Review and Herald d. 2. april 1895

tillbaka

Arbete ibland färgade personer

Jag är ytterst angelägen om arbetet, som skall utföras ibland de färgade. Detta är en gren av verket, som har blivit märkligt försummad. Grunden till, att denna klass av människor, som har själar att frälsa eller förlora, har försummats, är vita personers ovilja, att blanda sig med dem i gudstillbedjan. De har föraktats, undvikits och behandlats med avsky, som om de vore brottslingar, fastän de har varit hjälplösa och behövande. Just då borde man ha verkat allvarligt för deras frälsning. De har inte visats någon nåd. Präster och leviter har sett deras elände, men gått förbi på andra sidan.

Vad, som borde ha uträttats för de färgade, har länge varit en omstridd fråga, eftersom bekännande kristna har saknat Kristi Ande. De har kallats vid hans namn, men de har inte tagit efter hans exempel. Människor har menat det vara nödvändigt, att planlägga så, att de vitas fördomar skulle tillmötesgås; och en skiljemur för Guds tillbedjan har byggts upp mellan det färgade släktet och vita. De vita har förvisso tillkännagett sin vilja, att de färgade skulle omvändas. Det har de inte haft något emot. De har gärna velat, att de skall få näring från samma vinträd, Kristus, och själva bli grenar på den Levande Vinstocken; ändå vill de icke sitta sida vid sida med sina färgade bröder och sjunga samt be och frambära vittnesbörd om den gemensamma sanningen. De har inte för ett ögonblick kunnat fördra tanken på, att de tillsammans skall bära frukten, som växer på det kristna trädet. Kristi bild må ha satt sin prägel på själen, men det har stadigt varit nödvändigt med en segregerad uppdelning, och särskilt under gudstjänsten. Men frågan är, är detta i harmoni med Guds Andes görande? Är det inte, att handla på samma sätt, som det judiska folket gjorde på Kristi tid? Är inte denna fördom mot de färgade från de vitas sida densamma, som judarna närde mot hedningarna? De uppammade tanken på hedningarnas utestängande från judarnas möjlighet till ljus och sanning, till dess den hade slagit djup rot. De trodde, att judarna allena skulle få ta emot himmelens nåd och gunst. Kristus verkade i hela sitt liv, för att bryta ned denna fördom. Bara mänsklig kraft rådde inte på den. Denna fördom skapades inte endast genom kött och blod, utan genom furstar och väldigheter; och då han brottades mot den, brottades han mot väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. {Jämför Efésierbrevet 6:12. Övers. anm.}

Människor har igen och igen lagt planer, för att upprätthålla skiljelinjen, och ändå föra det färgade folkslaget inom evangeliets inflytande; men Herren har blåst på detta arbete, och gjort det verkningslöst. Alltså måste vi ställa frågan: ”Vad skall vi göra?” ”Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.” {Efésierbrevet 6:13-17.}

Vi bör hålla i åminne faktumet, att försök görs till stor kostnad, att sända evangeliet ut till världens mörka hörn, för att upplysa havsöarnas ofta brutala invånare, för att undervisa de ovetande och avgudadyrkarna; likväl finns det millioner personer mitt ibland oss, som praktiskt taget är hedningar, som har själar att frälsa eller mista, och ändå sätts de åsido och förbigås, liksom den sårade mannen blev av prästen och leviten. Bekännande kristna låter dem gå förlorade i deras synder.

