Review and Herald d. 9. mars 1886

tillbaka

Guds Regering

[*Predikan hållen i Basel, Schweiz, den 23. Januari, 1886.]
Text: ”Det är tid för HERREN att handla, ty de har gjort din undervisning om intet {överträtt din lag. KJV}. Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld. Därför håller jag alla dina befallningar för rätta, jag hatar lögnens alla vägar.” Psaltaren 119:126-128.

Om denna bön var lämplig på Davids tid, är den i högsta grad lämplig nu. På hans tid var synd och orättfärdighet förhärskande i sådan omfattning, att det var dags för Gud, att handla. I våra dagar är det sannerligen tid för honom, att handla; ty mörkrets krigförande makter är förhärskande i anmärkningsvärd omfattning. Syndens inträde i himmelen är oförklarligt. I fall det kunde förklaras, skulle det visa, att det fanns orsak till synd. Men då det inte fanns minsta ursäkt för synd, kommer dess upphov alltid att omgärdas av mystik.

Synden började hos Satan, då han var en upphöjd ängel i himmelen. Han ägde stor ära där hos änglarna. Det första tecknet på hans missnöje märktes, då han visade sin önskan om, att bli Gud lik, och bli tillbedd liksom Gud. Han försökte, att förfalska Guds ord, och förvanska hans regeringsplan för änglarna. Han hävdade, att Gud inte var rättfärdig, genom att ålägga himmelens invånare regler. Han lät påskina, att Gud inte var självförnekande, att Kristus inte var självförnekande; varför skulle det då fordras självförnekelse av änglarna?

Satan var högt älskad av de himmelska väsendena, och hans inflytande över dem var starkt. Det måste göras något, för att dämpa deras hängivenhet för honom. Guds regering omfattade inte endast himmelens bebyggare, utan alla skapade världar; och Satan tänkte, att i fall han finge med sig himmelens förnuftsväsen i upproret, skulle han också få dem med sig dem i andra världar.

I sin visdom slängde Gud inte genast ut honom ur himmelen. Denna handling skulle inte ha förändrat hans principer, och skulle endast ha stärkt hans uppror, för det skulle ha skapat sympati för honom som orättvist behandlad; och han skulle ha fått många flera med sig. Han måste avlägsnas, och ges tid till, att utveckla sina principer mera fullt ut.

Satan framställde sin hållning listigt. Så snart, som han fann, att en ståndpunkt hade genomskådats, ändrade han den till en annan. Så gör Gud icke. Han kunde endast använda ett slags vapen – sanning och rättfärdighet. Satan kunde bruka det Gud inte begagnar – ohederlighet och bedrägeri. Detta är precis de vapen, som han tar till i våra dagar, för att sanningen skall göras verkningslös. När sanningen presenteras för folket, verkar den högst pålitlig och riktig för många; och i fall fienden och hans efterföljare inte trädde in och motsatte sig den med alla till buds stående medel, skulle tusentals omfatta den, där nu bara tio stycken gör det.

Det enda sätt, som Gud kunde bemöta Satan på, var att handla resolut; och detta är det vis, som hans barn måste handla på i den stora strid, som hela tiden pågår i världen mellan sanning och villfarelse, mellan ljus och sanning. De, som omfattar sanningen i rättfärdighet, är renhåriga; det kan de kosta på sig. Men de, som motsätter sig sanningen, saknar Bibelbevis som stöd för sina åsikter. Fördenskull är de inte renhåriga, utan för hela tiden krig mot det, som är till för deras bästa.

Då Satan frestade och vann seger över Adam och Eva, trodde han sig ha tagit denna värld i besittning; ”ty”, sade han, ”de har valt mig till sin härskare.” Gud hade sagt till människan: Du skall inte äta av det förbjudna trädet. Satan hade sagt: Du får äta därav. De åt, och som följd därav blev de fördrivna ur lustgården. Dödsdomen vilade över dem, och hela släktet slungades ut i hopplös olycka. Denna värld är, så att säga, endast en länk i en kedja bestående av tusentals länkar; men på grund av synd utestängdes den från himmelens fastland, och Satan krävde den som sin.

Vore Gud som vi, kunde vi förvänta oss honom säga: ”Låt världen fara sin kos; låt Satan ha den som sin.” Men jag är tacksam för, att Gud inte är som människor.

