Review and Herald d. 14. mars 1878

tillbaka

En vädjan till församlingarna

Vårt inflytande har stor betydelse; det är pågående och är ständigt på gott eller ont. Vi är byggmästare, var och en av oss, och vi bygger antingen upp Guds eller Satans sak. Det är många flera, som är engagerade i, att bygga upp Satans sak, än vi har en aning om. Många bekännande kristna har inte honom som kung i sina hjärtan. Kristus förblir inte i dem, och de förblir inte i Kristus. De är blott till besvär, utan frukt, och den förbannelse, som Kristus uttalade över fikonträdet, kommer lika säkert att drabba dem, som drabbade det icke fruktbärande fikonträdet. Vilken tid vi lever i! Helt under prövotidens sista ände! Dessa gyllene ögonblick måste förvisso nyttjas. Var är Guds förvaltare, som han har betrott med medel, att använda till hans sak, och utbreda sanningens ljus till dem, som nu är i mörker? Var är de missionärer, som förnimmer arbetets börda, och som vill resa till andra länder, folk och tungomål, för att göra dem redo för den stora dag, som strax väntar oss?

Nu behövs det pengar. En dollar, som är gångbar nu, är lika mycket värd, som hundra dollar kommer att vara inom kort, när medel flyter in i förrådskammaren. Kallet kommer från Europa efter medel, till att offentliggöra traktater och tidningar på italienska språket. Vem har reda pengar, och tänker bidra nu; just nu, när Europa räcker ut händerna, och ropar: Hjälp oss med, att få fram sanningens ljus åt dessa, som håller på att gå förlorade? Vi försöker, att sälja våra egendomar, så att vi får medel att bruka nu! Oh, varför vill inte de med pengar använda dem nu? Varför vill de hålla tillbaka alla de medel från Guds sak, som Gud har betrott åt deras händer, att bruka i tider av behov? Jag upprörs i mitt innersta angående detta. Människor rövar från Gud, och med självnöjdhet blickar de upp och säger: ”’Vad har vi stulit från dig?’” Svaret kommer från honom: ”Tionde och offergåvor.” {Malaki 3:8.} Det finns personer i Sabbatshållarnas led, som håller fast vid sina jordiska rikedomar. Det är deras gud, deras avgud; och de älskar sina pengar, sina gårdar, sin boskap och sin köpenskap mer, än de älskar sin Frälsare, som blev fattig för deras skull, så att de, genom hans fattigdom, kunde bli rika. De upphöjer sina jordiska rikedomar, de betraktar dem som av högre värde, än människosjälar. Kommer dessa att få höra ett ”Väl gjort”? Nej; aldrig. Den oåterkalleliga domen ”Gå bort” kommer att falla över deras förskräckta sinnen. Kristus har inte användning för dem. De har varit slöa tjänare, de har lagt på hög de medel, som Gud har gett dem, medan deras medmänniskor har gått förtappade i mörker och villfarelse.

Min själ är upprörd i sitt djup härvidlag. Skall bemedlade personer sova, tills det är för sent? Tills Gud kommer att avvisa dem och deras rikedomar med orden: ”Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er”. {Jakobsbrevet 5:1-3.} Vilken uppenbarelse kommer inte att göras på Guds stora dag, när hopade rikedomar, och löner undanhållna genom bedrägeri, kommer att ropa mot sina innehavare, som var förmodat goda kristna, och smickrade sig själva med, att de höll Guds lag, då de i själva verket älskade vinning högre, än Kristi blods inköp, människosjälar!

Nu är det tid för alla att arbeta, för dem, som är betrodda med fem talenter och för dem, som endast har en. De med begränsade talenter står till svars inför Gud för sitt begränsade ansvar. Envar har fått sig betrott sitt arbete, och Mästaren kommer att kräva ränta på de talenter han har lånat ut. Vad skall många säga på Guds dag, när han undrar: Vad har Ni gjort för mig, som gav av mina rikedomar, min ära, mina befallningar och mitt liv, för att frälsa Er från fördärv? De, som inte har gjort något, kommer inte att ha något att säga den dagen. De kommer att se synden i form av sin försumlighet. De har berövat Gud på livslång tjänst. De har inte påverkat någon för det goda. De har inte fört en enda själ till Jesus. De har känt sig tillfreds med, att inte göra något för Mästaren, och de erhåller ingen lön, utan evig förtappelse. De går förlorade med de onda, fastän de är bekännande Kristi efterföljare.