Det finns två klasser i vår värld. Herren har sänt ut sitt budskap till dem, som den första klassen avbildar, som har haft stora möjligheter och tillfällen, som har fått stort ljus och otaliga välsignelser. Herren har betrott dem med det levande Ordet. De framställs genom den klass, som kungen skickade ut sin inbjudan till, då han rustade till vigsel och påföljande bröllop. Jesus sade: ”’Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.” {Matteusevangeliet 22:2-10.}

Hur få godtar den vänliga inbjudan från Himmelen! Kristus hånas, när hans budskap föraktas och hans vänliga, vinnande och omfattande inbjudan avvisas. De, som först blev inbjudna till högtiden, sökte att ursäkta sig. De lät sig bli upptagna av mindre viktiga saker, och slog sina eviga intressen ur hågen. Medan somliga skyllde på timliga angelägenheter, och var helt ointresserade av budskapen och budbärarna, visade andra öppet hat, och misshandlade Herrens tjänare och slog ihjäl dem. En makt från nedan eggade dessa mänskliga redskap, som inte stod under den Helige Andes personliga inflytande. Det förekommer två tydliga klasser – de, som är frälsta genom tro på Kristus och genom lydnad mot hans lag, och de, som avvisar sanningen sådan den är i Jesus. Det kommer att vara omöjligt för dem, som avvisar Kristus under prövoperioden, att bli rättfärdiggjorda, väl deras liv har övergått i evigheten. Nu är det tid för, att arbeta för människornas frälsning, ty prövotiden fortsätter ännu. Låt oss glömma bort nationens och kyrkans utmärkande drag. Gud erkänner inte kast och rang och det bör hans medarbetare heller inte göra. De, som värderar sig själva högre, än sina medmänniskor på grund av ställning eller egendom, upphöjer sig själva över sina medmänniskor, men de betraktas av Himmelens universum som de lägsta av alla. Låt oss alla lära oss en läxa från det inspirerade Ordet, som tillrättavisar oss för denna anda, och samtidigt ger oss stor uppmuntran: ”Så säger HERREN: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” {Jeremia 9:23-24.}

Ingen skall försöka, att upprätta skiljelinjer mellan färgade och vita. Låt omständigheterna visa, vad som bör göras, ty Herren styr däröver. När sanningen fås att verka på människors sinnen, både färgades och vitas, när själar omvänds grundligt, kommer de att bli nya män och kvinnor i Kristus Jesus. Kristus säger: ”Jag skall ge er ett nytt hjärta”, och det nya hjärtat bär den gudomliga bilden. {Hesekiel 36:26.} De, som omvänds ibland de vita, kommer att erfara en förändring i sin inställning. De fördomar, som de har ärvt och uppodlat mot det färgade släktet, kommer att dö ut. De kommer att erkänna, att Gud inte tar hänsyn till personen. De, som är omvända inom det färgade släktet, kommer att renas från synd, de kommer att bära Kristi rättfärdighets vita klädnad, som har framtagits i Himmelens vävstol. Både vita och färgade måste träda in på lydnadens väg på samma sätt.

Prövningen kommer, inte beträffande den yttre hudfärgen, utan angående hjärtats tillstånd. Både vita och färgade har samme Återlösare, som har betalat hela lösesumman med sitt eget liv för alla medlemmar i mänskofamiljen. I fall de, som Kristus först sänder sin inbjudan till som vigselgäster, förkastar invitationen, sänder han ut sina budbärare på huvudlederna och till vägskälen, för att nödga folk, att ansluta sig. Det sker med hjälp av ett budskap så fyllt med himmelskt ljus, att de inte törs avvisa det. Evangeliet skulle först erbjudas åt dem, som Gud hade betrott med dyrbara sanningar, som han ville, att de skulle kungöra för andra. Han betrodde dem med ansvaret för, att bibringa kunskapen om Gud och om Jesus Kristus, som han hade sänt. Herren verkade förunderligt för Israels barn. Till sist sände han sin egen Son, livets Furste, Messias, som alla deras offer och gåvor pekade fram emot; men de ville inte ta emot honom. De förkastade budskapet han frambar. De avvisade den Messias, som deras hopp kretsade kring; men då de vägrade, att höra budskapen och hans inbjudan till dem, vände Herren sig till den hedniska världen. De, som borde ha känt Gud och Jesus Kristus, som han hade sänt, borde ha gått samman med Guds Utsände i, att ge budskapet till den hedniska världen. De ville dock själva ej ta emot inbjudan. Således kunde de inte säga: Kom, nu är allt klart. Kristi lärjungar värvades, för att förkunna nådens budskap till dem på huvudvägarna och i vägskälen i Herrens stora moraliska vingård. ”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.” {Uppenbarelseboken 22:17.}

