Review and Herald d. 17. mars 1891

tillbaka

Judas’ Eksempel

Jesus sade i sin bön för sina lärjungar: ”Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man”. {Johannesevangeliet 17:12.} Förrädaren kunde ha fått evigt liv, i fall han hade varit en Kristi ords görare och inte bara dess hörare. Han lyssnade till samma värdefulla lärdomar som de andra, men han undvek, att praktisera de principer, som Herren framställde, och han vägrade, att ge upp sina åsikter och tankar, för att ta emot läran från Himmelen. Den praktiska efterlevnad av sanningen, som Kristus fordrade, stod i strid med Judas’ syften och önskningar.

Lärjungarna valdes inte ut, därför att de var ofullkomliga, utan trots sina brister och sin ofullkomlighet, för att de genom att lära känna sanningen och efterleva den, genom Kristi gudomliga nåd, skulle förvandlas och iklädas hans avbild. Kristus lät dem gå i sin skola, och där fick de förmånen, att lyssna till undervisningen från den störste lärare, som världen någonsin har känt till. Judas kom under den gudomlige Instruktörens inflytande, och hur ömsint behandlade inte Jesus honom, som skulle komma att förråda Människosonen! Jesus kände till de mörka sidorna hos Judas’ karaktär, och han visste också, att han skulle komma att förråda sin Herre, i fall dessa onda karaktärsdrag inte betvingades. Jesus framställde principer om kärlek och godhet, som träffade begäret vid själva roten. Han målade upp begärets avskyvärda karaktärsdrag för den snikne Judas, och mången gång insåg Judas, att det var hans karaktär, som hade avbildats, och hans synd, som hade pekats ut. Ändå fortsatte han, att nära det onda och ville inte bekänna sin synd och avstå från orättfärdigheten. Han var inbilsk och i stället för, att stå emot frestelsen, fortsatte han på sin svekfulla väg och det i ljuset från Kristi liv och lära. Kristus var för honom ett levande exempel på, vad han själv skulle bli, om han droge full nytta av den gudomliga försoningen och tjänsten. Lärdom efter lärdom förmedlades, men Judas beaktade dem icke. Hur många går inte i samma spår i dag? I ljuset från Guds lag ser själviska människor sina egna dåliga karaktärsdrag, men de vänder inte om och överger synden.

Kristi lärdomar är tillämpbara på vår tid och på vårt släkte. Han sade: ”Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” {Johannesevangeliet 17:20.} Vi får i dessa sista dagar samma vittnesbörd som Judas. Han omsatte inte det han hörde i praktiken. Människor ställs inför samma lärdomar som han, när de hör dem, och likväl begår de samma fel, eftersom de inte avstår från sin synd. Men de, som till sist kommer att sitta med Kristus på hans tron, är sådana, som har segrat. All själviskhet måste utrotas i hjärtat. Aposteln säger: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” {Filipperbrevet 2:5-8.}

Världens Förlossare har utgett sig själv som ett offer för oss, och han har efterlämnat åt oss ett ofelbart exempel. Vi kan inte undskylla våra karaktärsbrister på andras fel, ty vi skall ha Jesus för blicken. Det är inte nog, att vi nickar bifall till sannigen, utan vi skall med glädje uppfylla dess krav. Kan vi hysa stolthet, själviskhet och upproriska tankar, som Judas gjorde, när vi har Golgatas kors framför oss? Kristus gick steg för steg nedför förödmjukelsens och självförnekelsens väg, för att vi skulle kunna bli Guds söner och döttrar. Vad ger vi i gengäld för den obegränsade kärlek, som har visats oss? Så kyliga och likgiltiga vi är! Hur litet vi ger Jesus, som gav allt för oss! Han led den nesligaste död för oss, och hur ringa vår tjänst är, hur långsamma vi är, när det gäller att ge allt till honom!

Vilka av oss arbetar på, att åstadkomma en kopia av det mönster, vi har framför oss? Gör vi oss, genom Kristi nåd, till herre över hjärtats stolthet? Har vi ryckt upp själviskheten med roten? Har vi öppnat våra hjärtan, för att låta den dyrbare Frälsaren stiga in? Eller håller vi fast vid synder, som till sist kommer att medföra vår undergång? Vi kan inte möta Jesus i frid, i fall der är någon synd, vi inte har ångrat eller bekänt. Johannes skriver: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” {Första Johannesbrevet 1:9-10, 7.}

Jesus översåg länge med Judas’ vrånghet, och han gör detsamma med vår. Fastän vi har Judas’ exempel framför oss, dristar sig ändå många till, att göra som han! Men det kommer en dag för oss, såsom det gjorde för Judas, när vi har nått gränsen för Guds nåd och överseende. Vi kommer antingen att ge akt på, vad Herren säger, och göra därefter, eller nöja oss med, att blott vara hörare och falla under domen. Vi kommer antingen att betvinga våra dåliga karaktärsdrag, och bli Jesus lika, eller låta våra brister bestå, och gå miste om det gudomliga målet. I fall vi vandrar den sistnämnda vägen, spjärnar vi emot Kristi vilja och kommer i strid med honom, som har gett oss de mest omisskännliga bevis på sin kärlek. Måtte vi dock aldrig förkasta honom och välja, att behålla våra brister och ofullkomligheter! Från hans hjärta väller det ut strömmar av välsignelser till varje hjärta, som öppnar sig och tar emot hans kärlek. Vi skall blott älska honom, tro på honom och lyda honom, för han har i sitt orubbliga ord lovat, att ge oss sin härlighets rikedomar. Vi skall bara komma till honom i barnslig enkelthet och saktmod, så skall han göra oss till ett med sig, och då blir vi Guds söner och döttrar. Det ankommer på oss, att lära oss de läxor, som Judas kunde ha lärt sig från den gudomlige Lärarens läppar. Då kommer vi nämligen att bli Kristus lika till sinnelaget.

Låt oss inte inta deras position, för vilka Kristus har dött förgäves. I Kristus finns det tillräcklig nåd till, att övervinna alla våra onda karaktärsdrag, och kraften finns allenast i honom. Han är tålmodig med oss. Om han hade varit lik många andra, skulle han ha skarpt tillrättavisat Judas för hans begär; men vilket tålamod visade han inte denna felande människa, då han gjorde det uppenbart, att han läste hans hjärta som en öppen bok. Han uppmuntrade honom till de högsta bevekelsegrunder, för att göra gott, och om Judas förkastade Himmelens ljus, skulle han befinnas skyldig utan ursäkt.

Kristi bekännande efterföljare svävar i fara, att slå in på en kurs liknande Judas’. I fall de inte varje timme gör Kristus till sin styrka, och genom hans nåd blir segrare, stärks deras olikhet med Kristus och deras onda vanor. De andligt stolta, själviska och hårdnackade måste nu ihärdigt göra bot och bättring, för att deras synder skall utplånas, när tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte. {Apostlagärningarna 3:19.} Det dyrbara ljus, som skinner på oss, sken på lärjungarna; för det kom genom dem till oss, och det är av samma värde i dag, som det var i kristendomens första dagar. Kristus tvingade inte Judas till, att ta emot ljuset, han kommer heller inte att tvinga oss till, att göra det. Herren sänder sin tjänare, för att öppna sanningens rikedomar för allas förståelse, som tar emot bevisen; men i fall människor väljer, att värna om sina egna föreställningar, och motsätter sig sanningen, varvid de vägrar, att låta sig helgas genom den, kommer deras hjärtan att bli hårda och oemottagliga.