Review and Herald d. 12. mars 1895

tillbaka

Sann Visdom är full av Barmhärtighet

”Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen.” {Jakobsbrevet 3:13-14.} Vad innebär det, att tala emot sanningen? – Det innebär, att bekänna sin tro på sanningen, medan ens anda, ord och vandel inte avbildar Kristus, utan står för Satan. Att hysa elaka tankar, att vara otålig och visa en oförsonlig anda, är att tala emot sanningen, medan kärlek, tålamod och överseende står i överensstämmelse med sanningens principer. Sanningen är alltid ren, alltid vänlig och utsänder en himmelsk väldoft oblandad med själviskhet.

I fall det är någon i församlingen, som önskar att vara lärare, som tror sig vara kallad till, att instruera andra, skall han visa sin lämplighet för den ställningen, inte endast genom bekännelse, inte endast genom predikningar, utan i anda och liv. Han skall inte gå och bära på onda tankar, han skall inte fästa något avseende vid rykten, eller befinnas föra klander vidare till andra, samtidigt som han inte tar reda på, om anklagelsen är sann eller falsk. Han skall visa sin ädla karaktär genom sina gärningar, med visdomens saktmod.

De, som gärna kritiserar sina bröder, gör det tydligt, att de yvs över sin överlägsna visdom, eftersom de uppdagar fläckar på syskonens sinnelag, som andra inte har upptäckt; men: ”En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid.” {Verserna 15-18.} Aposteln har gett oss en beskrivning av den rena och obesmittade religionens frukter, och har även skildrat karaktären hos de visdomens frukter, som inte är ovanifrån. Mina kära bröder och systrar, vill Ni betänka dessa sanningar, och då hålla i minnet, hur väsensskilda dessa egenskaper är, och bestämma vilka Ni äger? Måtte Herren öppna vårt folks ögon till att se, vilken sida de står på! Goda frukter är utan partiskhet och utan hyckleri.

När Kristi nåd förekommer i hjärtat, visar vi varandra ömt medlidande, och ger vi prov på vänliga ord och gärningar, inte bara för de få, som upphöjer och bistår oss, utan också för dem, som Kristus gick i döden för. Fridens skörd framgår genom frid hos dem, som utverkar frid. Kristus känner den anda vi döljer; för det Trofasta Vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar”. {Uppenbarelseboken 2:2.} Hjärtats tankar är inte dolda för honom, och genom våra ord och gärningar skall vi dömas på den stora dagen. Gud kommer inte att försvara oss, i fall vi uppvisar en hård och fördömande anda, antingen denna förekommer mot våra egna bröder eller mot dem, som ej är av vår tro. De, som gör detta, må verka hysa iver för sanningen, men det sker ej i enlighet med kunskapen. Att vara ovänlig, att fördöma andra, att döma hårt och strängt, att nära onda tankar, är icke resultatet av den visdom, som kommer ovanifrån, nej, det är ett säkert bevis på ohelgad äregirighet, enligt den ordning, som säkrade domen över Jesus.

Den kristnes språk måste vara milt och försiktigt, ty hans heliga tro kräver, att han uppenbarar Kristus för världen. Alla, som bor i Kristus, kommer att visa samma vänliga, förlåtande anda, som kännetecknade hans liv. Deras gärningar kommer att frammanas av fromhet, rättfärdighet och renhet. De kommer att besitta vishetens ödmjukhet och utöva Jesu nåd. De kommer att vara villiga till och redo, att förlåta, att uppriktigt söka frid med sina trossyskon. De kommer att visa den anda, som de själva vill möta från sin himmelske Fader. Fienden har verkat, för att ta kontrollen över mångas tankar och kärlek, som hävdar sig ledas av sanningens Ande. Många gömmer på ovänliga tankar, ondska och onda syften, liksom på stolthet, och uppvisar en häftighet, som får dem att ta efter den Ondes gärningar. De hyser kärlek till auktoritet, en önskan om första platsen, en längtan efter andras hyllning, en böjelse för, att klandra och slå ned på andra, och de höljer sig i skenhelighetens kläder, samt kallar sin oheliga äregirighet för iver för sanningen.

