Review and Herald d. 22. mars 1887

tillbaka

Församlingens stora Behov

Det mest överhängande av alla våra behov är en väckelse till sann gudsfruktan ibland oss. Detta borde vara föremål för alla våra insatser. Vi skulle göra allvarliga ansträngningar, för att uppnå Guds välsignelse, men inte för att Gud inte skulle vara villig, att utösa sina välsignelser över oss, utan för att vi inte är beredda på, att ta emot dem. Vår himmelske Fader är mera villig, att ge sin Helige Ande till dem, som ber därom, än jordiska föräldrar är, att skänka goda gåvor till sina barn.

Det är emellertid vår plikt, att uppfylla de betingelser, som Gud har fastställt, för att ge oss sina välsignelser: Bekännelse, ödmjukhet, omvändelse och uppriktig bön. Vi kan endast förvänta en väckelse, om vi ber om den. I fall människor saknar Guds Helige Ande, är de ej i stånd till, att sätta värde på ordets förkunnelse; men om Andens kraft får lov till, att gripa deras hjärtan, kommer förkunnelsen till sin rätt. Vägledda av Guds ords lära och under den Helige Andes inflytande, kommer de, som besöker våra möten och utövar sunt omdöme, att uppnå en vidunderlig erfarenhet och öva ett sunt inflytande där hemma.

De gamla banérförarna visste, hur det var, att kämpa med Gud i bön och att njuta den Helige Andes utgjutelse. De har emellertid försvunnit från handlingens skådeplats, och vem kan ersätta dem? Hur står det till med nästa generation? Är de omvända till Gud? Är vi medvetna om den gärning, som pågår i den himmelska helgedomen, eller väntar vi på, att en eller annan makt skall gripa tag i församlingen, innan vi blir väckta? Hoppas vi på, att hela församlingen skall bli väckt? Det kommer aldrig att ske.

Det finns människor i församlingen, som inte är omvända och som inte ansluter sig till allvarliga, inträngande böner. Därför måste vi gripa oss an saken som enskilda personer. Vi måste be mera och prata mindre. Det härskar stor ogudaktighet, och det skall betonas, att vi inte får låta oss nöja med en form av gudsfruktan, som saknar ande och kraft. I fall vi är inställda på, att självmant rannsaka våra egna hjärtan, sopa undan synden och ändra på våra onda böjelser, kommer våra själar att lyfta sig över tomheten, vi kommer att lita mindre på oss själva och känna, att vår verksamma kraft finns hos Gud.

Vi har mycket mera att frukta inifrån, än utifrån. Församlingen är ett betydligt större hinder mot kraft och framgång, än världen. De icke troende har rätt, att förvänta sig, att de som säger sig bevara Guds bud och tron på Jesus, skall göra mera, än någon annan, för att främja och ära den sak, de tjänar, genom en fast hållning, ett gott exempel och ett aktivt inflytande.

Allt för ofta har sanningens föregivna talesmän dock visat sig vara det största hindret för dess frammarsch! Den stora skepsisen, det uttryckta tvivlet och det omhuldade mörkret eggar mörkrets änglar, att visa sig och bana väg för, att Satans försåtlighet blir lyckosam.

Själafienden får inte lov till, att läsa människors tankar, men han är duktig på, att värdera och notera våra ord. Han betraktar våra handlingar och anpassar så med skicklighet sina frestelser, så att de passar åt dem, som ställer sig under hans makt. Om vi ville anstränga oss, för att undertrycka syndiga tankar och känslor, så att sådana inte kommer till uttryck i ord eller handling, skulle Satan lida nederlag. Han kunde inte längre förbereda sina listige frestelser, så att de rammade målet.

Allt för ofta öppnar bekännande kristna dörren för själafienden, eftersom de saknar självbehärskning! Split och splittring, som skulle vara en skamfläck också för världsliga organisationer, är vanliga i församlingarna, därför att det görs så få ansträngningar, för att undertrycka felaktiga känslor och för att hålla tillbaka ord, som Satan kan dra fördel av. Så snart det uppstår främlingskapets känslor, ligger vägen öppen för Satans granskning, och han använder det givna tillfället med ormliknande försåtlighet och klokskap, för att splittra och ödelägga församlingen.

