Review and Herald d. 15. mars 1887

tillbaka

Vad skall vi berömma oss av?

”Så säger HERREN: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” Jeremia 9:23-24.

Människor skall icke fröjda sig över sin visdom, sin kraft eller rikedom, utan över faktumet, att de äger kunskap om Kristus. Denna kunskap är det högsta och det värdefullaste, vi kan äga. Den är panten på evigt liv. Ty: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” {Johannesevangeliet 17:3.} Den kan inte köpas för pengar, förståndet får ej grepp om den, ingen makt kan befalla över den; men åt alla dem, som vill ta emot den, ges Guds nåd fritt. Men människor måste förnimma sitt behov, och ta emot frälsningen som en gåva, i det, att de ger avkall på all självsäkerhet. De, som kommer in i Himmelen, kan inte klättra upp för dess murar med hjälp av sin egen rättfärdighet, ej heller kommer dess portar att öppna sig för dem tack vare kostbara gåvor av guld och silver; utan de kommer att få åtkomst till fadershusets många boningar i kraft av Kristi kors.

Det är först, när syndaren känner behovet av en Frälsare, som hans hjärta uppsöker den Ende, som kan hjälpa honom. Då Jesus vandrade ibland människorna, var det de sjuka, som behövde en läkare. De fattiga, de sjuka och de olyckliga följde efter honom, för att få den hjälp och tröst, som de inte fann någon annanstans. Den blinde Bartimeus väntade vid vägen; han hade länge väntat på, att möta Kristus. Skaror av seende människor gick fram och tillbaka, men de hade ingen önskan om, att träffa Jesus. Ett trons ögonkast skulle beröra hans kärleksfulla hjärta och bringa dem hans nåds välsignelse, men de kände inte själva sina själars sjukdom och fattigdom, och de förnam inte, att de behövde Jesus. Så var det ej med den stackars, blinde mannen. Jesus var hans enda hopp. Medan han väntade spänt, hörde han ljudet av många fotsteg, och han frågade ivrigt: ”Vad är det för stojande människor, som går förbi?” De omkringståendes svar lydde: ”Jesus från Nasaret går förbi!” Med den största iver och innerlighet ropade han: ”’Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!’” De försökte, att förmå honom till att tiga, men han ropade med större kraft: ”’Davids son, förbarma dig över mig!’” {Lukasevangeliet 18:38-39.} Denna bön blev hörd! Hans uthålliga tro fick sin lön. Inte bara fick han sin kroppsliga syn tillbaka, utan hans förståelses ögon öppnades. Han såg i Kristus sin Frälsare, och Rättfärdighetens Sol strålade in i hans själ. Alla, som förnimmer sitt behov av Kristus, liksom den blinde Bartimeus, och som är lika inträngande och beslutsamma, som han var, kommer, liksom han, att ta emot den välsignelse, som de vädjar om.

De plågade och lidande, som sökte Kristus som hjälpare, blev hänryckta över hans gudomliga fullkomlighet, helighetens skönhet, som sken ur hans karaktär. Men fariséerna skönjde inte hans skönhet, så att de ville ta emot honom. Hans enkla klädsel och ödmjuka liv, fritt från yttre uppvisning, gjorde honom, i deras ögon, till ett rotskott ur torr mark.

De självrättfärdiga känner inget behov av Kristus. Och när bekännarna av hans namn prisar den egna visdomen och godheten, bevisar de bara, att de inte känner honom. Så snart, som Kristus har uppenbarat sig för själen, inser syndaren, att hans enda hopp är Guds Lamm som försoning för synden. Lägg märke till verkan av, att Kristus börjar, att uppenbara sin kärlek för honom. Många hävdar sig ha erfarit detta, fastän de är främmande för Kristi kärlek. Men om den medför, att man betraktar sig själv med ödmjukhet, att man sätter Kristi ära över sin egen, att man ger bevis för, att den himmelska lönen är mera värd för en, än ens jordiska tillhörigheter, kan vi veta, att livets strålar från Kristus lyser över hans själ.

