Review and Herald d. 11. april 1899

tillbaka

Lägermötet i Newcastle

Det var en allvarlig fråga för de ledande männen från New South Wales-konferensen huruvida vi skulle kunna hålla ett lägermöte i år i denna konferens. Mötet som hölls förra året i Stanmore var en markant framgång. Från det tonade sanningen fram för folket i Sydney; och genom närvaron av besökare från landet fördes kunskapen om Sabbats- och adventbudskapet till mängder av städer och byar i hela kolonin. Men kostnaden för detta möte hade lämnat vår lilla konferens i skuld, och man befarade att vi skulle behöva avstå från ett lägermöte i år i brist på medel.

Slutligen föreslogs att vi skulle hålla mötet i Newcastle. Eftersom det aldrig hade varit ett lägermöte i Newcastle, skulle det inte göras några ogynnsamma jämförelser om detta var ett litet sådant. Eftersom det bara låg drygt 40 kilometer från Cooranbong, trodde man att bröderna i Avondale-kyrkan kunde hjälpa till mycket med att ställa i ordning området och med att skaffa fram förnödenheter, som skulle bidra till att genomföra mötet utan stora kostnader. Man trodde också att det var dags för oss att göra en bestämd ansträngning för att presentera sanningen för de åttio tusen människorna i Newcastle och dess omgivande städer; och vi visste att det bästa möjliga sättet att göra detta på var genom att hålla ett lägermöte, efter det tältmöten, följda av besök, Bibelarbete, försäljning av Bible Echo samt religions- och hälsoböcker, och genom kristet hjälparbete, samt genom inrättandet av en medicinsk mission.

Upprepade gånger under de senaste fem åren har det framförts för mig att ett stort arbete skall utföras i städerna i Austral-Asien, att nutiden är en gynnsam tid att arbeta och att ingen tid får gå förlorad; och nyligen har ljus kommit till mig, som uppmuntrar oss att göra större ansträngningar i Sydney, Melbourne och Brisbane, och indikerar att det är dags för oss att gå in i Newcastle och dess omgivande städer. Flera små grupper presenterades för mig och med dem två större grupper som sträckte ut sina händer bönande och sade: ”’Kom över . . . och hjälp oss!’ Vi hungrar efter livets Bröd.” {Apostlagärningarna 16:9.} I de två större grupperna bad några, andra grät. En röst sade: ”De är som får utan herde. Jag skall föda min hjord. Jag skall ge dem det levande brödet från himmelen.” Under lägermötena som precis hade hållits i Brisbane och Newcastle kände jag igen i de församlade församlingarna de två större grupperna som jag hade sett kalla på hjälp.

Vi hade befarat att det här skulle bli ett litet, dåligt besökt möte, men vårt folk gjorde väl ifrån sig. Från ett medlemskap på fyra hundra i konferensen var det över två hundra på lägermötet. Och av den externa närvaron blev vi positivt överraskade. Vid det första kvällsmötet var tusen närvarande. I motsats till rädslan för utfallet, bevisades det att semesterperioden var den bästa för att säkerställa en stor uppslutning av de mest seriösa, uppriktiga människorna. Jag har aldrig deltagit i möten där ett djupare, mer bestående intresse har visat sig.

Under mötets första Sabbat kände vi att de himmelska änglarna var i lägret. De yttre elementen verkade arbeta emot oss. Det kom en kraftig storm med vind och regn, men ingen verkade bli avskräckt. De himmelska strömmarna av Guds kärlek flödade in i våra hjärtan, och vissas ansikten uppenbarade den Helige Andes verk. Flera av vår tro deltog med oss i tacksägelse och lovprisning till Gud. Då regnet föll i strömmar, hällde vi ut vår tacksägelse i lovsånger. Många vittnade om att det var det bästa Sabbatsmöte de någonsin hade upplevt.

En intrycksfull dröm
Under natten den första Sabbaten vid mötet i Newcastle verkade jag vara i möte och presenterade nödvändigheten och vikten av att vi tar emot Anden. Detta var poängen med mitt arbete – öppnandet av våra hjärtan för den Helige Ande. Vid ett tillfälle sade Kristus till sina lärjungar: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.” {Johannesevangeliet 16:12.} Deras begränsade förståelse reste upp hinder för honom. Han kunde inte öppna för dem de sanningar han längtade efter att få fram; ty medan deras hjärtan var stängda för dem, skulle hans uppenbarelse av dessa sanningar vara arbete förlorat. De måste ta emot Anden innan de till fullo kunde förstå Kristi lektioner. ”Hjälparen, den helige Ande”, sade Kristus, ”som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” {Kapitel 14:26.}

I min dröm stod en vaktpost vid dörren till en viktig byggnad och frågade alla som kom för att stiga in: ”Har Du tagit emot den Helige Ande?" En mätlina hade han i handen och endast väldigt, väldigt få släpptes in i byggnaden. ”Din storlek som människa är ingenting”, sade han. ”Men om Du har nått en människas fulla växt i Kristus Jesus, enligt den kunskap Du har fått, kommer Du att förordnas att sitta med Kristus vid Lammets bröllopsmåltid, och genom de eviga tidsåldrarna kommer Du aldrig att sluta att lära Dig om de välsignelser som beviljats vid den bankett som har förberetts för Dig.