Varje oenighet orsakar en stor förlust. Personliga vänner från bägge grupper väljer sina favoriters sida och så vidgas klyftan. Ett hus, som är i strid med sig självt, kan icke bestå. Anklagelse på anklagelse framställs och förstoras. Satan och hans änglar måste arbeta ivrigt, för att hösta det, som har såtts.

Folk utanför församlingen lägger märke till detta och säger hånfullt: ”Se, hur dessa kristna hatar varandra! I fall detta är religion, skall vi inte befatta oss med den.” Följden blir, att de med tillfredsställelse betraktar sig själva och sin egen oreligiösa inställning. Deras brist på ånger förstärks och Satans framgång tilltar.

Den store förföraren har planlagt sina försåtligheter mot varje enskild själ, som inte genom bön och levande tro har rustat sig mot hans angrepp. Som predikanter och som kristna måste vi göra en insats, för att avlägsna varje stötesten. Vi måste röja hindren ur vägen. Låt oss bekänna och ta avstånd från synden, så att vägen går att bana för Herrens ankomst till våra församlingar och utgjutandet av hans rika nåd. Världen, köttet och Djävulen måste besegras.

Vi kan inte bereda vägen, genom att vinna världens vänskap, för det är lika med fiendskap mot Gud. Genom hans hjälp kan vi emellertid bryta det förfärliga inflytande, som påverkar oss själva och andra. Vi kan varken en och en eller som församling undvika en obarmhärtig och målmedveten fiende, som hela tiden frestar oss, men vi kan stå emot honom i kraften från Jesus.

Det måste från varenda församlingsmedlem skina ett stadigt ljus över världen, så att de inte skall få orsak till, att fråga: Vad uträttar dessa människor mera, än andra? Det kan och skall förekomma ett avståndstagande från världsligheten – en avsky mot allt, som präglas av ondska, för att ryktesspridarna inte skall ges något tillfälle. Vi kan inte undgå nedsättande anmärkningar, sådana kommer, men vi måste vara omsorgsfulla, så att vi inte tadlas eller klandras på grund av våra synder eller dåraktigheter, utan på grund av Kristi sak.

Det är inget, som Satan fruktar lika mycket, som att Guds folk bestämmer sig, för att röja varje hinder ur vägen, för att Herren skall kunna utgjuta sin Ande över en försmäktande och förstockad församling. I fall Satan finge sin vilja igenom, skulle det aldrig mera förekomma en väckelse, stor eller liten, så länge som världen består.

Vi lever under den stora försoningsdagens tid, varvid våra synder genom omvändelse och bekännelse tas upp i domen. Gud erkänner inte ett tamt, andefattigt vittnesbörd från sina tjänare. Ett sådant vittnesbörd skulle inte stämma överens med sanningen för vår tid. Budskapet, som förkunnas nu, skall vara mat i rätt tid för Guds församling. Men Satan har försökt, att gradvis beröva budskapet dess kraft, för att hindra människor från, att bereda sig för Herrens dag.

Uppgiften är alltså entydig; tänker vi ta oss an den? Vi måste arbeta raskt och gå framåt i hast. Vi måste förbereda oss för Herrens stora dag. Vi har ingen tid att mista, ingen tid för självisk njutning. Världen skall varnas. Vad gör vi, som enskilda, för att bringa ljuset till andra? Gud har gett varje människa en uppgift. Vi har alla något att göra, och vi kan inte försumma detta, utan att lida skada i våra själar.