Herren har ett arbete, som måste utföras, inte endast för dem befinnande sig på huvud- och bivägarna, utan jämväl för dem beklädande höga förtroendeposter. Gudomlig kraft är utlovad, inte till de starkaste, utan till de svagaste. De, som räknas som de starkaste och mest upplysta, bör gå för att bistå de mest hjälpbehövande med ljus. Envar kan bli en Guds medarbetare, och verka med honom för själarna i det färgade släktet.

Det var då Mose stod inför Gud, medveten om sin bristande förmåga, som han befann sig just i det tillstånd, då Herren bäst kunde uppenbara sin frälsande nåd för honom. Då han hade blivit svag, kunde Kristus uppenbara sig för honom i sin kraft och i sitt majestät. Herren kunde endast göra föga genom honom, då han var härens general. Han visste, att han var Guds utvalde, och att han skulle komma att utföra ett stort och särskilt verk, för att befria det hebréiska folket från träldomen; men Mose försökte, att uträtta arbetet på sitt eget sätt, varvid han litade på sin iver och våld. På det sättet ville inte Herren, att hans verk skulle utföras. Mose sattes fyrtio år i ödemarken, för att undervisas i fattigdomens skola, och lära sig av livets ödmjuka väg, att han var svag, verkningslös och hjälplös. Han lämnade Egyptens hov fullt medveten om dess förtrollning, och måste därför omvandlas genom ett enkelt herdeliv. Som fåraherde, var det nödvändigt för honom, att se efter hjorden, och lämna de nittionio i dalen och ge sig ut, för att söka det irrandet fåret. Han måste klättra uppför bergens branter, för att söka igenom det tilltrasslade snåret, och blicka ut över avgrunden, för att finna det vilsegångna djuret. En dag såg han en buske i ljusan låga på berget, och undrade över, att busken inte brann upp. Han stirrade häpet, och hörde en röst, som tycktes komma från buskens mitt, säga: ”’Mose, Mose!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade Gud: ’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’ Och han sade: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud.” {Andra Moseboken 3:4-6.} Sedan gav Herren Mose hans uppdrag, och sände i väg honom, för att befria Israel, de förtappade fåren från Israel i Egypten. Mose invände, att han inte dög, att Farao inte skulle tro hans budskap, ej heller lyssna till hans röst. Han invände också, att hebréerna själva heller ej skulle lyssna till honom, och skulle betvivla det faktum, att Herren hade visat sig för honom. Men Herren sade: ”’Jag är med dig... Då sade HERREN till honom: ’Vad är det du har i handen?’ Han svarade: ’En stav.’ Han sade: ’Kasta den på marken!’ När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. Men HERREN sade till Mose: ’Räck ut handen och tag den i stjärten.’ Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand.” {Vers 12; kapitel 4:2-4.} Herren uppenbarade för honom, att han tänkte visa sådana tecken och mirakler, som skulle överbevisa hans folk om budskapets gudomliga ursprung och om myndigheten hos den budbärare, han sänt ut. Herren kan göra under även genom de enklaste redskap.

Ingen, som Herren kallar, skall lita på det egna jaget, utan hysa full tillit till Gud. Mose gick fram i namnet ”JAG ÄR DEN JAG ÄR” utan någon stor uppvisning eller glans; dock var staven i hans hand en symbol på Jehovas gudomliga kraft, och Mose var det redskap, som Gud kunde befria Israel genom från tyranniets träldom. Det är ett arbete, som Guds barn måste uträtta. Många inom det färgade släktet har försummats, lämnats i syndens slaveri, och de är som får utan herde. Det kunde ha gjorts mycket för länge sedan, som inte har gjorts. Som ett folk bör vi göra mera för det färgade folkslaget i Amerika, än som har uträttats. I detta arbete måste vi vara försiktiga och äga visdom från ovan.