Du må vara lång och välproportionerad i Dig själv, men Du får inte komma in här. Ingen kan komma in som är ett vuxet barn, som bär med sig det sinnelag, de vanor och de egenskaper som hör till barn. Om Du har närt misstankar, kritik, humörsvängningar, självvärdighet blir Du inte insläppt; ty Du skulle förstöra högtiden. Alla som går in genom denna dörr har på sig bröllopskläderna, vävda i himmelens vävstol. De som utbildar sig till att märka brister i andras karaktärer avslöjar en missbildning som gör familjer olyckliga, som vänder själar från sanningen till att välja fabler. Din surdeg av misstro, Din brist på förtroende, Din förmåga att anklaga, stänger mot Dig dörren till inträde. Inom denna dörr kan ingenting komma in som eventuellt skulle kunna fördärva invånarnas lycka genom att fördärva deras fullkomliga tillit till varandra. Du kan inte ansluta Dig till den lyckliga familjen i de himmelska salarna; ty jag har torkat alla tårar från deras ögon. Du kan aldrig se Kungen i hans skönhet om Du inte själv är en representant för hans karaktär.

När Du ger upp Din egen vilja, Din egen visdom och lär Dig om och av Kristus, kommer Du att få inträde i Guds rike. Han kräver fullständig, oreserverad kapitulation. Ge upp Ditt liv för honom att befalla, forma och gestalta. Lägg på halsen hans ok. Låt Dig ledas och undervisas av honom. Lär Dig att om Du inte blir som ett litet barn, kan Du aldrig komma in i himmelriket.

Att förbli i Kristus är att bara välja Kristi läggning, så att hans intressen identifieras med Dina. Förbli i honom, var och gör bara vad han vill. Dessa är villkoren för lärjungaskap, och om de inte efterlevs kan Du aldrig finna vila. Vilan är i Kristus; den kan inte förekomma i något annat än i honom.

I det ögonblick hans ok anpassas till Din hals, i det ögonblicket är det lätt; då kan det tyngsta andliga arbetet utföras, de tyngsta bördorna bäras, eftersom Herren ger styrkan och kraften, och han ger glädje i att utföra arbetet. Notera punkterna: ’lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat.' {Matteusevangeliet 11:29.} Vem är det som talar så? – Himmelens Majestät, ärans Konung. Han önskar att Din uppfattning om andliga ting skall renas från själviskhetens slagg, föroreningen från en krokig, grov, osympatisk natur. Du måste ha en inre, högre erfarenhet. Du måste vinna tillväxt i nåd genom att förbli i Kristus. När Du är omvänd kommer Du inte att vara ett hinder, utan kommer att stärka Dina bröder."

Då dessa ord uttalades såg jag att några vände sig sorgset bort och beblandade sig med hånarna. Andra, med tårar, alla krossade i hjärtat, bekände inför dem som de hade skadat och sårat. De tänkte inte på att behålla sin egen värdighet utan frågade vid varje steg: ”Vad måste jag göra för att bli frälst?” Svaret löd: ”Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade”. {Apostlagärningarna 3:19.} Ord sades som tillrättavisade andlig stolthet. Denna kommer Gud inte att tolerera. Den är oförenlig med hans ord och med vår trosbekännelse. Sök Herren, alla Ni som är hans tjänare. Sök honom medan han finns, åkalla honom medan han är nära. ”Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.” {Jesaja 55:7.}

Då jag presenterade dessa principer för folket på Sabbatsmötet verkade alla känna att Herren hade talat genom det svaga instrumentet. Vi kallade på dem som ville helga sig åt Herren, och flera svarade. Sedan dessa hade burit sitt vittnesbörd, föll regnet ned i strömmar. Det verkade som om himlens fönster öppnades. Jag gjorde detta till en symbol för vad Herren kommer att göra för sitt folk genom att låta det sena regnet från hans rika välsignelse i sanning och rättfärdighet falla över dem. Vi ägnade litet tid åt att sjunga ”The Evergreen Shore”, ”Is My Name Written There?”, ”When the Mists Have Rolled Away” och liknande sånger. Så snart stormen hade lagt sig hade vi en stunds bön, och äldstebröderna Daniells och Robinson bad i Anden, såsom jag aldrig hade hört dem be förut. Mötet avslutades sedan.