Review and Herald d. 11. mars 1890

tillbaka

Kristus bad för enhet ibland Sina lärjungar

Det förekommer dyrbara ord i Kristi bön för sina lärjungar. Han sade: ”Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett... Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.” {Johannesevangeliet 17:11, 20-21.}

Den enhet och harmoni, som bör härska ibland Kristi lärjungar, beskrivs i följande ord: ”för att de skall vara ett, liksom vi är ett.” Men hur många är det inte, som drar sig tillbaka och tycks mena, att de har lärt sig allt, som är nödvändigt, att lära sig? Bröder, var är Er börda för dessa? Har Ni inviterat dem till, att komma och söka Gud och höra det ord, som är dyrbart för Er? Njuter Ni av ljuset, samtidigt som Ni villigt låter andra förbli i mörkret? Vi önskar, att alla våra bröder skall ha samma välsignelser, som vi har. De, som väljer, att ställa sig i utkanten av lägret, kan inte veta, vad som föregår i mitten. De måste komma ända in i mitten, för som ett folk måste vi vara förenade i tro och målsättning. Jesus bad om, att alla hans lärjungar måtte vara ett. ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.” {Verserna 17-18.} Det är genom denna gemenskap, som vi överbevisar världen om Kristi mission och visar vår gudomliga prägel och stämpel för världen. ”... den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett”. {Vers 22.} Det är detta vi önskar. Det är detta vi väntar på, mera av Kristi ljus till att lysa upp vår stig, för att vi skall tåga framåt med det heliga ljuset över våra ansikten, för att vi skall göra intryck på dem vi kommer i kontakt med.

”jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.” {Vers 23.} Kan vi fatta betydelsen av dessa ord? Kan vi ta dem till oss? Kan vi mäta denna kärlek? Tanken, att Gud älskar oss, såsom han älskar sin Son, borde få oss till, att i tacksamhet prisa honom. Gud har gjort det möjligt för sig, att älska oss, såsom han älskar sin Son, nämligen genom vår enhet med Kristus och varandra. Vi måste komma till källan var och en för sig och själva dricka. Kanske det är tusentals omkring oss, som dricker ur frälsningens källa, men vi blir inte vederkvickta, förrän vi själva dricker ur den helande källan. Vi måste själva se Guds ords skönhet och ljus och tända våra ljus vid det gudomliga altaret, så att vi kan gå ut i världen och hålla upp livets ord som en klar, skinande lampa. De, som inte kommer till Guds ord för ljus åt sig själva, saknar ljus att sprida vidare till andra.

Hur dyrbara dessa ord är! ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.” {Vers 24.} Kristus vill, att vi skall se hans härlighet. Var? I det himmelska riket. Han önskar, att vi skall vara ett med honom. Vilken tanke! Hur villig gör den mig inte, att offra vad som helst för hans skull! Han är min kärlek, min rättfärdighet, min tröst, min glädjes krona, och det är hans vilja, att vi skall se hans härlighet. Om vi följer honom i hans ödmjukelse, i hans självuppoffring, i prövning, kommer vi att se honom sådan han är, ja, vi kommer att se hans härlighet; och om vi ser hans härlighet, kommer vi att få del i den.

Han säger: ”Rättfärdige Fader, världen har inte lärt känna dig, men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig.” {Vers 25.} O, hur dåligt vi känner honom! Han säger, att världen inte har känt Fadern. Gud förbjude, att någon av dem, som har sanningen, skall vara blottställd på kunskapen om Gud! O, måtte Kristus kunna säga om oss: ”Men dessa har känt Dig!”

”Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem.’” {Vers 26.} Detta är också vårt arbete – att uppenbara Fadern, att göra hans namn känt. Vi har hört hans stämma mera direkt i det budskap, som är gått ut de två senaste åren, och kungjort Faderns namn för oss – ” HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad”. {Andra Moseboken 34:6-7.}

O, att vi måtte samla ihop kraften hos vår tro, och sätta våra fötter på klippan Kristus Jesus! Ni bör tro, att han kommer att avhålla Er från, att falla i synd. Orsaken till, att Ni inte har starkare tro på Guds löften, är att Era sinnen har skilt Er från Gud, och så vill fienden gärna ha det. Han har kastat sin skugga mellan oss och vår Frälsare, så att vi inte ser, vad Kristus är för oss, eller vad han kan vara. Fienden önskar ej, att vi skall förstå, vilken tröst vi finner i Kristus. Vi har precis börjat, att få en liten glimt av, vad tro är; ty det är vanskligt för dem, som har varit upptagna av vantrons mörka bilder, att se annat, än mörkret. Måtte Gud hjälpa oss, att samla på oss hans löftens juveler, och smycka minnets lokaler med hans ords ädelstenar. Vi bör beväpna oss med Guds löften. Våra själar bör barrikaderas med dem. När Satan kommer klivande med sitt mörker, och försöker, att fylla själen med tungsinne, upprepar jag något av Guds dyrbara löften. När vårt arbete blir vanskligt på grund av den vantro vi möter i folks hjärtan, där tron borde blomstra, upprepar jag igen och igen: ”Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud.” {Habackuk 3:17-18.} När jag gör detta, fyller ljuset från Guds härlighet min själ. Jag vägrar, att se på mörket.