Den, som öppnar hjärtat för fiendens antydningar, hyser onda misstankar och bär på avund, misstolkar ofta denna ondsinthet, och kallar den för särskilt förutseende, skarpsinne, eller förmåga, att upptäcka skuld och uppfånga andras onda bevekelsegrunder. Han menar, att det är en dyrbar gåva, som har förunnats honom; och han drar sig undan från de syskon, som han borde vara i samklang med; han intar domarsätet, och sluter till hjärtat för dem, som han menar är i villfarelse, som om han själv skulle vara höjd över frestelse. Jesus skiljer sig från honom, och låter honom vandra i lågorna från hans egen eld. {Se Jesaja 50:11. Övers. anm.} Måtte ingen ibland Er förhärliga sig emot sanningen, genom att förklara, att denna anda är nödvändig, för att bemöta felande och försvara sanningen. En sådan visdom har många beundrare, men den är högst bedräglig och skadlig. Den kommer inte ovanifrån, utan är frukten av ett fördärvat hjärta. Dess upphovsman är Satan själv. Måtte ingen, som anklagar andra, rosa sig för skarpsinne; ty därigenom iför han sig Satans egenskaper med rättfärdighetens kläder. Jag kallar Er, mina bröder, att rena själens tempel från alla orenheter; de är nämligen bitterhetens rötter.

Hur sanna är inte apostelns ord: ”Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont.” {Jakobsbrevet 3:16.} En person vid en institution eller i en församling, som ger fritt utlopp åt ovänliga tankar, genom att tala ont om sina bröder, kan väcka de värsta lidelser i mänskohjärtat, och sprida en surdeg av ondska, som verkar i alla, som kommer i beröring med honom. På så vis vinner rättfärdighetens fiende seger, och resultatet av hans arbete är, att vingklippa Frälsarens bön om, att hans lärjungar måtte bli ett, liksom han är ett med Fadern.

När män och kvinnor, som bekänner Kristi namn, är förblindade av felaktiga uppfattningar om, vad en kristen karaktär är, påverkas de ständigt av det onda, som existerar i deras egna hjärtan, och omfattar sådan ovänlighet, så många fördomar och mycken bitterhet, att Kristus stängs ute. Därmed intar Satan hjärtats tron. Det väcker Djävulens och hans änglars jubel. Den visdom, som är ovanifrån, medför inte så onda resultat. Denna är Kristi visdom – ”först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter”. {Vers 17.} De, som visar dessa frukter, har ställt sig på Guds sida; deras vilja är Kristi vilja. De tror på Guds ord, och åtlyder dess tydliga påbud. De rådfrågar inte sina känslor, de sätter heller inte sina egna meningar över andras. De ger andra företräde. De strävar inte hårdnackat efter, att uppnå sina egna mål, oavsett deras planers inflytande på andra själar, som är dyrbara i Guds ögon. För att uppnå frid och enhet på våra sintitutioner och i församlingen, måste våra själviska idéer och önskemål uppoffras. Ingen princip hos den gudomliga sanningen får alls offras, men våra egna nedärvda och uppammade böjelser måste ofta ges upp. Inten människa är fullkomlig, ingen är utan brister.

Mina bröder och systrar, som dessa rader skrivs till, jag skulle vilja fråga Er: Gömmer Ni på en anda, som är mild? Är det Er vana, att betrakta andras uppträdande i ett rimligt och förnuftigt ljus samt att förlåta dem för misstag de må begå, såsom Ni själva önskar förlåtelse? Eller strävar Ni efter, att upphöja självet, och göra Era syskons fel tydliga? Är Ni villiga, att förlåta dem, som Ni menar har felat? Fråga Er själva, vad Ni skulle göra i deras ställe. Är Ni beredda, att besvara Kristi bön, genom att ge upp den egna viljan och underordna Er hans, för att frid och samklang skall gå att upprätthålla i församlingen?