Så högt älskade han de skapade varelser, som han hade ansvar för, att han beredde en utväg, varigenom de skulle kunna komma tillbaka till sitt Edenhem. Men till vilket pris har denna utväg inte åstadkommits! Den fordrade inget mindre, än att Gud måste ge upp sin egen, dyrbare Son, som var hans jämlike, att bära överträdarens straff. Striden skulle inte utkämpas i universums andra världar; utan den skulle utkämpas i just denna värld, på samma område, som Satan gjorde krav på som sitt.

Ända sedan sitt syndafall har Satan verkat, för att etablera sig själv som denna jords härskare. Han såg djuroffren, som hade förordnats, för att framställa Kristus som döende för släktet; och han försökte, att på varje upptänkligt sätt förvanska dem, så att folk skulle förlora deras sanna betydelse ur sikte. Han kände till det folk, som Kristus ledde ut ur Egyptens träldom, och som var förvaltare av Guds lag; och han försökte ihärdigt, att övervinna dem, genom att hela tiden plåga dem med sina frestelser. Men Gud överlämnade dem inte till hans kontroll. Icke desto mindre lyckades det honom, att orsaka nästan hela härens undergång i ödemarken, som hade lämnat Egypten. Men inte alla, pris ske Gud – inte alla! Det var några få trofasta, som förde verket vidare till andra.

Från den judiska tiden ned till nutiden, har Satans krig varit riktat direkt emot Guds Son och hans verk; och han inbillar sig fortfarande, att han kommer att segra. Kristus kom till vår värld i form av människa. Hela himmelen följde med stort intresse honom från krubban till Golgata, då han, steg för steg, vandrade den blodstänkta stigen, för att friköpa människorna. Här var det folk, som han hade fört ut ur träldom, och som Gud hade betrott med sin lag; men de tog inte emot honom. Han var världens ljus; men det faktumet trängde inte igenom deras mörker.

Det var Satans bestämda målsättning, att försätta det judiska folket i ett sådant tillstånd av mörker, att de inte skulle känna igen Jesus, då han kom. Hade de vandrat i ljuset, skulle de inte ha låtit sig luras. Himmelen lade märke till det hån och det gyckel han måste utstå från de personer, som sade sig vara hans barn. De visste, att det var på Satans inrådan, som spioner skickades ut efter honom, då han färdades från stad till stad. Kristus tillkännagav, att han hade kommit, för att bryta träldomsoket från varje hals, och låta den förtryckte gå fri. Här pågick ett befrielseverk. Satan ådrog hela tiden släktet mörker, lidande och sorg; Kristus motverkade denna utveckling.

Då Kristus gick ut i frestelsens öken, efter sitt dop, var det för att möta den listige fienden i strid. Satan visade sig inte först för Kristus i sin sanna karaktär, utan som en strålande, vacker och tilltalande ängel, sänd till honom med ett budskap direkt från hans Fader i himmelen. Detta var en frestelse för Kristus. Hans mänskliga natur gjorde det till en frestelse för honom. Det var endast, genom att lita på sin Fader, som han kunde motstå dessa frestelser. Han vandrade i tro, liksom vi måste vandra i tro. Det skulle ha varit omöjligt för honom, att veta, hur han skulle bistå de frestade, om han inte själv kände till frestelsens makt. De frestelser, som han genomled, var mycket hårdare och strängare, än de, som drabbar oss, då hans karaktär är mera upphöjd, än vår. Han övervann Satan med Guds ord: ”Det står skrivet.” Det måste vi också göra.

Då Satan utövade sin makt, genom att ta Kristus och sätta honom på en av templets tinnar, frestade han honom, och sade: ”’Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.’ Jesus sade till honom: ’Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.’” {Matteusevangeliet 4:6-7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Sedan tog Satan honom upp på ett väldigt högt berg, där han avslöjade sitt rätta jag, genom att framställa för honom världens riken i all deras härlighet och lockelse. ”’Allt detta vill jag ge dig”, sade han, ”om du faller ner och tillber mig.’” Han tillkännagav, att de var hans att ge bort; och han presenterade dem som en frestande muta till Guds Son. Då väcktes Kristi harm; och han sade: ”’Gå bort, Satan!” {Verserna 9-10.} Frestaren lämnade då Kristus, utsvulten och döende, på valplatsen, och en av de himmelska änglar, som hade bevittnat scenen, sändes strax ned, för att tjäna honom.

