Review and Herald d. 7. mars 1893

tillbaka

Trofast förvaltning nödvändig

”Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga. Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.” Hebréerbrevet 6:10-12

Ingen bör låta sig själv bli olycklig och beklaga sig över, att hans förmågor är få, och att han inte kan förhärliga Gud med det, som inte har getts honom, och för vars bruk han inte är ansvarig. I fall Du är starkt begränsad, är Du bara ansvarig för det trofasta utförandet av detta lilla Du förmår. Om Du endast har en talang, använd den väl, för då kommer Gud att godta Din ansträngning, att göra det bästa av, vad han har gett Dig; han kommer att gilla Din trohet i det lilla. Alla har vi tilldelats någon gåva av Gud, och vi kommer att hållas ansvariga för dess användning. Oavsett om vi är heliga eller oheliga, kommer vi att avkrävas räkenskap för bruket av de talanger Gud har skänkt oss, i enlighet med vår förmåga. Kristus har gjort ett omätbart offer, för att syndaren skall kunna komma till honom, och betrakta honom, som hans synder har genomstungit. Det enda hoppet för den dödsdömde är, att tro på honom, som har älskat oss och utgivit sig själv för oss. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} När överträdaren kommer till Gud och erkänner sina synder, mottar han förlåtelse och blir ett Guds barn, en arvtagare av himmelriket. Sedan inser han, att hans förmågor är en gåva från himmelen, och att han genom tron på sin Förlossare är skyldig, att uppfylla Guds krav. Han vet om, att han har blivit rättfärdiggjord genom tro, men att han kommer att dömas enligt sina gärningar, och att han har anförtrotts ett liv, varunder han skall bereda sig inför den yttersta domen.

Herren har gett medel, förmågor och inflytande till dem som skulle bli hans mänskliga redskap, efter deras förmåga att använda dessa gåvor på ett klokt sätt i hans tjänst. ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare.” Varför blev alla dessa olika grupper av arbetare utnämnda? Orsaken var att han ville ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i att växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus.” Efésierbrevet 4:12-15.

Av detta skriftställe kan vi förstå att Herren har sina utvalda arbetare och att det arbete som anförtrotts dem inriktar sig på ett alldeles bestämt mål. Profeter, apostlar, evangelister, pastorer och lärare skall alla arbeta för att de heliga skall bli utrustade till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Är inte detta syfte värt att noga ge akt på? Märker vi inte att en del av arbetet för församlingen har utförts på ett försumligt sätt, så att inte de heliga har utrustats tillräckligt och nått den fullkomlighet som Gud önskar? Hade predikoämbetet utförts ordentligt, skulle församlingen ha blivit uppbyggd och utbildad för det stora arbete, som vilar på dem. Sanningen skulle ha presenterats på ett sådant sätt, att Herrens Ande skulle ha rört vid hjärtan och syndare skulle ha blivit övertygade och omvända, och blivit Jesu efterföljare. Men många är bara delvis nya skapelser. Deras namn står i församlingsrullorna, och de flockas till de heligas sammankomster samt lyssnar till utläggningen från predikstolen; men det är mycket de inte förstår, och de lever inte enligt Herrens krav. Det är många, som inte förstår liknelsen om talenterna, och de inser ej sin roll som Herrens redskap, för att sprida hans välsignelser till andra. De inser inte, att de förväntas använda sina talenter, handla med dem, så att Mästaren, vid sin ankomst, får ränta på dem.

I Kristi undervisning framställs användandet av talenterna i ett ödesmättat ljus. Han säger, att han gav åt ”var och en efter hans förmåga.” ”Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar. En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem.” Men han, som ägde den enda talenten, och hade vägrat, att följa de andras exempel i hanteringen av Herrens medel, hade ingen vinst att visa upp för Mästaren. Han hade bara anklagelser att peka på som ursäkt för sin pliktförsummelse; han sade till sin Herre: ”jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden.” {Matteusevangeliet 25:15-19, 24-25.}