Jag vet, att detta inte har varit den anda, som alla har värnat om. Många har på det hela taget haft för lätt för, att tala nedsättande om andra och rättfärdiggöra sig själva. De har försvarat sitt uppförande, även om det har stridit mot Guds ord, och deras självrättfärdiga ord står skrivna emot dem i de himmelska böckerna. Där kommer de att bevaras, tills de ångrar och bekänner sina onda handlingar.

Sann visdom är full av barmhärtighet och goda frukter. Det är nog av fanatiker i världen, som tror att allt hos dem är perfekt, samtidigt som de letar efter brister hos andras bevekelsegrunder och principer. Tänker Ni betrakta dessa ting sådana de är? Så länge, som Ni talar nedsättande om andra, motsvarar Ni inte Guds önskemål för Er, eller vad Ni skall vara, för att frälsas in i himmelens rike. Guds omvändande kraft måste komma in i Era hjärtan och förvandla Era karaktärer, innan Ni smyckar Kristi evangelium med ett välordnat liv och ett gudaktigt uppträdande. Sedan kommer det inte att förekomma något sladder, några onda tankar, något anklagande av bröderna, inget dolt arbete, för att upphöja Er själva och nedgöra andra. Kristus kommer att regera i Era hjärtan i tro. Era ögon och Era tungor kommer att helgas, och Era öron kommer att vägra, att lyssna till onda referat eller antydningar från troende eller icke-troende. Era sinnen, Er aptit och Era lidelser kommer alla att stå under Guds Andes kontroll; de kommer inte att överlämnas åt Satans kontroll, så att han kan använda Era lemmar som orättfärdighetens redskap.

Måtte medlemmarna i varje familj sopa rent framför egen dörr. Måtte de ödmjuka sig inför Gud. Det skulle vara nyttigt, att ha ett skuldoffersskrin stående synligt framme. Närhelst någon i hushållet talade ovänligt till en annan, eller spydde ur sig vredgade ord, skulle vederbörande lägga en bestämd summa pengar i skuldoffersskrinet. Detta skulle få dem till, att akta sig för onda ord, som skadar inte bara bröderna, utan dem själva. Ingen kan tämja den oroliga lemmen tungan; men Gud bistår den, som kommer till honom med krossat hjärta, i tro och i ödmjuk vädjan. Med Guds hjälp kan Ni tygla Era tungor; tala mindre och be mera.

Betvivla aldrig Era bröders bevekelsegrunder; för så snart, som Ni dömer dem, har Gud tillkännagett, att Ni kommer att dömas. Öppna Era hjärtan mot vänlighet inför Rättfärdighetens Sols uppmuntrande strålar. Egga till vänliga tankar och helig hängivenhet. Gör det till en vana, att tala vänligt om Era bröder. Låt icke självrättfärdighetens stolthet hindra Er ifrån, att uppriktigt och till fullo bekänna Ert felaktiga handlande. I fall Ni inte älskar dem, som Kristus dog för, har Ni inte äkta kärlek till Kristus, och Er tillbedjan är då befängd i Guds ögon. I fall Ni hyser ovärdiga tankar, felbedömer Era bröder och tänker ont om dem, kommer Gud inte att lyssna till Era självgoda och självupphöjande böner. När Ni går till dem, som Ni menar har felat, måste Ni ägas av saktmodets och vänlighetens anda och vara fulla av barmhärtighet och goda frukter. Gynna inte vissa syskon på bekostnad av vissa bröder, som Ni finner osympatiska. Passa på, så att Ni inte handlar överilat mot dem, som Ni menar har begått fel, samtidigt som värre syndare, som borde tas i örat för sitt okristliga uppförande, stöttas och behandlas som vänner.