Då Kristi tjänst inleddes, växte kampen mellan ljus och mörker sig starkare. Och då han ropade på korset, i sin döende fasa, ”’Det är fullbordat’” {Johannesevangeliet 19:30}, ljöd det ett segerrop genom alla världar och genom själva himmelen. Den stora strid, som hade rasat i denna värld, var avslutad, och Kristus var segerherren. Hans död hade nu besvarat frågan, om Fadern och Sonen var självförnekande.

Änglahären, som bevittnade scenerna vid Kristi förrådande och korsfästelse, visste att det var Satan, som besatte Judas och fick honom till, att förråda Kristus i den mordiska hopens händer; de visste också, att det var han, som eggade skaran till att ropa: ”’Korsfäst! Korsfäst honom!’” och: ”Låt oss få Barabbas fri!’” {Lukasevangeliet 23:21, 18.} Satan hade nu uppenbarat sin sanna karaktär som lögnare och mördare. Det var tydligt, att samma ande, som han styrde mänskobarnen med, som stod under hans kontroll, skulle han ha gett prov på, i fall han skulle ha fått lov till, att kontrollera himmelens förnuftsväsen. Frågan var därmed avgjord i alla världar, att det inte fanns plats åt honom inom deras områden.

De såg sin älskade Överbefälhavare hänga på Golgatas kors som en förbrytare. Han togs ned och lades i Josefs grav. Han steg fram som segrare. På nytt, liksom vid hans död, genljöd det ett segerrop utöver universum. Nu, då saken var avgjord, stod det alla fritt, att uttrycka sin vrede mot Satans uppror; och med en röst förenade det trofasta universum sig i högljudd lovprisning över det gudomliga styret.

Straffet för överträdelse av Guds lag är döden. Kristus led döden för människorna, och bragte liv och evigt liv till ljuset, genom att uppstå från de döda. Då han dog, ljöd dödsklockan över Satans rike. Kristi uppgift var, att utplåna honom, som hade makten över döden; därför är vi i dag hoppets fångar. Hur tacksamma bör vi inte vara över, att Gud, trots att denna jord är så liten ibland de skapade världarna, dock lägger märke till oss! Folken är att likna inför honom som en droppe i en vattenspann, och som några dammkorn på en våg; och likväl visar det stora, häpnadsväckande arbete, som har gjorts för oss, hur mycket han älskar oss.

Så snart, som Kristus uppstod från de döda, fick Satans lögnanda honom till, att sätta i gång lögnen om, att Kristi kropp hade blivit stulen. Därmed menade han, att kunde dölja faktumet, att det var Guds Son, som hade dött, och att han, trots allt, kunde vända sitt förfärliga nederlag till seger. Då det misslyckades, försökte han en annan list. Han hade styrt det judiska folket till, att förkasta och korsfästa Guds Son. Han föregav sig nu, att upphöja Kristus för den kristna världen, genom att förklara för dem, att de i stället för att hålla den sjunde dagens vila, måste hålla veckans första dag helig till minne av Kristi uppståndelse. Han brydde sig inte om detaljerna, bara han kunde visa, att Guds lag gick att förändra! Om han kunde få världen till att tro, att denna lag hade förändrats, hade han nått sitt mål.

I profetian har en pekats ut som syndens människa. Han är Satans representant. Genom att anamma Satans antydningar om Guds lag, som är lika oföränderlig som hans tron, ställde syndens människa sig upp och påstod inför världen, att hon hade förändrat lagen, och att den första veckodagen nu var Sabbat i stället för den sjunde dagen. Genom att hävda sin ofelbarhet, åberopade vederbörande sin rätt till, att ända på Guds lag och anpassa den till sina egna syften. Genom att göra detta, upphöjde syndens människa sig över Gud, och lät påskina för världen, att Gud är felbar. I fall det verkligen vore sant, att Gud hade gjort ett regeringsunderlag, som behövde reformeras, skulle detta förvisso visa på felbarhet.