Skriften talar om vissa, som menade sig hysa kärlek till Kristus, men provet visade, att vederbörande satte störst värde på jaget. Farisén Simon var en av dessa. Han bekände sig vara en Jesu lärjunge; och då han ville visa sin Mästare särskild ära, ordnade han till en måltid, och inbjöd Kristus och hans vänner som gäster. Men Kristus skakade om hans grava inskränkthet, genom att visa att Himmelen satte den ångrande syndaren över en farisé. Kvinnan, som hade varit syndare, längtade efter hjärtats renhet. Hon hade sett Jesu gärning, och hon önskade innerligt, att bli honom lik till karaktären. Kristi ord hade tänt hoppet om ett bättre liv, och hennes djupa kärlek och tacksamhet orsakade den dyrbara salvans gåva. Farisén blev förnärmad över, att Jesus lät en syndare närma sig honom. Vantro fyllde hans hjärta, och tvivel reste sig emot Kristi gudomliga mission. Frälsaren läste hans outtalade tanke, och tillrättavisade honom med en liknelse:

”’Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?’ Simon svarade: ’Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’ Jesus sade: ’Du har rätt.’” Jesus bemötte Simon, där han var, han kände sig mera rättfärdig, än kvinnan. Så fortsatte han, genom att visa på skillnaden mellan den fattige ångerfulles kärlek och hängivelse och den självrättfärdige judens vantro och kyliga försummelse.

”’Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet, älskar litet.’” {Lukasevangeliet 7:41-47.}

Simon hade varit en stor syndare, men också en motbjudande spetälsk. Kristus hade förlåtit hans synder, och renat honom från den förfärliga sjukdomen, som hade hållit honom i ett järngrepp. Liksom kvinnan han föraktade, hade han all anledning i världen, att ödmjuka sig för och visa Jesus tacksamhet. Men han värdesatte sig själv så högt, han var så upptagen med, att hålla fast vid sin egen ära och rang, att han var blind för den stora tacksamhetsskuld han hade. Han hade vägrat sin Frälsare den gästfrihet, som var en gäst värdig. Han betraktade inte sig som den store syndare han verkligen var. Egenkärleken öppnade stolthetens, vantrons och otacksamhetens dörr. Lika länge, som han gick omkring och gömde på självrättfärdigheten, kunde han inte värdera Kristus riktigt.

Således lyder inte budet: Den, som vill berömma sig, skall berömma sig av sig själv! Nej, beröm Dig av Gud! För syndiga människor är den högsta tröst och den största orsak till fröjd, att Himmelen har låtit Jesus bli syndarnas Frälsare. Då Adam och Eva åt av den förbjudna frukten, fanns det inget hopp för det fallna släktet; men Kristus utgav sig själv och tog på sig synden. Han erbjöd sig, att gå över området, där Adam snubblade och föll, för att stå emot frestelserna på slagfältet, och besegra frestaren för människornas skull. Se på honom i frestelsens öken. I fyrtio dagar och fyrtio nätter fastade han, varvid han uthärdade mörkrets makters hårdaste angrepp. Han trampade ”vinpress{en}... ensam, ingen i folket hjälpte” honom. {Jesaja 63:2.} Det var inte för egen del, utan för att han måtte bryta de länkar, som höll mänskosläktet i slaveri hos Satan. Han insåg, att människan hade blivit så försvagad av olydnad, att hon hade varken visdom eller styrka till, att möta den listige fienden, och det var fördenskull, som Guds Son iförde sig människans natur, och vann seger för vår skull, bringande oss gudomlig kraft, vilken, i kombination med människans arbete, sätter oss i stånd till att segra.

