Review and Herald d. 19. april 1887

tillbaka

Konferensen i Basel

Den schweiziska konferensen började här på Torsdag afton den 17. Februari. Det var ett stort antal utländska deltagare på plats. I fjol hölls den Europeiska Missionsrådssamlingen i samband med den schweiziska konferensen i Basel. Delegater kom från Danmark, Sverige, Norge, Wales, Skottland, England, Frankrike, Italien och Tyskland. Av årets delegater, deltog många av dem vid rådssamlingen i England i fjol i September, och kom därför inte till vår schweiziska konferens. Men vi har haft ombud detta år från Frankrike, Schweiz och Italien, liksom en betydande skara av våra bröder och systrar; och då jag betraktade de församlade, och såg en så intelligent och intresserad församling fylla vårt kapell, så att extra stolar måste ställas fram, fylldes mitt hjärta av tacksamhet mot Gud för den markanta förändringen och ökningen sedan ett år tillbaka. Jag visste, att Herren hade arbetat genom sin Helige Ande, och såg, att framsteg hade gjorts på många områden. Det har förekommit växt i församlingarna i Chaux-de-Fonds, Lausanne och Basel samt annorstädes; och eftersom en frälst själ är av större värde för Gud, än hela världen, varför skulle vi inte tacka Gud för detta goda verk? Mitt hjärta var tacksamt. Världens Förlossare sade: ”Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.” {Lukasevangeliet 15:7.}

Människosonen kom, för att leta efter och frälsa det, som var förlorat. Lämnar inte herden ”de nittionio i bergen och går ut och letar efter det som gått vilse?” {Matteusevangeliet 18:12.} Hela himmelen tittar med intensivt intresse på det arbete, som pågår i världen. Satan verkar med sin kraft, med alla orättfärdighetens bedrägerier, för att bedra och snärja. Onda änglar förenar sig med onda människor, och alla avfallna krafter arbetar, för att utplåna sanningens försvarare, och spärra vägen, så att ingen skall komma till Kristus, sin Frälsare, så att de kan få livet. Och när sanningen antas, och själen ångrar sig uppriktigt och verkligen tror på Gud, blir det glädje i himmelen, där tacksägelsesånger sjungs. Om det således blir glädje i himmelen över en ångerfull syndare, måste det förekomma glädje på jorden, ibland människor som älskar Gud, över att syndare förs till insikt om sanningen.

Vi ser, att det har gjorts stora framsteg. Våra bröder anstränger sig mycket, för att lära sig engelska, och de förstår språket bättre, än de gjorde för ett år sedan. Detta försöker vi, att uppmuntra alla församlingar till; för härigenom får engelsktalande predikanter direkt kontakt med folk. Vi har gott om trycksaker på engelska, medan antalet på franska och tyska är högst begränsat, så att ett stort bord med den dyrbaraste mat ställs fram för dem, som förstår engelska språket; och våra medarbetare i dessa länder bör anstränga sig, för att lära känna de språk, som skulle underlätta för dem, att undervisa folk om gudsfruktans doktriner och bruk.

På Sabbaten, den 19. talade jag till folket klockan 9 på morgonen. Herren gav mig av sin Helige Ande, då jag beskrev Kristi frestelse i ödemarken för dem. Om eftermiddagen, klockan 3, var vi samlade till ett möte för umgänge. Jag blev starkt välsignad, då jag på nytt talade till dem, denna gång om vårt behov av djupare förståelse för och begrundande av Kristi stora lidanden. På det hela taget tänker vi för litet på detta. Jag bad dem, som önskade förbön, att stiga fram. Sittplatserna fylldes snabbt, och hjärtat berördes starkt, då jag såg hela församlingen stå upp. Jag sade: ”Sätt Er igen, precis där Ni är, så skall vi alla söka Herren tillsammans.” Före bönestunden avlades raskt många vittnesbörd efter varandra och med djupa känslor. Det bevisade, att hjärtan hade påverkats av Herrens Ande. Under tårar gjordes bekännelser. Vi gladdes åt, att se verket skrida framåt; för vi visste, att det var bruk för exakt ett sådant verk – att folk skulle ödmjuka sina hjärtan och bekänna sina synder inför Gud, så att han skulle godta deras ånger och försök, att nalkas honom. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Första Johannesbrevet 1:9.

På Söndagen började mötet halv sex om morgonen, och fortsatte en timme och en kvart. Halv åtta på morgonen var stolarna fulla igen, och jag talade till de närvarande om ämnet återhållsamhet och nykterhet utifrån Romarbrevet 9:24-27. Jag har aldrig förr känt större allvar, då jag har talat till folk om måttlighetens och avhållsamhetens tema, och den här gången fick vi bevis för, att många hjärtan var djupt berörda. Jag uppmanades till, att tala igen om ämnet nykterhet på Söndag kväll, vilket jag gjorde. Intresset syntes inte att ha avtagit. Efter föredraget på Söndag kväll cirkulerades listan med nykterhetslöftet och undertecknades av ett hundra trettiosju personer. Det var beklagligt, att vissa namn saknades, ty vi såg ingen orsak därtill, som ett sant Guds barn med rätta kunde anföra. De skyllde på, att det bjöds på vin i arbetet (vilket är ett skick här i landet), och de tordes inte säga nej av fruktan för, att de skulle förnärma arbetsgivaren. Jag ansåg, att just detta var en bra orsak till, att lyfta upp korset och låta ljuset stråla som Guds egendomsfolk, som han håller på att rena åt sig.