Vill Ni, mina bröder, bedröva den Helige Ande och få honom att dra bort? Vill Ni utestänga den välsignade Frälsaren, för att Ni inte är redo, att ta emot honom? Vill Ni överlämna själar till undergång, som inte känner till sanningen, därför att Ni har älskat Er maklighet så högt, att Ni inte har burit den börda, som Jesus bar för Er? Låt oss vakna upp. ”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.” {Första Petrusbrevet 5:8.}

År 1844 gick vår överstepräst in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, för att inleda den undersökande domshandlingen. De rättfärdiga dödas sak håller på att gås igenom av Gud. När den handlingen är avslutad, kommer turen till de levande. Det betyder ögonblick av stor vikt.

Vi har alla ett ärende, som väntar oss i den himmelska rättssalen. Vi skall dömas för våra köttsliga handlingar. Då översteprästen i den jordiska helgedomen uträttade sin tjänst i det allra heligaste, skulle folket blottlägga sina själar för Gud och bekänna sina synder, så att de kunde få förlåtelse och uppnå försoning. Krävs det mindre av oss i förbindelse med försoningsdagens avbild, där Kristus i helgedomen ovan går i förbön för sitt folk inför det slutliga utslaget i varje enskild persons sak?

Hurdant är vårt tillstånd i denna allvarliga tid? Det är stolthet, som präglar församlingarna – villfarelse, kärlek till kläder, ytlighet, nöjeslystnad och önskan om makt! Alla dessa synder har förmörkat sinnet för de eviga tingen. Låt oss forska i Skrifterna, så att vi kan ta reda på, var i historien vi befinner oss. Låt oss visa klokskap avseende den gärning, som fullbordas för oss just nu, och beträffande den inställning, som bör prägla oss som syndare, medan försoningsdagen skrider fram. I fall vi över huvud taget tänker på våra själars frälsning, måste vi vända om. Vi måste söka Herren i sann ånger och uppriktigt bekänna våra synder, så att de kan utplånas.

Vi skall inte längre vandra i förtrollningens land. Vi närmar oss prövotidens slut och varenda människa bör fråga sig själv: Hur har jag det ställt med Gud? Vi vet inte, när Kristus tar våra namn på sina läppar, för att avsluta våra fall. Hur låter domsutslaget? Blir vi räknade ibland de rättfärdiga, eller hör vi till de ogudaktiga?

Onda människor och djävlar kan inte hindra Guds verk eller utestänga hans närvaro hos de människor, som önskar den. Det är sådana, som med ett ångerfullt hjärta bekänner sin synd och tar avstånd från den, i det att de i tro åberopar Guds löften. Varje frestelse, varje motståndsyttring – öppen eller dold – kan motstås – dock ”{i}nte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” {Sakarja 4:6.}

Folkets uppmärksamhet skall fångas, för i fall det icke sker, kommer varje ansträngning att vara förgäves. Till och med en ängel från himmelen skulle i så fall uppleva, att hans ord inte gjorde mera nytta, än i fall han talade för de dödas döva öron.

Församlingen måste träda i aktion. Guds Ande kan aldrig handla verksamt, om inte församlingen bereder vägen. Det är på tiden, att påbörja rannsakningen av hjärtat. Det är på tiden, att förena sig i uthållig bön och åberopa Guds löften. Det är på tiden, att ödmjuka själen, ehuru inte i säcktyg och aska, som i gamla dagar. Vi har ingen som helst orsak, att upphöja oss själva, eller att gratulera varandra. Vi måste ödmjuka oss under Guds mäktiga hand. Han kommer, för att trösta och välsigna dem, som söker honom i uppriktighet.

Men vi är inte ovetande om fiendens anslag. Det är möjligt, att stå emot hans makt. När vägen bereds för Guds Ande, kommer välsignelserna att visa sig. Satan kan lika litet hindra välsignelsens strömmar från, att falla över Guds folk, som han kan tillsluta himlens fönster och hindra regnet från att falla.

Församlingen måste resa sig, för att bekänna sitt avfall från Gud. Väktarna måste vakna och blåsa larmsignal. Det är en bestämd varning, som skall förkunnas. Gud befaller sina tjänare: ”Ropa med full hals, håll ej tillbaka. Häv upp din röst som en basun och förkunna för mitt folk dess överträdelse, för Jakobs hus dess synder.” {Jesaja 58:1.}