Människor har alltså ingen anledning till, att rosa sig själva. De står i gäld eller skuld till Kristi nåd för envar välsignelse, som de drar fördel av, för varje förmåga, de äger. Ingen bör upphöja sig, som om han ägde visdom eller rättfärdighet. I synnerhet ibland dem, som bekänner sig som heliga, jämför många sig med Kristus, som om de vore honom jämbördiga i karaktärsutveckling. Detta är blasfemi eller hädelse. Kunde de uppfatta Kristi rättfärdighet, skulle de erfara sin egen syndighet och ofullkomlighet. Det talas ingenstans i Bibeln om profeter eller apostlar, som åberopar den ”helighet”, som folk gör i dag, och säger sig vara utan synd. Daniel ödmjukade sig inför Gud, och bekände sina synder och sitt folks synder. Paulus hade en väldigt ödmjuk uppfattning om sin egen växt i kristenlivet. Han säger: ”Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, . . . men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” {Filipperbrevet 3:12-14.} Och Johannes tillkännager: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” {Första Johannesbrevet 1:8.} De, som har den djupaste erfarenheten av, vad som hör Gud till, är de, som är mest avlägsna från högmod eller självförhärligande. De har väldigt ödmjuka tankar om sig själva och den mest upphöjda föreställning om Kristi härlighet och stora egenskaper. De, som väntar Kristi snara ankomst, och sin förvandling till en helig himmel, bör mera än alla andra folk på jorden vandra omsorgsfullt och ödmjukt inför Gud. All inbillning måste rensas bort från oss, innan vi kan växa i sanningens nåd och kunskap. När vi har blicken riktad mot Himmelen och har Kristi egenskaper tydligt för ögonen, kommer vi i våra hjärtan att prisa Herren, vår Gud.

När en människa lär känna Frälsarens historia, uppdagar hon allvarliga brister hos sig själv. Hennes brist på likhet med Kristus är så stor, att hon inser nödvändigheten av en genomgripande förändring i sitt liv. Hon söker stadigt lärdom, med önskan om, att bli lik sin stora förebild. Det är inte genom att se bort från honom, som vi imiterar Jesu liv, utan genom att tala om honom, genom att uppehålla oss vid hans fullkomlighet, genom att söka att höja vårt tänkande och förädla karaktären, genom genom tro och kärlek och genom allvarligt menade, uthålliga ansträngningar, för att närma oss den fullkomliga förebilden. Genom att äga kunskap om Kristus, om hans ord, hans sedvanor och hans undervisning, kan vi låna de karaktärsegenskaper, som vi har granskat så noga, och genomsyras av den anda, som vi har beundrat så mycket. Jesus blir för oss ”ypperst bland tiotusen”, allt ”hos honom är ljuvlighet”. {Höga Visan 5:10, 16.}

Under allt sitt bemötande av sitt gamla folk försökte Herren, att inpränta den tanken i dem, att deras styrka inte låg i människors visdom, heller inte i deras makt, utan i deras frälsnings Gud. Då Josua, ledaren för Israels barn, gick ensam ut före Jerikos intagande, för att be om Guds särskilda närvaro, visade en Herrens ängel sig för honom i en mäktig krigares gestalt; och på Josuas frågade svarade han: ”jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit . . . . Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.’” {Josua 5:14-15.} Herren ställde upp sin här omkring den dömda staden; ingen människohand lyftes mot den; himmelens härar störtade dess murar, så att Guds namn allena måtte komma till ära. Det var den stolta stad, vars mäktiga bålverk hade slagit de vantrogna spejarna med skräck. Här, genom Jerikos erövring, tillkännagav Gud för hebréerna, att deras fäder kunde ha tagit staden fyrtio år tidigare, om de hade litat på honom.

Dessa ting skrevs, för att vi skulle gagnas därav. Som ett folk saknar vi tro. Gud kommer att göra stora saker för dem, som litar på honom. Orsaken till, att hans bekännande folk har så liten styrka, är att de förtröstar så mycket på sin egen visdom, och inte ger Herren tillfälle till, att uppenbara sin kraft å deras vägnar. Han kommer att hjälpa sina troende barn i varje nödläge, om de sätter hela sin lit till honom, och lyder honom obetingat.