Vi måste lyfta upp Mannen från Golgata; och måtte var och en av Er lära sig, att upphöja Kristus, innan Ni lämnar mötet, innan Ni träder ut, för att arbeta för andra. Måtte nya kapitel av erfarenhet öppna sig för Er om den tillit, som Ni måtte hysa för Gud. Frälsaren frågar: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?’” {Lukasevangeliet 18:8.} Satan kastar sin mörka skugga mellan Er och Er Gud; han har höljt folket i stort mörker, men Ni måste ha ljuset från Guds tron, Ni måste rotfästas och grundfästas i sanningen, så att när Ni kommer in i deras närhet, som gömmer på villfarelse, Ni inte förmörkas genom deras inflytande, och rycks bort från det dyrbara ljuset.

Paulus förmanade Timoteus: ”Du mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus. Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra.” {Andra Timoteusbrevet 2:1-2.} Detta är, vad vi skall göra. Vi är på missionens mark, och vi bör be för, att Gud måtte beröra deras sinnen, som inte tycks känna behov av något mera, än det de har nu, så att de skall söka efter ljus från Guds tron. Vi bör inte befinnas käbbla, och ta varje tillfälle i akt, att tvivla på det ljus, som Gud har sänt oss. När Ni blir uppmärksamma på en läropunkt, som Ni inte förstår, fall då på knä inför Gud, så att Ni inser, vad som är sant, och att Ni inte befinns göra som judarna, vilka kämpade mot Gud. Ljuset kom till dem, men de älskade mörkret framför ljuset. När vi manar människor till, att acceptera intet annat, än sanningen, bör vi också uppmana dem till, att inte försätta sina själar i fara, genom att förkasta ljusets budskap, utan att driva bort mörkret genom allvarligt studium av Guds ord. Alla bör visa större försiktighet, så att vi inte förkastar det, som är sanning. Vi behöver en levande erfarenhet. Vad tron angår, är vi som småbarn, som håller på att lära sig att gå. När ett litet barn tar sina första steg, vacklar det ofta och faller; men det reser sig igen och lär sig till sist, att gå självt. Vi måste lära oss, hur man tror på Gud. Vi bör icke betrakta våra känslor, utan lära känna Gud genom levande tro. Se på hövitsmannen eller officeren, som kom till Kristus, som ett exempel på äkta tro. Han kom bönfallande till Kristus och sade: ”’Herre, min tjänare ligger lam där hemma och har svåra plågor.’ Jesus frågade honom: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Också jag är en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ När Jesus hörde det, blev han förvånad och sade till dem som följde honom: ’Amen {Sannerligen} säger jag er: I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.” {Matteusevangeliet 8:6-10.}

Vilket slags kraft trodde officeren, att Jesus ägde? Jo, han visste, att det var Guds kraft. Han sade: ”Också jag är en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. Säger jag till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’” Hövitsmannen såg med trons ögon, att Guds änglar omgärdade Jesus, och att på hans ord skulle en ängel gå till den lidande. Han visste, att hans ord skulle genomtränga kammaren, och att hans tjänare skulle bli gjord frisk. Och hur berömde inte Kristus denne mans tro! Han utbrast: ”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.”

Der är många utanför vårt folk, som står i Guds gunst, för att de har levt upp till allt det ljus, som Gud har gett dem. I nästan två år har vi vädjat till folket, att stå upp och ta emot sanningens ljus om Kristi rättfärdighet, och de har vacklat mellan, att gripa fatt om denna dyrbara sanning eller ej. De är bundna av sina egna uppfattningar. De släpper inte in Frälsaren. Jag har gjort, vad jag kan, för att framställa saken. Jag kan tala till örat, men jag kan inte tala till hjärtat. Skall vi inte resa oss, och få denna vantrons inställning ur världen? Skall vi inte krossa Satan under våra fötter? Jag bönfaller Er: Kom dit, där det levande vattnet flödar.

I går morse steg jag upp under själslig pina, och jag kunde blott säga: ”Herre, Du vet allt om detta. Mitt hjärta är betryckt, och Du vet, att jag inte rår med bördan. Jag måste få mera hjälp, än jag har fått förut. Du vet, att när jag ser människor inta en hållning emot Ditt ord, krossas jag under bördan, och jag förmår inget utan Din hjälp.” Medan jag bad, var det som om en bölja av ljus föll över mig, och en röst sade: ”Jag skall vara med Dig och stärka Dig.” Sedan dess har jag vilat i Jesus. Jag kan gömma mig i honom. Jag skall inte bära detta lass längre. Jag skall lägga ned det framför fötterna på min Förlossare.

Bröder, skall vi inte alla lämna våra bördor där? Och när vi lämnar detta möte, måtte det vara med sanningen brinnande i våra själar, som om vore det eld i våra ben. Ni kommer att möta dem, som säger: ”Ni ivrar för starkt för denna sak. Ni är för allvarliga. Ni bör inte eftersträva, att uppnå Kristi rättfärdighet, och göra så stor sak av den. Ni bör förkunna lagen.” Som ett folk har vi predikat lagen, tills vi är lika torra som Gilboas höjder, som varken fick dagg eller regn. Vi skall predika Kristus i lagen, och detta kommer att innebära sav och näring i förkunnelsen, vilken kommer att vara mat för Guds hungrande folk. Vi skall inte lita på våra egna förtjänster på det hela taget, utan lita på Jesus från Nasaret. Våra ögon måste smörjas med ögonsalva. Vi måste nalkas Gud, så kommer han att nalkas oss, om vi följer hans egen bestämda väg. O, att Ni skulle skrida till verket, som lärjungarna gjorde efter Pingsten, för då kommer Ert vittnesbörd att ha en levande klang, och själar kommer att omvändas till Gud.