Undersökningen av bruket av talenterna utförs med största noggrannhet i domen, för att vinsten skall framstå tydligt, eller bristen avslöjas. Evigt liv och evig död beror på utfallet av undersökningen. Fastän deltagarna i Herrens arbete måste erkänna, att de saknar egna meriter, att deras talenter är en annans, att ingen vinst varit möjlig förutan kapitalet, ingen ränta utan insättning på banken, har Gud förhärligats genom mycken handel. De, som har satt sina anförtrodda medel i omlopp, har tjänat ihop till ytterligare talenter. De menar sig bara ha uppfyllt sina förpliktelser. Insatsen var Herrens, och skatten är hans och de är nöjda med, att deras verksamhet har vunnit Mästarens gillande. Men den, som troget har motsvarat visat förtroende, blir rikt belönad; ty Herren återlämnar åt honom både kapital och ränta, och gör honom till härskare över allt det han har. Mottagaren av denna stora nåd inser, att hela hans framgång beror på Herren; ty hade inte Frälsaren ödslat på honom sin kärlek och sitt förbarmande, skulle finansmannen ha gått bankrutt för evigt. Märk dock detta: När Herren skärskådar talenter, och noterar deras tillväxt, visar han den nitiske handlaren sitt gillande, och belönar honom, som om hela förtjänsten vore hans. Han säger: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” {Vers 21.} När Mästaren skall yttra dessa berömmande ord, kommer hans anlete att stråla med outsäglig kärlek. Han är förtjust över, att uttrycka sitt gillande, och att belöna den flitige medarbetaren i sin tjänst.

Ett heligt ansvar vilar på varenda en, som är kopplad till Guds sak. Han är kallad, att utföra sitt arbete med trohet, att helga sig åt Guds tjänst, så att även andra kan bli helgade. När vars och ens fall har avgjorts i domen, kommer vissa att möta sitt facit med fröjd, och andra med gränslös sorg. De trogna kommer att bjudas in till Lammets bröllopsmåltid, och då kommer Kristus att omgjorda sig samt träda fram, för att betjäna och servera dem. Och eftersom så mycket hänger på det rätta bruket av talenterna av dem, som söker frälsning, och enär Gud har satt i församlingen apostlar, profeter, evangelister, pastorer och lärare, för att göra församlingen fullkomlig, för att bygga upp Kristi kropp, hur väsentligt är det inte, att inget slarvigt arbete utförs! Det finns mycket mer att uträtta, än som går att uträtta bara genom predikning. Medarbetarna måste äga himmelsk visdom, så att de förmår att lägga och utföra planer, som möjliggör fullkomnandet av den erfarenhet, som varje ny troende måste uppleva. Vi måste undervisa församlingens medlemmar om, hur de på ett verksamt sätt tjänar andra. Genom att tjäna andra, kan män och kvinnor bli lärda, hur de skall axla bördor, hur de skall bära Kristi ok, och härigenom öva upp sina anförtrodde talanger i hans tjänst, tills de är mogna för ställningar innefattande mera omfattande förtroende och större ansvar.

Det är gott om ordinerade pastorer, som hittills inte har utövat en herdes ansvar för Guds hjord, som hittills inte har vakat över själar likt dem, som måste avlägga räkenskap. Om rätt slags arbete utfördes i församlingen, skulle många sysslolösa lära sig, hur de blir högst dugliga skördearbetare. Guds folk borde erhålla en utbildning, som skulle utmynna i uppväckandet av hundratals medarbetare, som skulle sätta i omlopp värdefulla talenter hos penningväxlarna. Därigenom skulle det träda fram personer, att fylla förtroende- och inflytelserika ställningar, varvid mycket gott skulle uträttas åt Mästaren. Men i stället för denna sunda utveckling, har församlingen blivit en svag, beroende, icke verksam gemenskap. Församlingens medlemmar har vants vid, att förlita sig till predikningar, och de gör föga för Kristus. De bär ingen frukt, utan blir allt mera själviska och otrogna. De litar på ledarna och predikanten, vars ansträngningar skall hålla deras svaga tro vid liv. På grund av brist på riktig undervisning ibland församlingsmedlemmarna av dem, som Gud har placerat som beskyddare, förekommer det inte bara en utan mängder av slöa individer, som har gömt undan sina talenter i marken. Samtidigt beklagar de sig över Herrens bemötande av dem. De kräver den behandling, som sjuka småbarn fordrar.

Men detta svaghetstillstånd får icke fortsätta. Välorganiserat arbete måste utföras i församlingen, så att dess medlemmar begriper sättet de skall skänka andra ljuset på, och härigenom styrka den egna tron och öka den egna kunskapen. Deras tro kommer att bekräftas, när de sprider ljuset, som Gud av nåd skänker dem, för att det skall nå ut till andra. En verksam församling är en levande församling. Vi byggs upp som levande stenar, och det är meningen, att varje sten skall ge ifrån sig ljus; ty var och en jämförs med en ädelsten, som uppfångar Guds härlighet, och återger den till andra.