Ingen bör knorra över, att de inte har större talenter. När de använder dem till Guds ära, kommer de att ge avkastning. Nu är det inte rätta tiden, att begråta vår ställning i livet, och visa försumlighet, när det rör sig om, att använda våra förmågor, för att vi inte har andras förmågor och ställning, och säga: Oh, om jag hade denna gåva och förmåga, kunde jag satsa ett stort kapital för min Mästare. Om dessa personer använder sin enda talent klokt och väl, är det allt, som Mästaren begär av dem.

Se på våra församlingar. Det är endast ett fåtal verkliga arbetare i dem. De flesta är oansvariga män och kvinnor. De känner ingen börda för själar. De visar ingen hunger och törst för rättfärdighet. De tar aldrig i, när arbetet blir svårt. Det finns vissa, som endast har en talent, och döljer den i en servett, och gräver ned den i världen; det vill säga, de använder hela sitt inflytande till timliga angelägenheter. När man tävlar om det materiella i detta liv, mister man det framtida, eviga livet, som är av långt, oöverskådligt större värde. Vad kan sägas och göras, för att väcka detta slags församlingsmedlemmar, så att de märker sitt ansvar inför Gud? Måste de många bekännande kristna laglydiga höra de förfärliga orden: ”Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder”? {Matteusevangeliet 25:30.}

Varje man och kvinna samt barn bör vara medarbetare åt Gud. Där det nu är en, som erfar en börda för själar, bör det vara ett hundra. Vad kan vi göra, för att väcka folk till, att nyttja det inflytande och de medel de redan har till Mästarens ära? Måtte de, som har en talang, använda den riktigt, ty då kommer de att finna, att dess värde fördubblas. Om den goda viljan är för handen, hälsar Gud ”den välkommen med vad den kan ha och bedöms inte efter vad den inte har.” {Andra Korintierbrevet 8:12.} Det har alltid förekommit, och kommer alltid att förekomma, olika gåvor. Det är inte bara gåvorna, som Gud fordrar och godtar, om människor använder dem till hans ära. Har vi inte blivit tjänare åt Mästaren genom hans nåd? Alltså är det inte våra egna medel och förmågor, som har anförtrotts åt oss, utan Herrens talenter. Kapitalet är hans, och vi ansvar för dess bruk eller missbruk.

Jag hoppas, att varje församling skall anstränga sig, för att väcka dem, som inte gör något. Måtte Gud få dem till att inse, att han kräver deras enda anförtrodda talent tillbaka med ränta; och i fall de försummar, att vinna flera talenter förutom sin enda, kommer de att förlora denna talent, liksom sina egna själar. Vi hoppas, att få se en förändring i våra församlingar. Husbonden förbereder sig för, att vända tillbaka och kalla sina förvaltare till räkenskapsavläggande för de talenter de har fått sig betrodda. Måtte Gud ömka sig över dem, som inte gör något då! De, som hör det välkomnande bifallet: ”Bra, du gode och trogne tjänare”, har gjort väl i, att nyttja sina förmågor och medel till Guds ära. {Matteusevangeliet 25:21.} Vem vill träda fram och hjälpa Herren, ja, hjälpa Herren emot den mäktige? Satan är aktiv, uthållig, en trofast general över sitt verk, han anför sina härar. Han har trofasta väktare överallt. Vad gör Jesu Kristi tjänare? Har de rustningen på? Är de tappra och pålitliga samt trofasta och motstår de fiendens mäktiga styrkor? Eller sover de, och förväntar sig, att andra skall göra deras arbete?

Det önskas vaksamma människor i alla församlingar. Alla medlemmar bör vara vakna och aktiva, känna sitt ansvar för församlingens framgång. Orsaken till, att det förekommer så mycken split i församlingarna är, att de uträttar så litet för Gud. Satan ger dem ett arbete att uträtta för honom, vari det ingår kverulans, knorrande och modberövande prat. Ni kommer alltid att finna, att de, som investerar minst i Guds sak, är de, som bekymrar sig mest om dem i verkets ledning, som använder de medel de har fått sig betrodda. De, som gör minst, har den minsta tron. De är som Judas, som inte unnade några pengar till Återlösarens bekvämlighet, välsignelse och ära. Men låt församlingsmedlemmarna stiga fram var och en personligen, och göra, vad de kan, och allt, som Gud fordrar, så kommer dessa obetydliga vanskligheter att försvinna. Sinnet kommer att upptas av verkets storhet, och planer läggas, för att främja det, utan att bruka tid på, att skärskåda syskonens arbete och bevekelsegrunder.

Måtte alla vara vakna, ty tiden är nära, när detta kommer att sägas: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’” {Uppenbarelseboken 22:11.} Just nu är det tid till, att söka karaktärens renhet och helighet, och skaffa sig vita kläder, så att vi kan beredas för en plats vid Lammets bröllopsmåltid.
E. G. White.