Review and Herald d. 14. mars 1907

tillbaka

De landsförvistas återkomst, nr. 1 (slutet på de sjuttio åren)

Strax efter Babylons fall och i början av Medo-Persiens universella imperium, under det första året av medern Darejaves’ regeringstid, lade profeten Daniel i Skrifterna "märke till det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år." {Danielsboken 9:2.}

Daniel och hans vänner hade tagits till Babylon i "Juda kung Jojakims tredje regeringsår". {Kapitel 1:1.} De var medlemmar av den första skaran fångar som Nebukadnessar förde från Jerusalem till Sinears land. Daniel var väl förtrogen med Jeremias profetior vid den tidpunkt de gavs, och han hade gått igenom de perioder som omedelbart följde efter den första och den andra belägringen av Jerusalem, då många falska profeter hade uppstått med påståendet att fångenskapen skulle vara av kort varaktighet.

"I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår", kort efter att Daniel hade förts till Babylon, förutspådde Jeremia många av judarnas fångenskap, som deras straff för att de inte lyssnade på Herrens ord. Kaldéerna skulle användas som det redskap med vilket Gud skulle tukta sitt olydiga folk. Deras straff skulle stå i proportion till deras intelligens och de varningar de hade föraktat. "Hela detta land skall ödeläggas och förstöras", tillkännagav profeten; "och dessa länder skall tjäna Babels kung i sjuttio år. Men när sjuttio år har gått, skall jag straffa kungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och även kaldeernas land skall jag göra till en ödemark för all framtid." {Jeremia 36:1; 25:11-12.}

I ljuset av dessa tydliga ord som förutsäger varaktigheten av fångenskapen, verkar det konstigt att någon skulle tro att israeliterna snart skulle återvända från Babylon. Och ändå fanns det i Jerusalem och Babylon de som envisades med att uppmuntra folket till att hoppas på en snabb befrielse. Gud gjorde processen kort med några av dessa falska profeter och bekräftade på så sätt sanningshalten hos Jeremia, sin budbärare.

Till tidens ände kommer människor att uppstå för att skapa förvirring och uppror ibland de personer som bekänner sig lyda Guds lag. Men lika säkert som Guds dom föll över de falska profeterna på Jeremias tid, lika säkert kommer dagens onda aktörer att få sitt fulla mått av vedergällning, ty Herren har inte förändrats. De som profeterar lögner, uppmuntrar människor att se lätt på synden. När de fruktansvärda resultaten av deras onda gärningar uppenbaras, försöker de, om möjligt, att göra den som troget har varnat dem ansvarig för deras svårigheter, precis som judarna anklagade Jeremia för sitt oblida öde.

De som följer en väg av uppror mot Herren kan alltid hitta falska profeter som kommer att rättfärdiga dem i deras handlingar och smickra dem till deras undergång. Lögnaktiga ord får ofta många vänner, vilket illustreras i fallet med dessa falska lärare ibland israeliterna. Dessa så kallade profeter fann i sin påstådda iver för Gud många fler troende och anhängare än den sanne profeten som förmedlade Herrens enkla budskap.

Med tanke på dessa falska profeters verk, beordrades Jeremia av Herren att skriva brev till kaptenerna, de äldste, prästerna, profeterna och allt folk som hade förts till Babylon i fångenskap, och bad dem att inte bli vilseledda till att tro att deras befrielse var nära, utan att tyst underkasta sig, fullfölja sina kallelser och skapa sig fridfulla hem ibland sina erövrare. Herren bad dem att inte tillåta så kallade profeter eller spåmän att lura dem med falska förväntningar. Genom sin tjänare Jeremia försäkrade han dem att efter sjuttio års träldom skulle de befrias och återvända till Jerusalem. Gud skulle lyssna till deras böner och visa dem sin nåd, om de vände sig till honom av hela sitt hjärta. "Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar." {Kapitel 29:14.}

Med vilken öm medkänsla informerade Gud sitt fångna folk om sina planer för Israel! Han visste vilket lidande och vilken katastrof de skulle behöva genomgå, om de förleddes till att tro, enligt de falska profeternas förutsägelse, att de snabbt skulle befrias och föras tillbaka till Jerusalem. Han visste att denna tro skulle göra deras position synnerligen svår. Varje försök från deras sida att återvinna friheten skulle väcka kungens vaksamhet och stränghet, och deras frihet skulle följaktligen begränsas. Herren önskade att de i tysthet skulle underkasta sig sitt öde och göra sitt tjänande så angenämt som möjligt. (Avslutning följer)