Tanken, att predikanten måste bära hela bördan och uträtta allt arbete, är en allvarlig missuppfattning. Han kan hamna överarbetad och nedbruten i graven, då han kunde ha levat, om bördan hade delats av flera, enligt Herrens avsikt. För att fördela bördan, måste församlingen utbildas av dem, som förstår att instruera medarbetarna till, att följa Kristus, och att verka, som Han verkade. ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” {Efésierbrevet 4:11-13.} När församlingens medlemmar klart och tydligt inte lyder sitt höga kall, inte gör det bästa av talenterna Gud har anförtrott åt dem, då är det dags för pastorerna och medarbetarna, att söka himmelsk visdom, så att de blir varse, vad för slags arbete skall till, för att skaka liv i församlingen, och få medlemmarna att bära frukt medförande evigt liv. Varför träffas inte församlingens ansvariga i samråd, för att komma på sätt, varigenom unga män och kvinnor går att läras, att använda sina anförtrodda talenter? Varför försöker inte de äldre medlemmarna i församlingen, att utföra gott, allvarligt menat, medkännande arbete för dess barn och unga? Många har omfattat sanningen, men fortfarande har de inte fått lära sig, hur de skall tjäna Guds sak, och härigenom lägga på sig nya andliga muskler och senor. Genom att sätta vår ungdoms förmågor i verksamhet i Guds tjänst, stängs en dörr mot fiendens frestelser, och då blir det inte lika lätt för Satan, att träna upp våra barn och unga till sin tjänst.

Måtte predikanterna använda all sin snillrikhet, för att dra upp planer, varigenom församlingens ungdomliga medlemmar går att skriva in som Guds andliga hantverkare. Varför skulle de inte bry sig om det stora arbete, som skall uträttas? Ingen skall dock inbilla sig, att detta intresse går att väcka, genom att bjuda in till missionsträffar och tala långrandigt där; planera sätt, varigenom ett levande intresse går att elda fram, och undervisa de unga om, att utföra sin plikt. Ge dem arbetsuppgifter, och låt dem varje vecka avlägga sina redovisningar, där de berättar om sina upplevelser, och om de framgångar Kristi nåd har låtit dem skörda. Om missionsmötet vore ett dylikt möte, där helgade medarbetare lade fram rapporter, skulle det inte vara tråkigt, jobbigt och ointressant. I stället skulle det sjuda av intresse, och ingen skulle utebli.

I varje församling borde medlemmarna övas upp till, att lägga ned tid på arbetet med, att vinna själar åt Kristus. Hur kan församlingen beskrivas som ”världens ljus”, med mindre medlemmarna faktiskt bringar ljuset till andra? Genom att hänvisa syndare till Guds Lamm, som tar bort världens synd, skulle deras egen kärlek flamma upp, och genom att se på honom, skulle även de förvandlas till hans likhet.

Tänker de, som har ansvaret för Guds hjord, inse sin plikt? ”Påminn om detta och uppmana dem allvarligt inför Gud att inte strida om ord. Det är inte till någon nytta utan bryter bara ner åhörarna. Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord.”{Andra Timoteusbrevet 2:14-15.} När församlingen är tillräckligt instruerad, kommer det inte att finnas så mycket beroende och svaghet. Sanningens vänner kommer inte att vända i dörren. De kommer inte att sitta apatiskt lyssnande till predikan efter predikan, och fela i, att omsätta undervisningen i praktisk gärning. Mången predikant framställer visst sanningen med kraft och klarhet, men församlingsmedlemmarna drar ingen nytta därav, eftersom ordet inte knådas samman med tro hos åhörarna. De sitter och tänker på världsliga angelägenheter, och genast de träder ut ur kyrkporten, glömmer de bort förkunnelsen; ty liksom vatten flödar ur ett läckande kärl, läcker sanningen ur hjärtat. Ju flera predikningar de mottar, desto sämre omsätter de sanningen i praktiken genom äkta gudaktighet. De storknar av predikningar, och sanningen kan inte få dem att inse deras tillstånd.

Det är viktigt, att folket förstår, att de inte kan förlita sig till en predikant, eller vänta sig, att en skall stationeras hos dem, för att uträtta allt arbete i grannskapet. Skedde detta, skulle det utmynna i andlig död för dem, som nöjer sig med, att titta på, medan andra bär bördan. Måtte folket förstå, att det är genom att sprida ljuset, som de erhåller ändå mer ljus. Men om de inte ingjuter något ljus i andra, kommer de att gå miste om det ljus de har, och vandra i mörker.