Review and Herald d. 6. april 1886

tillbaka

Ihärdighet nödvändig, för att passa som Predikant

Det finns väldigt få uppriktiga män i vår värld, men det är stort behov av dem. En energisk persons exempel når vida omkring, han äger en elektrisk kraft över andra. Han möter hinder i arbetet, men han har drivkraften i sig, och i stället för att sätta hägn omkring sin väg, bryter han ned alla barriärer.

I synnerhet bör de, som bedriver undervisning i Guds ord, uppamma stadig och okuvlig energi i sitt arbete. Det förekommer törnen längs alla stigar. Alla, som följer Herrens ledning, måste vänta sig, att de skall möta skuffelser, bli gäckade och lida förluster. Men en sann heroisk anda kommer att hjälpa dem till, att övervinna detta. Många överdriver förmodade vanskligheter och tar till självömkan och ger förtvivlan fria tyglar. Dessa behöver sno runt på klacken. De måste disciplinera sig, till att anstränga sig extra, och övervinna alla barnsliga känslor. De bör besluta sig för, att livet inte skall ägnas åt, att bearbeta bagateller. Låt dem besluta sig för, att uträtta något, och så göra det. Många fattar goda beslut, men de skall alltid uträtta något i framtiden och kommer aldrig i gång med det. Alla deras beslut är bara prat. I många fall skulle de, i fall de hade mera energi och förverkligade något trots hinder, få bättre hälsa.

Envar bör ha ett mål, en avsikt, med livet. Sinnets länder bör omgjordas och tankarna vänjas vid, att hålla sig till poängen, liksom kompassnålen riktar sig mot polen. Sinnet bör styras i rätt kanal, enligt väl formulerade planer. Då kommer varje steg att vara ett steg framåt. Tid skall inte spillas på, att följa vaga uppfattningar och tillfälliga planer. Värdiga mål bör ständigt hållas för ögonen, och alla tankar och handlingar bör leda till planens förverkligande. Fasta mål, som bestäms, måste alltid genomföras.

Framgång eller misslyckande i detta liv beror mycket på det sätt, som tänkandet formas efter. I fall det kontrolleras så, som Gud anvisar att det skall styras, kretsar det kring de ämnen, som leder till större visdom. Om tankarna är riktiga, blir orden de riktiga. I fall stora drömmar föresvävar sinnet, och jaget figurerar märkbart, framträder jaget tydligt och så smittar självupphöjelse ned ord och handlingar. Dylika tankar medför inte ett nära vandrande med Gud. Den, som handlar oöverlagt, handlar nästan garanterat oklokt. Den anstränger sig ryckvis, tar i hårt här och där, satsar på en del saker, men vederbörandes ansträngningar bär ingen frukt.

Kristi sanne tjänare bör stadigt göra framsteg. Hans livs eftermiddagssol kan bli mildare och frambringa mer frukt, än morgonsolen. Den kan fortsätta, att öka i omfång och klarhet, till dess den försvinner bakom fjällen i väst. Mina bröder i predikantämbetet: Det är bättre, långt bättre att dö på grund av hårt slit inom ett arbetsområde hemma eller på främmande missionsfält, än att rosta sönder i overksamhet. Tappa inte modet inför svårigheter. Var inte nöjda med, att slå Er till ro, utan att studera och utan att göra framsteg. Granska Guds ord flitigt, för att finna ämnen, som kommer att vara till undervisning för de ovetande och bli mat för Guds barn. Låt Er så uppfyllas av saken, att Ni blir i stånd till, att ta fram nytt och gammalt från Hans ords skattkammare.

Er erfarenhet skulle inte vara tio, tjugo eller trettio år gammal. Ni bör ha en daglig, levande erfarenhet, så att Ni är i stånd till, att ge var och en hans del av födan i rättan tid. Se framåt, inte bakåt. Var inte nödgade till, att måsta erinra Er gamla erfarenheter, för att ha något att berätta om. Vad betyder de i dag för Er själva eller för andra? Samtidigt som Ni uppskattar allt gott i Er gjorda erfarenhet, behöver Ni en ljusare och fräschare erfarenhet, när Ni går vidare framåt. Skryt inte över det Ni har åstadkommit i det svunna, utan koncentrera Er på det Ni kan göra nu. Låt gärningarna, inte pratet, ge upphov till ros för Er. Pröva Guds löfte om dem, som ”är planterade i HERRENS hus, de grönskar i vår Guds förgårdar. Ännu vid hög ålder bär de frukt, de frodas och grönskar för att förkunna att HERREN är rättfärdig. Han är min klippa och ingen orätt finns i honom” (Psaltaren 92:14-16).

Håll hjärta och sinne unga genom ständig övning. Om Ni äger Kristi vederkvickande nåd, som skänker rörelserna kraft, kommer Era predikningar att utstråla styrka. Ämnet kommer att vara klart och väl definierat i sinnet. Era utläggningar kommer ej att vara långrandiga, Ni kommer heller inte att tala hastigt, som om Ni själva inte trodde på Era uttalanden. Ni måste övervinna Ert långsamma tvekande, Era obeslutsamma och hasande rörelser, och lära Er, att vara rappa.

De ämnen, som många av våra predikanter bringar folk, sitter dåligt ihop och saknar nödvändig klarhet och styrka åt argumenten. De bekänner sig vara ordets lärare, men tyvärr försummar de, att rannsaka Skrifterna för egen del. De är nöjda med, att använda sakskäl framställda i pamfletter och böcker, som andra ivrigt har forskat fram; men de är ovilliga till, att belasta sina egna sinnen och studera dem själva. För att bevisa hållbarheten hos den egna förkunnargärningen fullt ut, bör de studera Skriften ihärdigt. De skall inte vara tillfreds med, att använda andra människors tankar, utan bör gräva efter sanningen som efter dolda rikedomar. Även om det är helt rätt, att samla idéer från andra, bör de inte låta sig nöjas med, att inhämta sina uppfattningar så här och upprepa dem som en papegoja. Gör tankarna till Er egna, bröder; mejsla ut argumenten för Er själva, från Ert eget studium och undersökande. Låna icke tankar från andras hjärnor och pennor, för att citera dem som en utantilläxa; nej, få ut det mesta av talangerna, den intellektuella kraft, som Gud har gett Er.

