde gå till Jesus precis som vi är, bekänna våra synder, och kasta våra hjälplösa själar på vår medkännande Förlossare. Detta tyglar hjärtats stolthet, och det innebär en korsfästelse av självet. I liknelsen såg fadern den slösaktige sonen vända tillbaka. Han såg hans ånger och själs börda, och han kände medlidande med honom, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom. Sonen berättade om sin ånger, och sade: ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.” {Lukasevangeliet 15:21-24.} Den förlorade sonen bekände i allt sin synd. Han ursäktade inte sitt felaktiga beteende, och han blev förlåten och åter insatt i sin fars hus.

Vi tackar Herren, vi gläder oss över, att det inte är för sent för de vilsna, att vända tillbaka, med ödmjuk bekännelse, och välkomnas i Faderns hus – samt iklädas Kristi rättfärdighet. Jag tackar Gud för detta av hela hjärtat var dag. Vi skulle vara de otacksammaste av hans skapade varelser, om vi vore liknöjda, när han verkar för mänskobarnen på ett så fantastiskt sätt. Vi skulle vara som den vissna hedmarken, om vi inte prisade Gud, när det goda kommer. Jag vet, att det har rått glädje i himmelen på grund av det goda arbetet i South Lancaster; och i fall änglarna gläder sig, varför skulle vi, som har varit vittnen till irrande personers återkomst till Guds kärleks förunderliga ljus, då inte göra det också?

Att känna Gud, är den vidunderligaste kunskap, som människor kan besitta. Det finns mycken visdom hos människor av denna värld; men trots sin vishet, ser de inte den skönhet och det majestät, den rättfärdighet och klokskap, godhet och helighet, som universums Skapare äger. Herren vandrar ibland människorna genom sin försyn, men hans majestätiska steg hörs inte, hans närvaro uppfattas inte, hans hand ses inte. Kristi lärjungars uppgift är, att skina som ljus och uppenbara Guds karaktär för världen. De skall uppfånga de stadigt starkare ljusstrålarna från Guds ord och återspegla dem för människor, som är höljda i mörker och villfarelse. Kristi tjänare skall återge Guds och Kristi karaktär för människorna. Aposteln säger: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” {Första Petrusbrevet 2:9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

"Att känna Gud är den vidunderligste kundskap, människor kan besidde. Der fines megen visdom hoss mänd av denna välden, men med alderens visdom ser de icke den skönhet och majestät, retfärdighet och visdom, godhet och hellighet, som universets skaper besidder. Herren vandrer blandt människone vid sitt forsyn, men hans majestätiske skridt höres icke, hans närvärelse uppfattes icke, hans hånd ses icke. Kristi disciples gerning är att skinne som ljus och uppenbare Guds karakter for välden. De skal uppfange de stadig stärkere ljusstråler från Guds ord och genspejle dem for människor, der är inhyllet i mörke och veldfarelse. Kristi tjänare skal genspejle Guds och Kristi karakter for människor. Aposstlen säga: "Men I är en utvalgt slägt, et kongeligt prästeskap, et helligt folk, et ejendomsfolk, for att I skal forkynde hans guddomskraft, som kaldte era från mörket till sitt underfulle ljus."