Review and Herald d. 21. mars 1907

tillbaka

De landsförvistas återkomst, nr. 1 (avslutning)

En kopia av de brev som Jeremia skickade till de hebréiska fångarna i Babylon, och av de brev som de falska profeterna skickade till dessa fångar och till Jerusalems myndigheter, tillsammans med en berättelse om kontroversen mellan det sanna och falska, finns i det tjugosjunde till det tjugonionde kapitlet av Jeremia.

Det var omedelbart efter denna brevväxling mellan Jeremia och de äldste hos israeliterna i fångenskapen som profeten fick i uppdrag att skriva i en bok allt som hade uppenbarats för honom angående Israels återupprättande. Detta är nedtecknat i det trettionde och det trettioförsta kapitlet av Jeremia.

Dessa, med profetiorna i det tjugofemte kapitlet, är de brev och de uppteckningar som profeten Daniel under "Ahasveros son Darejaves första regeringsår" studerade under bön, dryga sextio år efter att de hade skrivits. {Danielsboken 9:1.} Daniel var bekant med omständigheterna i samband med Jeremias vittnesbörd som gavs kort tid efter början av den babyloniska fångenskapen. Han visste väl att löftet om återkomsten var säkert; och ändå, en kort tid innan, i "kung Belsassars tredje regeringsår", upplyste Herrens ängel honom i en syn: "’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’" {Kapitel i:1, 14.}

Daniel "försökte förstå" synen. {Vers 15.} Han kunde inte begripa förhållandet mellan de sjuttio årens fångenskap och de tjugotre hundra år som skulle förflyta till reningen av Guds helgedom. Gabriel gav en partiell tolkning; och då han förklarade att synen syftade "på en avlägsen framtid’", svimmade Daniel. "Men jag, Daniel, blev kraftlös", skriver profeten, "och låg sjuk en tid. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Synen förundrade mig, men ingen förstod den." {Verserna 26-27.}

I sin förvirring studerade Daniel på nytt Jeremias profetior. De var i sanning enkla – så enkla att han kom att "lägga märke till" genom dessa vittnesbörd nedtecknade i böcker "det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år." {Kapitel 9:2.}

Med tro grundad på profetians säkra ord vädjade Daniel till Herren om ett snabbt återställande av de fångna landsflyktiga till sina fäders land. "Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud", förklarade han, "med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände". "Vi har syndat", medgav han; "och lydde inte HERRENS, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna." {Verserna 3-5, 10.}

"Men Herre, för all din rättfärdighets skull", vädjade profeten, "vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.’" {Verserna 16-19.}

Daniels bön framfördes inte förgäves. Redan innan han hade slutat att vädja till Gud, visade Gabriel sig igen för honom och fäste hans uppmärksamhet på den syn han hade sett före Babylons fall vid Belsassars död. Ängeln beskrev sedan i detalj perioden för de sjuttio veckorna, med början vid tiden "då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp". {Vers 25.}

Daniels bön å sitt folks vägnar, som nedtecknades i det nionde kapitlet, framfördes i den mediske "Ahasveros son Darejaves första regeringsår". {Vers 1.} Darejaves gynnades av himmelen; ty under hans styres första år stod Gabriel "där för att styrka och skydda honom.’" {Kapitel 11:1.} Det var denne kung som tidigt i upprättandet av det medo-persiska väldet, satte "etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. . . . Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket." {Kapitel 6:1-3. King James Version: ”av vilka Daniel var den förste”. ”Daniel föredrogs framför guvernörerna och furstarna, ty en utsökt ande var i honom”. Övers. anm.}

Darejaves regerade över Medo-Persien två år efter Babylons fall. Under denna tid kastades Daniel i lejonhålan och kom ut oskadd. Denna befrielse ledde Darejaves till att skriva "till alla folk och stammar och tungomål som fanns på hela jorden: ’Jag önskar er fred och framgång! Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut. Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, han som har befriat Daniel ur lejonens våld.’ Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves regering, det vill säga under persern Koresh regering." {Verserna 25-28. King James Version: ”Alltså hade denne Daniel framgång under Darejaves’ välde, liksom under persern Koreshs välde.” Övers anm.}

Medan de som hade förblivit lojala mot Gud mitt i Babylon sökte Herren och studerade profetiorna som förutsade deras befrielse, förberedde Gud alltså kungars hjärtan för att visa nåd mot hans ångerfulla folk.