Vanskliga tider väntar oss; Guds straffdomar faller över världen. Jordens folk kommer att darra. På alla sidor kommer det att uppstå prövningar och förvirring; människor kommer att tappa modet av fruktan. Och vad skall vi så göra på den dagen? Ehuru jorden skall vackla hit och dit och ragla som en berusad samt skaka som ett vaktskjul, kommer Gud att befria oss, om vi har satt vår lit till honom. ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga... I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på... Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.” {Psaltaren 91:1-2, 11.}

Den rike skall inte berömma sig av sin rikedom. I fall vi binder oss med kärlek till timliga ting, kan vi inte upphöja Kristus. Satan ser gärna, att våra tankar är upptagna av detta livs angelägenheter, så att vi förlorar det högre livet ur syne, men vi har inte råd med, att ge efter för hans påfund. Kristus är upphovet till såväl alla timliga som andliga välsignelser. I fall han har gett oss rikedom, vill det inte säga, att vi kan göra krav på den som vår egen. ”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken eller rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.” {Matteusevangeliet 6:19-20.} Paulus räknade allt som förlust jämfört med, att vinna Kristus. Men när Frälsaren kräver vår egendom och vår tjänst, inser många, att de inte både kan lyda Gud och ta med sig sina jordiska skatter, och därför beslutar de, att hålla fast vid sina skatter. Jesus lämnade all sin härlighet, och blev fattig, så att vi genom hans armod skulle bli rika. Men hur få av hans bekännande efterföljare sätter värde på hans stora offer! Hur få är villiga, att följa hans exempel! Hur kan de, som förväntar sig att stå omkring Guds tron och vara iförda hans rättfärdighet, tvivla på Gud och ängslas över, huruvida han skulle låta dem sakna något? Var är deras tro? Vår himmelske Fader ger korparna föda, och skulle han inte långt mera sörja för oss? ”Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” {Matteusevangeliet 6:28-29.} I fall vi ägde den rätta uppfattningen om Kristus, skulle vi inte tillåta något, att komma emellan honom och oss.

Detta är en tid, varunder Guds lag trampas i smutsen; och den stora frågan är: Vem vill stå för sanningen? Gud kallar på frivilliga. Vem kommer att anmäla sig? De, som prövar att se, hur nära de kan leva världen, och likväl vinna himmelen, riskerar att uteslutas därifrån. Vi måste finna oss i trons lidanden, om vi ämnar sitta ned jämte den Lidande på hans tron. När Kristus har gjort så mycket för oss, skall vi då vägra, att tjäna honom? Skall vi inte bli hans medarbetare i det verk, han kom från himmelen, för att göra? Det är ett stort arbete att uträtta i städerna, och vem är redo, att ge sig i kast med det? ”Ni är världens ljus.” ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” {Matteusevangeliet 5:14, 16.} Om vi bara skiljer oss från världen, och ger upp dess syndiga skick, har Gud själv lovat, att ta emot oss, och arbeta med våra ansträngningar.

Skall vi då inte viga oss åt Gud utan något förbehåll? Kristus, ärans Konung, gav sig själv som lösen för oss. Kan vi förvägra honom något? Skall vi anse våra stackars, ovärdiga jag vara för dyrbara eller vår tid för värdefull, för att ge till Jesus? Nej och åter nej; våra hjärtans djupaste trohet, våra händers skickligaste tjänst, vår duglighet och våra pengar, det är alltsammans endast en för ringa gåva, att bringa honom, som blev dödad och har ”åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag.” {Uppenbarelseboken 5:9.} Lyft upp honom, mina bröder, Golgatas Man. Lyft upp honom för folk, och snart kommer han att lyfta upp Er på sin tron, och kröna Er med härlighet, ära och evigt liv.
Basel, Schweiz.