Review and Herald d. 13. mars 1894

tillbaka

Familjeledningen skall upprätthållas

Vaka, be, arbeta! Är man i den position, där man vakar, arbetar, ber och väntar, är man i en god position. Vi skall handla som kloka förvaltare, som trofasta tjänare, vilka fullgör Mästarens verk. Jag är särskilt upprörd över den bristfälliga ledningen av familjer. Fadern skall vara familjens överhuvud. Det är hans position, och om han är kristen, upprätthåller han familjens ledning. Hans myndighet skall erkännas i varje avseende. I många familjer erkänns inte faderns myndighet, och en räcka ursäkter ges för barns olydnad. I många familjer är vardagslivet en strid, full av faderns motarbetande av modern och moderns av fadern. Modern anser, att fadern är onödigt sträng och krävande. Varför? – Därför att barnen inte erkänner och respekterar fadern, som, om han är kristen, beaktar Guds auktoritet, vars ställföreträdare han är. Fadern skall genomföra Guds kärleksfulla planer, och befästa sin familj på sunda principer, för att de måtte få en dygdig och välbalanserad karaktär.

I fall föräldrarna är oeniga och motarbetar varandra, undergrävs familjens moral. Varken modern eller fadern åtnjuter den respekt och tillit från sina barns sida, som utgör själva grundvalen för riktig familjeledning. Modern ger barnen det intrycket, att fadern är för sträng eller onödigt nogräknad. Barnen är snara till, att uppfatta allt, som kastar en skugga över de regler, som hemmet styrs efter, särskilt reglerna begränsande deras handlingsfrihet. Jag skulle önska, att föräldrarna ville verka i samklang, och vägleda sina barn i gudsfruktan samt hålla i minnet, att de är hans redskap. Familjen är en gudomlig institution, och föräldrarna bör vara kloka och rättsinniga lärare för sina små. Barnen skall undervisas tålmodigt, rad för rad, föreskrift efter föreskrift, litet här och litet där. De bör uppläras, uppfostras och disciplineras, tills de lyder sina föräldrar och respekterar deras myndighet. På detta sätt ingjuts respekten för gudomlig auktoritet i deras hjärtan, och undervisningen i familjen blir som en förberedande undervisning för familjelivet i himmelen. Uppfostran i barndomen och ungdomen bör vara av sådan art, att barnen görs redo, att ikläda sig religiösa plikter och således bli ägnade, att få åtkomst till de himmelska salarna.

Måtte föräldrarna betänka faktumet, att de står i Guds ställe för sina barn. Barnens svaghet och oerfarenhet skall avhjälpas av föräldrarnas praxis och föreskrifter. Från de allra första åren skall en klok utbildning enligt Kristi riktlinjer inledas och fortsättas. När barnens hjärtan är mottagliga, skall de undervisas om eviga realiteter. Föräldrar bör besinna, att de lever, talar och handlar i Guds närhet. De himmelska förnuftsväsendena bevittnar deras ord och handlingar. De vet, hur föräldrarna behandlar de yngre medlemmarna i Herrens familj; ty barnen har köpts av Guds enfödde Son. Änglar betraktar med intensivt intresse varje familj, för att se, hur barnen bemöts av föräldrar, vägledare och vänner. Vilken besynnerlig felledning de är vittnen till i familjer, där far och mor är oense! Tonerna från faderns och moderns röster, deras utseende, deras ord – allt sammans gör det tydligt, att de inte står sida vid sida i ledningen av sina barn. Fadern kastar en skugga över modern, och leder barnen till respektlöshet mot moderns ömhet och hängivenhet för de små. Modern tror sig vara tvungen, att vara hängiven barnen, och tillfredsställa och skämma bort dem, eftersom hon anser fadern vara hård och otålig, och måsta motverka hans hårdhet.

Oh, hur Gud vanäras i en familj, som saknar insikt och familjedisciplin och där barnens mening om disciplin och ledning är förvirrad. Det är riktigt, att för hård disciplin, för mycket kritik och onödiga lagar och regler medför bristande aktning för myndighet och i slutändan till likgiltighet för de regler, Kristus önskar efterlevda. Den bristfälliga familjelednigen medför, att tilliten till kloka regler i familjens förvaltning blir ödelagd. Föräldrar bör vara omvända, och veta, vad det vill säga, att stå under Guds vilja som små barn och lägga sina tankar under Jesu Kristi styre, innan de verkligen kan ombesörja den styrning, som Gud vill se i familjen.

I familjen bör far och mor alltid ge sina barn det exempel, som de önskar efterliknat. De bör i tal, blick och handling visa varandra kärleksfull aktning. Genom att framställa Jesu Kristi karaktär för sina barn, bör de visa, att den Helige Ande behärskar dem. Efterapning besitter väldig makt; och i barndomen och ungdomen, där denna förmåga är mest aktiv, bör de oerfarna ges en fullkomlig förebild. Barnen bör hysa tillit till föräldrarna, och således ta till sig den undervisning, de vill inpränta i dem. I sitt dagliga liv bör föräldrarna visa, vad det vill säga, att älska Gud högst och sin nästa som sig själv. Där religionen utövas praktiskt i hemmet, uträttas det mycket gott. Religionen förmår föräldrarna till, att uträtta det arbete, som Gud vill skall utföras i hemmet. Därmed uppfostras barnen i Herrens fruktan och förmaning.

