Gudomlig visdom.
När Paulus reste från Berea, stannade han i Athen för att vänta på Silas och Timoteus . Han blev "upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. Även en del filosofer, både epikuréer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: 'Vad kan den där pratmakaren vilja säga ?' Andra sade: 'Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar'. Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om och uppståndelsen." (Apg 17:16-18) De filosofer som gav sig in i ett samtal med aposteln blev snart övertygade om att hans kunskap övergick deras egen. Han var kunnig, så att kunde bemöta deras motargument på deras egen mark. Han bemötte logik med logik, lärdom med lärdom, filosofi med filosofi och vältalighet med vältalighet.
Vid slutet av sina ansträngningar såg han efter resultatet av sitt arbete. Bara tre i den stora skaran, som hade lyssnat till hans vältaliga ord, hade blivit omvända till tron. Då bestämde han sig för, att han hädanefter skulle hålla sig till evangeliets enkelhet. Han var övertygad om att den världsliga lärdomen var kraftlös. Den kunde inte röra vid människors hjärtan, men evangeliet var Guds kraft till frälsning.
Paulus skrev till korinterna: "När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte vet av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst". (1 Kor 2:1,2) Han förklarar: Ty Kristus har sänt mig "för att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft. Ty detta budskapet om korset är en dårskap för dem som går förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:17,18) {RH, April 17, 1888 par. 3}
Den stora och viktiga kunskapen är kunskapen om Gud och hans ord. Petrus uppmuntrade sina bröder att växa till "i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus". (2 Petr 3:17) En kristen kommer att växa till i nåd i den utsträckning som han förlitar sig på och värdesätter Guds ords undervisning och i den mån han har som vana att meditera över andliga ting.
Alla högmodiga tankar och allt beroende av denna världens visdom är värdelöst och tjänar ingenting till. När människor börjar kritisera budbärarnas ord och beteende istället för att ödmjukt ta emot sanningen, visar de att de saknar förmåga att uppfatta andliga ting. De visar sin brist på uppskattning av Guds sanning, som är långt viktigare än de mest kulturella och behagliga samtal. En kritisk kommentar, som talar nedsättande om Guds budbärare, kan sätta igång en rad av otrons tankar i en del sinnen, som kommer att ha till följd att sanningens ord inte får någon verkan. De som hela tiden kämpar för att ge näring åt ödmjukhet och tro är långt ifrån hjälpta av ett sådant förfaringssätt. All stolthet över lärdom och allt beroende av vetenskaplig kunskap som du låter komma mellan dig och Bibelns ord, skall sannolikt stänga ditt hjärtas dörr för den saktmodige och ödmjuke Jesus och hans enkla undervisning.
Världens Frälsare kom inte med yttre prakt eller tecken på världslig visdom. Människorna kunde inte under ringhetens förklädnad se Guds Sons härlighet. "Han var föraktad och övergiven av människor en smärtornas man och förtrogen med lidande." För dem var han "som ett rotskott ur torr jord" utan gestalt och behagligt utseende, som verkade tilldragande. (Jes 53: 3,2) Men han sade: "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna". ( Jes 61: 1,2)
Kristus nådde människorna på deras egen nivå. Han framställde den enkla sanningen för dem på det mest övertygande och enkla språk. De stackars fattiga och mest okunniga kunde genom tron på honom förstå Guds mest upphöjda sanningar. Ingen behövde rådfråga de lärda rabbinerna om vad han menade. Han förvirrade inte de okunniga med mystiska slutledningar eller använde sig av ovanligt och lärt språk som de inte kände till. Den störste lärare som världen någonsin har känt var den klaraste, enklaste och mest praktiska i sin undervisning.
Medan präster och rabbiner var självsäkra ifråga om sin duglighet att undervisa folket och i att tävla med självaste Gud Son i att utlägga lärosatserna, anklagade han dem för att vara okunniga i Skrifterna och inte känna till Guds kraft. Det är inte lärdomen som denna världens lärde har, som öppnar hemligheterna i frälsningsplanen. Prästerna och rabbinerna hade studerat profetiorna, men de misslyckades med att upptäcka de värdefulla bevisen på Messias ankomst, på det sätt han kom och på hans mission och karaktär. Män som gjorde anspråk på att vara värda förtroende på grund av sin visdom förstod inte att Kristus var Livets furste.
De skriftlärde såg med misstänksamhet och förakt på allt, som inte hade det yttre skenet av världslig visdom, nationell upphöjelse och religiös tro, som var tillgängligt endast för ett fåtal. Jesu uppdrag däremot var att motsätta sig just dessa onda förhållanden, att rätta till dessa felaktiga åsikter och arbeta för en reformation av tro och uppförande. Han drog deras uppmärksamhet till betydelsen av ett rent liv och ett ödmjukt sinnelag samt hängivenhet för Gud och hans verk, utan att ge hopp om världslig ära och belöning. Han måste frigöra kristendomen från den trånga, förljugna formalism, som gjorde den till en börda och skam. Han måste framställa en fullständig, hel frälsning för alla. Den begränsade, nationella, avvisande hållningen mot andra måste förändras, för att hans frälsning skulle nå till jordens ändar. Han fröjdade sig i Anden då han såg de fattiga i denna världen ivrigt ta emot den dyrbara budskap som han förkunnade. Han såg upp till himmelen och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.» (Matt. 11:25)
Det är den ödmjuke av hjärtat, som tar emot himmelens vägledning, som är mera värd än all världens skrytsamma vishet. … Genom tro på Guds Son äger en förvandling av karaktären rum. Vredens barn blir Guds barn. De går över från döden till livet. Det omätliga offret av Guds Son är en försoning för den ångrande syndarens överträdelser. Han får en andlig inställning och kan förstå andliga sanningar. Guds visdom upplyser hans sinne och han upptäcker förunderliga sanningar i Guds lag. Denna frälsning som förlåter överträdaren, skänker honom den rättfärdighet som kan bestå inför den Allsmäktiges rannsakande blick. Den ger honom seger över Guds och människans mäktiga fiende och skänker honom evigt liv och evig glädje, och kan gott och väl vara ett ämne för jubel, som den ödmjuke får höra om och glädjas över.