Men Kristus tillkännagav, att inte en prick av lagen skulle försvinna, förrän himmelen och jorden hade förgått. {Se Matteusevangeliet 5:18. Övers. anm.} Det verk, som han kom för att göra, var att upphöja lagen, och att visa de skapade världarna och himmelen, att Gud är rättfärdig, samt att hans lag icke behöver förändras. Men här är personen vid Satans högra hand beredd till, att genomföra det arbete, som Satan hade börjat i himmelen, nämligen att försöka sig på, förändra Guds lag. Och den kristna världen har erkänt hans ansträngningar, genom att adoptera detta påvedömets barn – Söndagens institution. De har gett det näring, och kommer att fortsätta med det, tills protestantismen räcker den romerska makten vänskapens hand. Sedan kommer det att stiftas en lag mot Sabbaten från Guds skapelse, och då kommer Gud att uträtta sitt ”främmande verk” på jorden. {Jesaja 28:21.} Han har översett så länge med släktets trotsighet; han har försökt, att vinna dem till sig själv. Men tidpunkten kommer, när de har fyllt sina ogärningars mått; och då slår Gud till. Denna tidpunkt har nästan nåtts. Gud håller bok över alla folk; siffrorna hopas mot dem i himmelens böcker; och när lagen om överträdelse av den första veckodagen skall leda till straff, då kommer deras bägare att vara fylld.

Vi bör tänka på, att det inte uteslutande var, för att utverka människornas frälsning, som Kristus kom till jorden, det var inte endast för, att denna lilla världs invånare skulle betrakta Guds lag, såsom man bör, utan det var, för att inför alla världar ge uttryck för, att Guds lag är oföränderlig, och att syndens lön är döden.

Saken handlar om betydligt mer, än ett flyktigt ögonkast ger vid handen. Oh, om alla ville inse betydelsen av, att studera Skrifterna ingående! Många tycks vara av den uppfattningen, att denna värld och de himmelska boningarna utgör Guds universum. Så är det inte. Den förlossade skaran kommer att resa från värld till värld, och mycket av deras tid kommer att användas till, att rannsaka frälsningens mysterier. Och igenom hela evighetens varaktighet kommer detta ämne att ständigt utvecklas inför deras sinnen. Deras privilegier, som vann seger genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord, övergår all fattningsförmåga.

Vi har var och en personligen en strid att utkämpa mot den fallne fienden. Jag när ett intensivt intresse för, att alla skall betrakta denna kamp i Bibelns ljus. Inled omgående kriget, genom att vinna seger över jaget. Ge inte Djävulen en hårsmån. Synda icke emot Gud, ge icke efter för syndiga tanker eller ord. Låt icke fienden få herraväldet över Dina krafter, utan skänk Kristus hela Ditt inflytande.

När Du betraktar Golgatas kors, kan Du inte betvivla Guds kärlek och hans villighet till att frälsa. Han äger världar och åter världar, som visar honom gudomlig ära, och himmelen och hela universum skulle ha varit precis lika lyckliga, även om han hade överlåtit denna värld till att förtappas, men så stor var hans kärlek till det fallna släktet, att han utgav sin egen käre Son i döden, för att människan skulle räddas undan den eviga döden. När vi ser den omsorg och kärlek, Gud har för oss, låt oss då vara mottagliga för den; låt oss överlåta åt Jesus alla våra krafter, och tappert kämpa Herrens strid. Vi har inte råd till, att mista våra själar; vi har inte råd till, att synda mot Gud. Livet, det eviga livet i härlighetens rike, är värt allting. Men om vi vill uppnå denna dyrbara välsignelse, måste vi leva ett lydigt liv mot alla Guds krav; vi måste genomföra principerna för god kristen religion i våra dagliga liv.

Guds lag har satts ur funktion i landet. Av den orsaken, bör varje försvarare av lagen ta på sig rustningen och, i Jesu namn, eftersträva lagandet av det hål, som syndens människa har slagit i lagen. ”Dina avkomlingar skall bygga upp de gamla ruinerna, du skall återställa grundvalar från forntida släkten. Du skall kallas ”han som murar igen sprickor”, ”han som återställer stigar, så att man kan bo i landet”. Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå dina egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.” {Jesaja 58:12-14.}

Oh, om jag hos alla kunde inpränta Kristi sanna mission i, att komma till vår värld! Det var, för att återlösa människor, och samtidigt var det nödvändigt för honom, att offra livet för det fallna släktet, och visa, att Guds lag inte befriar människan det minsta från de krav han har på människorna. Satans verk har alltid varit, att finna fel i Guds lag. Men det faktumet, att Kristus bar lagöverträdelsens straff, är ett mäktigt argument för alla skapade förståndsväsen i himmelen och i andra världar, att lagen är oföränderlig; att Gud är rättfärdig, nådig och självförnekande; och att hans förvaltning är rättfärdig och nådig.