Barnen skall inte uppfostras till, att älska samhället och dess konstlade sällskapsliv. De skall inte offras till Molok; de skall bli medlemmar av Herrens familj. Föräldrarna måste fyllas med Kristi medömkan, så att de kan arbeta, för att frälsa de själar, som står under deras inflytande. Deras tankar får ej vara helt upptagna av världens skick och bruk. De skall inte lära sina barn, att gå på kalas och konserter samt baler, att arrangera eller bevista högtider, ty så lever hedningarna. De måste oavbrutet visa klarvakenhet, för att leda barnen in på rättfärdighetens väg. Satan inleder sin bearbetning av dem från deras spädaste ålder och skapar en önskan om det, som Gud har förbjudit. Barnens trygghet hänger huvudsakligen på föräldrarnas klarvakenhet, uppmärksamhet och beskydd. Föräldrar måste verka i Herrens fruktan, och lägga beslag på hjärtats trädgård, genom att så den goda säden. De måste ingjuta den rätta andan, plantera korrekta levnadsvanor, lära barnen, att kärlek till och vördnad för Gud är fundamentet för all visdom. Lydnad mot föräldramyndigheden bör finnas med från späd ålder och förstärkas i ungdomen. Föräldrarnas vilja måste vara under Kristi disciplin, formas och kontrolleras av den Helige Ande, ty först då får föräldrarna pli på barnet.

Föräldrar, som uppvisar en dominerande och auktoritär anda, som de har ärvt från sina egna föräldrar och kommer dem, att utöva sträng disciplin och undervisning, kan inte uppfostra sina barn rätt. Genom sitt stränga bemötande av fel väcker de mänskohjärtats värsta lidelser och efterlämnar en känsla av orättfärdighet och orätt hos sina barn. De möter hos sina barn exakt de böjelser, som de själva har åstadkommit i dem. Sådana föräldrar skrämmer bort sina barn från Gud, genom att tala med dem om religiösa angelägenheter; ty den kristna tron görs otilltalande, ja, rent av frånstötande genom denna förvanskade bild av sanningen. Barnen kommer att säga: ”I fall detta är religion, vill jag inte ha med den att skaffa.” Det är på detta sätt, som det ofta skapas fiendskap i hjärtat mot religion; och på grund av ett godtyckligt genomdrivande av myndigheten, leds barnen till, att förakta himmelens lag och styresform. Föräldrarna har med sin dåliga ledning avgjort sina barns eviga öde. De har inlemmat sina barn i fiendens led, för att tjäna mörkrets furste framför Ljusets Furste. Föräldrar kommer att möta en förfärlig redogörelse på domens dag. Herren kommer att fråga: ”Vad har Ni gjort med Mitt arv i form av de barn, som Jag betrodde åt Er? Var är Min intäkt, var är Mitt arv?” Så kommer föräldrarnas felaktiga ledning att visa sig ha varit förfärlig för dem, som har vägts på vågen och befunnits vara för lätta. Deras försummelse, att leda barnen på rättfärdighetens väg, kommer inte endast att vara fördärvsbringande för deras egna familjer, utan de osunda principerna från dem bär frukt i andras liv, och överförs från föräldrar till barn, i tredje och fjärde led. Det blir en skörd, som ingen vill inhösta. Barnens icke-religiösa levnadssätt inverkar på deras och andras sinnelag, och i stället för, att vara till välsignelse för världen, har de blivit en förbannelse.

Familjekretsen skall vara en utbildande krets. Far och mor skall vara lärare, och i enighet, under Jesu Kristi styre, skall de bära sitt ansvar. De kan inte satsa tid på besök, på utvecklandet av världsliga vanor, på att underhålla besökare, som orsakar deras försummelse av barnen. De skall använda sin tid till, att undervisa barnen i nyttighet, i välsignelse för andra. När det försummas, flyttar Satan ivrigt barnen till sin skola, och undervisar dem om helvetets konster. Jesus talade om Satans synagoga. Han har en religion, som han undervisar om, och eleverna vid hans skola uppenbarar snart nog, att han är deras lärare. Satan ligger på lur, för att gripa barn, som försummas av sina föräldrar. Ett olydigt barn skadar omgivningen allvarligt; för det formar andra barn efter sitt eget mönster.

Föräldrar mister mycket, genom att vara halvt omvända. Jesus Kristus sade om Abraham: ”jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och sina efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt”. {Första Moseboken 18:19.} Abraham styrde sitt hus genom en kombination av kärlek och myndighet. Han skulle gå i spetsen för sitt hushåll utan hyckleri eller bedrägeri, och han svek inget heligt förtroende. Han kombinerade levande tro på Gud med gärningar, och motsvarade den standard, som gällde för husbonde, tjänare och barn: Rättfärdighetens stora moralstandard. Oh, hur få rättar sig efter religionen i hemlivet! Föräldrar, vilken väg går Ni på? Handlar Ni så, att Era barn får helt fria tyglar på trons område? Lämnar Ni dem alldeles utan råd och förmaning i barndomen och ungdomen? Låter Ni dem göra i allt, som de vill? I fall Ni gör det, försummar Ni Ert gudagivna ansvar.