Det är det fullständiga och fullkomliga i frälsningen som gör den så oändligt stor. Ingen människa kan med hjälp av världslig visdom mäta eller förstå den. Den kan grundligt och målmedvetet studeras, men den mänskliga uppfattningsförmågan räcker inte till inför dess outgrundliga upphovsmans väldighet. Men fattningsförmågan hos den som förenar sig med Gud i begrundan över hans oändliga rikedomar, utvecklas och tillväxer och han kan bättre förstå djupet och höjden i frälsningsplanens härlighet. När hjärtat är omvänt till sanningen, fortsätter förvandlingens verk. Från dag till dag får den kristne ett ökat mått av förstånd. Då han blir en människa som lyder ordet och Guds vilja, styrks och utvecklas hans förmågor, så att han fattar Guds krav och handlar med större skicklighet och visdom. Den som helt och oförbehållsamt överlämnat sig åt Gud, utvecklas harmoniskt under den helige Andes ledning. Den svaga, ostadiga karaktären förvandlas genom Guds kraft till att bli stark och stabil. En ständig överlåtelse och gudsfruktan grundar ett så fast förhållande mellan Jesus och hans efterföljare att den kristne blir mer och mer lik honom till sinne och karaktär. Då Kristi ödmjuke lärjunge har umgåtts med Jesus blir han en människa med sunda principer, klart förstånd och sunt omdöme. Han står i förbindelse med Gud som är ljusets och all sann vishets källa.
Människor med den högsta utbildning och de största förmågor har fått de mest dyrbara lärdomar av Jesu ringa och ödmjuka efterföljares liv och exempel av människor som världen kallar »enfaldiga». Men om de förstnämnda skulle kunna se något djupare, skulle de upptäcka att dessa ödmjuka människor har fått en utbildning i den största av alla skolor, ja, i skolan hos den gudomlige lärare som talade som ingen annan människa har talat. De som önskar att vara allt det som Gud har ämnat dem till i detta livet, borde börja i Kristi skola och lära av honom, som är ödmjuk och mild i hjärtat.
Ingen skall emellertid tro att vi på något sätt motarbetar eller undervärderar utbildning och intellektuell bildning och fostran. Gud ser gärna att vi »studerar» och förkovrar oss så länge som vi är kvar i denna värld, att vi alltid lär oss något och känner vårt ansvar i samband med detta. Vi borde vara flitiga och duktiga och beredda att undervisa andra i det som vi har lärt oss både i teorin och praktiken. Ingen skall dock sätta sig själv till doms över en medmänniska som haft små eller inga möjligheter att förvärva boklig kunskap. Hon kanske äger en helt »annorlunda» vishet. Hon kanske har en »pratisk utbildning » i sanningens kunskap. Psalmisten säger: »När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor.» (Ps. 119:130.) Det är inte enbart läsning av ordet, inte en teoretisk kunskap om Skrifterna, som ger detta ljus och förstånd åt enkla människor. Om detta hade varit fallet, skulle Jesus inte ha sagt till judarna att de varken förstod Skrifterna eller Guds makt. Den visdom psalmisten talar om är den som uppnås när människan förstår sanningen och den genom Guds Ande får påverka hjärtat så att hon praktiserar sanningens principer i vardagslivet. Genom förbindelsen med Gud kommer den kristne att ha klarare och vidare avsikter. Han tar inte parti på grund av sina egna förutfattade meningar. Hans urskillingsförmåga är skarpare, hans omdöme mer balanserat och förutseende. Hans förstånd, som kallats till ansträngning, har övats genom att begrunda upphöjda sanningar, och då han når fram till himmelsk kunskap förstår han bättre sin egen svaghet och han växer i ödmjukhet och tro.
Det är Guds Ande som levandegör livlösa sinnesförmågor och får oss att värdesätta andliga ting och väcker våra känslor för Gud och sanningen. Om inte Jesus ständigt bor i hjärtat blir goda gärningar en död och kall formalism. Den längtan och önskan som vi har att komma i förening med Gud upphör snart då vi bedrövar Guds Ande, men då Kristus är vårt härlighetshopp, leds vi ständigt att tänka och handla till Guds ära. Den fråga vi då alltid ställer blir: »Kommer detta att förhärliga Jesus? Kan han godkänna detta? Har jag möjlighet att vara fullständigt ärlig om jag går in i detta sammanhang?» Gud måste få bli vår rådgivare och han skall då leda oss in på trygga vägar och hans vilja blir det enda rättesnöret för våra liv. Detta är sann vishet, himmelsk kunskap, som ljusets Fader har skänkt till människan, och det gör en kristen människa till världens ljus, hur ringa hon än må vara.
avsn nr:1 | |
avsn nr:2 | |
avsn nr:3 | |
avsn nr:4 | |
avsn nr:5 | |
avsn nr:6 | |
avsn nr:7 | |
avsn nr:8 | |
avsn nr:9 | |
avsn nr:10 | |
avsn nr:11 | |
avsn nr:12 | |
avsn nr:13 | |
avsn nr:14 | |