De, som lär ut ordet, bör ej undvika mental disiplin. Varje medarbetare, eller grupp av arbetare, bör med ihärdig ansträngning fastställa regler och begränsningar, som leder till korrekta tanke- och handlingsvanor. En sådan upplärning är inte bara nödvändig för unga, utan även för äldre medarbetare, för att deras förkunnargärning skall bli felfri, och deras predikningar skall vara klara, korrekta och överbevisande. Somligas tänkande är som en gammal antikvitetsbod. Många olika trådar och bitar av sanningen har plockats fram och gömts på ett eller annat ställe där, men de vet inte, hur de skall sätta ihop dem på ett entydigt och sammanhängande sätt. Det är dessa idéers inbördes förhållande, som ger dem värde. Varje tanke och uttalande bör vara nära förbundna som länkarna i en kedja. När en predikant lägger fram en massa ting för folk, som de skall samla upp och sätta i ordning, är hans arbete förspillt, ty det är få, som gör detta.

I dag kunde många av våra unga män ha varit förståndsmässiga giganter, om de inte hade varit nöjda med en låg nivå. De, som inte älskar studier, svävar alltid i fara för, att bli dvärgar i andligt och mentalt hänseende. De tror sig äga lagom stor förståelse av Bibelns ämnen, och de upphör med att rannsaka, upphör med att plöja djupare, så de kan vinna alla tillgängliga kunskaper. I stället för att uppamma flitens vanor, ger de efter för sin egen böjelse, och är tillfreds med, att skumma på ytan, utan att gå energiskt till botten med spörsmålet och grunna ingående på det. De, som besitter denna ytliga studiemetod, klarar ej av, att bemöta en motfråga i diskussion med en motståndare. De tränger endast djupt nog in i ämnet, för att mäkta med det aktuella nödläget, och dölja den verkliga okunskapen i sina slöa sinnen. Detta handlingssätt skapar gradvis tvekan, och försämrar fattningsförmågan, samt spärrar vägen för framgångsrikt arbete.

Några av våra predikanter har en samling förkunnelser, som de använder år efter år, med ringa variation. Illustrationerna är de samma, och orden är nästan också de samma. Dessa personer växer inte till, då de har upphört med, att vara studenter. De försöker, att förhindra mentalt förfall, genom att inte belasta sinnet med för mycket studier. Felaktigt tänkt! Det är endast genom att anstränga sig, som hjärnan får livskraft och skarpsinnighet. Den måste sättas i verksamhet, eljest mister den sin kraft, den måste ha nya, fräscha ämnen att livnära sig på, eljest lider den nöd. Med mindre den tänker regelmässigt och systematiskt, förlorar den förvisso kraften till tänkande.

Läsandet av de genomarbetade verken om vår tro, läsandet av argument från andras pennor, är inte det, som skänker sinnet störst styrka, ehuru det är en väsentlig och viktig metod. Bibeln är den bästa boken i världen för intellektuell förfining. De stora temana framställs i den, den upphöjda enkelhet, med vilken dessa ämnen behandlas, ljuset som sprids över himmelens mysterier, bringar styrka och livskraft till förståndet. Sinnet måste förmås till, att tränga in under ytan. Detta går att likna vid, att gräva efter sanningen som efter dolda rikedomar.

Det finns de inom förkunnarskrået, som har varit Bibelläsare hela livet, och som tror sig vara så väl bevandrade i Skriftens lära, att de inte behöver studera den. Här är det, som de går fel. För den flitige Bibelstudenten kommer nytt ljus, nya uppfattningar, nya sanningspärlor, att hela tiden visa sig, och gripas med iver. Även under eviga tider kommer denna förunderliga boks sanningar att fortsatt växa till.

Våra predikanter är för självbelåtna. De behöver intellektuell disciplin. De tror, att deras utbildning är fullförd. Men så är icke fallet; faktum är, att den aldrig kommer att fullbordas. Utbildning är ett livslångt arbete, och när detta liv ändar, kommer samma arbete att fortsätta i det framtida livet. När de blir äldre, kan de bli värdelösa som predikanter, och sluta med arbetet vid precis den tidpunkt, när deras erfarenhet skulle vara till störst nytta för saken, och just då kan de som minst undvaras. Hade dessa disciplinerat sina hjärtan till att arbeta, skulle de vara fruktsamma vid hög ålder.

Evangeliet framställs inte ordentligt av dem, som upphör med att studera, som har, så att säga, tagit examen i Bibelstudiet. Om män skulle vilja nå folks öron i dessa dagar, när behagliga fabler framställs för dem, måste deras sinnen disciplineras och rikt utrustas med Guds ords oförgängliga sanningar.

Till Er, som har slutat att vara Bibelstudenter, och som har blivit förståndsmässigt förslappade, vill jag säga: Sätt nu igång med, att uppväga den förlorade tiden. Ni kan inte återvinna varje förlorat ögonblick, utan bara till viss del. Börja genast, genom att hänge Er åt detta. Säg i Jesu styrka: Jag tänker studera för evigheten; jag tänker övervinna mitt slöa temperament. Och så involvera mig med större allvar, än någonsin i Guds verk, och i studiet av Hans ord.