Review and Herald d. 19. mars 1889

tillbaka

Står det väl till med min Själ?

[* Morgonanförande i South Lancaster, Massachusetts, den 13. Januari, 1889.]
Ett allvarsdigert arbete väntar oss. Vi skall bereda oss för domen. Den stora frågan är: Hur skall det gå för mig? Har jag följt det ljus, som Gud har gett mig? Om Du nu har tro nog till, att greppa Guds löften, kommer Du att ha större tro, när större prövningar kommer. Nu är tiden av stor betydelse, och det gäller för oss, att använda den väl. Nu är det dags att veta, om Kristus är i oss, härlighetens hopp. Vi måste förbli i Kristus. ”Jag är vinstocken”, säger Frälsaren, ”ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en torr gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana och kastar dem i elden, och de bränns upp.” {Johannesevangeliet 15:5-6.} Men om vi förblir i honom, kan vi be om, vad vi vill, och det skall ges oss.

Jag har en tvillingsyster, som inte tycks kunna fatta trons enkelhet. Hon lider svårt av sjukdom, men hon kunde vara mycket starkare, i fall hon blott hade tro. Jag skrev nyligen till henne och sade: ”Om det är något, jag kan göra för Dig, eller något, Du önskar, låt mig endast veta det, och Du skall få det.” Hon trodde, jag menade, vad jag sade, och skrev till mig, att hon tänkte sig en rullstol, som hon hade hört talas om skulle vara till stor hjälp för henne. Hur kan det komma sig, att hon tror mitt ord, men inte Jesu löften? När jag skriver till henne, tänker jag visa tingen i just detta ljus.

En syster i Oakland kom till mig och sade: ”Erinrar Du Dig inte, att Du lovade att ge mig ett exemplar av Den Stora Striden, när en ny upplaga trycks?” ”Gjorde jag”, blev mitt svar, ”och tror Du verkligen, att jag menade det?” ”Ja, naturligvis”, svarade hon. ”Hur kunde Du tro det?”, frågade jag; ”är det inte märkvärdigt, att du tror det, bara för att jag lovade det?” Hon blickade förbluffad på mig. Jag sade detta, för att hon hade beklagat sig över, att hon inte kunde tro på Gud. ”Nåväl”, sade jag, ”hur kan det komma sig, att Du törs lita på mina löften, men inte på Din himmelske Faders ord? Hur kan det komma sig, att Du hyser tillit till en stackars, skröplig människa, men inte till den evige, oföränderlige Guden? Jag hade glömt mitt löfte; men Gud glömmer aldrig sina. Varför kan Du icke tro honom på hans ord, liksom Du tror mig på mitt ord?” Vi ärar Gud, när vi tror honom på hans ord och vandrar i tillit, fullt förvissade om, att han menar exakt, vad han säger. ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” {Romarbrevet 8:32.} Hela himmelen utgöts över människan i denna enda gåva, och hur kan vi då betvivla vår himmelske Fader?

Guds löften är rika och uttömmande; så varför har Guds budbärare så föga kraft och framgång? – Jo, för att det råder brist på den tro, som åberopar hans ords löften. Måtte predikanterna träda fram inför Gud och säga: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” {Första Moseboken 32:26.} Måtte de inte resa sig upp, förrän de har blivit bönhörda. Det förkunnas för mycket, utan att Ni utför den tjänst, som Gud önskar sig av Er. Förkunnaren bör inte tänka, att hans arbete är gjort, när han lämnar predikstolen. Han bör gå till varje enskild själ, och arbeta med vederbörande i Kristi Ande. O, om Ni ville gå till de förlorade, och låta Era hjärtan brista för dem, då skulle vi se ett verk liknande det, som utfördes år 1844. Den gången skulle Ni ha sett tre eller fyra i fruktträdgården, två eller tre i en lada, fem eller sex i en kammare bedjande tillsammans till Gud för själar. Då de kom till mötena, lyste deras anleten av Guds härlighet.

Vi talar alltför mycket om Satans stora makt. Det är sant, att Satan är mäktig; men lovad vare Gud, vi har en Frälsare, som är ändå mäktigare, och som har störtat ned den Onde från himmelen. Vi talar om vår store motståndare, ber om skydd mot honom och tänker på honom. Härigenom blir han större och större i vår föreställning. Varför inte tala om Jesus? Varför inte tänka på hans makt och hans kärlek? Satan gillar, när vi talar om och tänker på honom. Låt oss inte glädja honom på den punkten, utan snarare tänka på och tala om Jesus, uppehålla oss vid hans egenskaper och genom att beskåda honom bli förvandlade till hans avbilder.

Johannes såg ett Lamm på Sions Berg och med det 144 000, som hade dess Faders namn skrivet på sina pannor. De bar himmelens insegel eller sigill. De återgav Guds bild. De var fyllda av den Heliges ljus och härlighet. Därest vi skall återge Guds bild och bära hans sigill, måste vi skilja oss från all orättfärdighet. Vi måste försaka varje ond väg, och så måste vi lägga vår sak i Kristi hand. Medan vi arbetar på vår egen frälsning med fruktan och bävan, kommer Gud att verka i oss både att vilja och handla enligt hans välbehag. Medan Du måste göra Din egen del, är det dock Gud, som måste hjälpa Dig och helga Dig. Kristus gör oss botfärdiga, så att han kan förlåta oss. Vi förmodar, att vi måste göra en del av arbetet ensamma. Vi har trott, att det är två eller tre steg, som vi måste ta utan någon hjälp eller stöd. Men så förhåller det sig inte. Guds Ande bönfaller och drar själen hela tiden mot riktiga syften och in i harmoni med Guds lag. Inbjudan riktas till de hjälplösa: ”Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.” {Jesaja 55:1.} Så snart som vi skiljer oss från det onda och väljer, att tjäna Gud, besvarar vi denna inbjudan.

Låt oss akta oss för, att ta det första steget på överträdelsens väg. Vi får icke följa våra egna önskningar, icke låta oss ledas av våra egna begär. Vi skall förneka oss själva, ta upp våra kors upp och följa Jesus. Vi måste göra allt, som står i vår makt, för att skilja oss från allt, som är emot Gud. Hur kan vi lyfta heliga händer utan vrede och tvivel, om vi begår orättfärdighet? När Du har överträtt Guds lag och sedan öppnar Din Bibel, verkar Guds samlade vrede vara riktad mot Dig. När Du så reser Dig upp på församlingens vittnesbördsmöte, doftar det vantro och mörker om Ditt vittnesmål. Härigenom ärar Du inte Din himmelske Fader, utan framställer honom, som om han vore ovillig, att förlåta Dig, när Du önskar, att vända åter till honom. Han har lovat: ”Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” {Jeremia 29:13.} Varför kan Du inte ta Herren på orden? Varför kan Du inte med uppriktigt hjärta söka Guds ära, genom att tillägna Dig de löften, som han har utfärdat även åt Dig?

Medan jag var i Europa, fick jag brev från en syster, som befann sig i den djupaste förtvivlan. ”Kan Du inte säga ett ord till uppmuntran?”, skrev hon; ”kan Du inte säga mig något, jag kan göra, för att bli befriad från denna tunga börda?” Nästa natt drömde jag, att jag och denna syster var i en trädgård, och att en lång, stilig person ledde oss omkring där. Jag var just i färd med, att plocka några vackra blommor och njuta av deras väldoft, då hon riktade min uppmärksamhet på några fula tistlar, som stod en bit bort. ”Ack”, klagade hon, ”är det inte sorgligt, att det också i denna ljuva trädgård skall finnas törnen och tistlar?” Då vände vår ciceron sig till oss och sade: ”Rör inte vid törnena och tistlarna, för de kommer bara att göra Dig illa, utan plocka rosorna och liljorna” – och nu gör hon det. Låt oss tänka på det, som är behagligt och gott, och glömma det, som är ont. ”För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.” {Filipperbrevet 4:8.}

Föreställ Dig, att Du hade barn, som Du skänkte många behagliga och nyttiga ting, och de skulle plocka ut något, som de retade sig på. De skulle nämna dess brister, de skulle knorra och bli ledsna, därför att saken inte passade dem. Hur skulle Du då tycka, att de återgäldade Din godhet och vänlighet mot dem? Skulle Du anse, att Dina ansträngningar hade belönats, som de borde? Skulle det inte såra Ditt hjärta, att finna Dina barn så otacksamma och så likgiltiga inför Din kärlek till dem?

Den dyrbara Bibeln är Guds trädgård, och hans löften är rosorna och liljorna. Varför hopar Du ej dessa underbara blomster och lämnar tistlarna i fred? Varför tänker Du inte mera på Jesu kärlek? Varför för Du inte in mera solsken i Ditt liv, genom att tänka på alla de välsignelser, Du har åtnjutit, allt det goda, Du har tagit emot? Ju mera Du tackar Herren, desto mera kommer Du att få, att tacka honom för. Hela världsalltet betraktar oss. Och se, hur mycket Gud har gjort för vår frälsning! Han har utgett sin enfödde Son i döden för oss, och Sonen var villig, att lämna sin tron i himmelen och komma till världen, för att frälsa vårt fallna släkte. Profeten säger: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” {Jesaja 53:3-5.} Kristus bragte ett evigt offer för oss på Golgata. Hur kommer det sig då, att vi alltid talar om våra sår? Varför är de inte läkta? Han dog, för att våra synder skulle kunna tillges, och han blev vår rättfärdighet. När Satan säger till Dig, att Du är en syndare, säg då, att det är Du väl medveten om, men att Kristus kom till världen, för att frälsa syndare, och att han är Din Frälsare. Jag älskar honom; jag tror på honom i dag.

Lyft upp Din själ från vantrons och syndens sumpland till Guds sannings härliga solsken, och tro på Gud som alla goda gåvors skänkare, som den eviga barmhärtighetens och kärlekens upphov, såvel som på, att han inte kommer att döma den skyldige oskyldig. Möt godhet med godhet. Rena själens tempel från all besmittelse, så att Guds Ande kan komma in. Var ett skimrande ljus i världen. Rannsaka Bibeln, gräv djupt i dess gruvhål efter sanningens kostbara skatter. Då kommer Ditt vittnesbörd att bli allt ljusare till Guds ära. – Så kan vi alla ha en liten himmel i vårt inre, i det att vi vandrar mot hemmet där uppe. Redan här kan vi lära oss den segersång, som en gång skall sjungas på Sions Berg. Prisat vare Herrens namn för hans oändliga kärlek mot oss!