Vi bör aldrig skämmas för måttfullhet och nykterhet i alla ting, när vi erinrar oss Kristi långa och smärtfulla fasta, för att bryta kraften hos Satans frestelser på den mänskliga aptitens område. Kristus utkämpade striden under smärta, svaghet och besegrade Satan, varigenom det gjordes möjligt för människor, att segra i Jesu Kristi namn och styrka. Varför skulle Jesu efterföljare skämmas över, att avisa det frestande vinglaset? Daniel vägrade, att dricka av kungens vin, och att äta av maten på kungens bord, eftersom verkan på hans fysiska och mentala krafter inte skulle ha varit sådan, att han fått den nödvändiga styrkan. Under alla tider och vid alla tillfällen krävs det moraliskt mod, att motstå frestelse på aptitens område. Vi måste räkna med, att detta kommer att överraska dem, som inte har för vana, att helt avstå från alla stimulanser. Men hur kan vi arbeta för reformens framgång, när vi rättar oss efter deras vanor och levnadssätt, som vi vistas ibland? Här har vi själva anledningen till att visa, att vi är ett egendomsfolk, som ivrar för goda gärningar. Öldrickare visar fram sina ölglas, och Guds bekännande barn kommer med samma ursäkt, för att inte underteckna nykterhetslöftet, nämligen att de blir bjudna på öl, och att det skulle vara opassande, att säga nej. Sådana ursäkter går att framföra i det oändliga, men de saknar värde, och det är beklagligt, att någon, som utger sig för att tro på sanningen, kan vägra att underteckna nykterhetslöftet, vägra att värna om sin egen själ och skydda sig mot frestelse. De väljer, att låta garden vara nere, så att de lätt kan gå ditin och säga ja till frestelsen utan ansträngning, för att stå emot den.

Det pågår ett ständigt krig mellan dygd och fula ovanor. Den enes oharmoniska element och den andres rena principer eftersträvar seger varje gång. Satan närmar sig alla själar med ett slags frestelse på aptitens punkt, och onykterheten är förfärligt förhärskande. Vart vi än vänder blicken i Europa, ser vi att onykterheten omhuldas. Trevligt inredda ölserveringar finns nästan överallt, och man ser ölbord i nästan alla privata trädgårdar, om det bara finns ett träd, som är stort nog till att sprida skugga över bordet. Om sommaren är detta bästa platsen för lunch, som vanligtvis består av bröd och öl. Det ligger en lugn, soldränkt gata nära missionshuset, som stundom kallas för ”Spädbarnspromenaden” på grund av de många barnpassare, som kommer mitt på dagen, för att dra sina barnvagnar. Dessa innehåller normalt två små resande; och det är inte ovanligt att se barnpassarna stanna till vid ölträdgårdarna eller -serveringarna, och bjuda de oskyldiga små på ett skummande glas öl. De små vet inte bättre, än att ta emot drycken, och snart nog sover de. Detta underlättar för barnpassarna. Det är brukligt i detta land, att vänja barnen vid stimulanser från barndomen, och således ge dem aptit för detta.

Om Söndagen möter man massor av människor, som flockas till ölhallarna, och vi har mött dem igen, då de har vänt tillbaka, somliga knappt förmögna att gå, medan andra har babblat och svamlat, vacklat och gestikulerat idiotiskt. Förnuftet, som Gud har gett dem som ett heligt förtroende, är omtöcknat, och härigenom döljs de eviga tingen för dem. Arbetet från alla dem, som hävdar sig tro på sanningen för denna tid, både unga mäns och unga kvinnors, behagar inte Jesus, med mindre de bemöter det onda, som har smugits in i samhället, med allt sitt inflytande, och hejdar, om möjligt, onykterhetens ström, med dess demoraliserande krafter. Även om nykterheten har sina uppenbara anhängare, borde då inte vi, som framhäver nykterheten, stega fram till fronten och visa oss själva rotfästade på nykterhetens sida, och sträva efter en evig krona, samt inte utöva minsta lilla inflytande till förmån för detta ohyggliga onda, onykterheten, som leder både män och kvinnor från den ena till den andra graden av eftergift för jaget, och bereder deras själar för undergång? Icke alla, som hävdar sig tro på sanningen, har intagit den hållning till nykterhetsfrågan, som det är deras heliga plikt att göra. Somliga har hållit sig långt borta från, att villigt inta en bestämd ståndpunkt för nykterhetssaken, och av vilken orsak? Några säger, att när det bjuds på vin eller öl laget runt, saknar de moraliskt mod till att säga: ”Jag har undertecknat nykterhetslöftet om, att ej dricka berusande vin, öl eller sprit.” Skall deras namn stå införda i Himmelens böcker till försvar för tillfredsställelse av aptiten?

Ingen kunde bli värre frestad, än Daniel blev. Han blev erbjuden vinet och köttet från kungens bord; men Daniel föresatte sig i hjärtat, att han icke skulle dricka av kungens vin, eller spisa av läckerheterna på kungens bord. Dessa fyra hebréiska ungdomar valde, att behålla sina mentala krafter klara och icke omtöcknade, och den fysiska hälsan var av största betydelse för dem. De skulle ha riskerat sina fysiska och moraliska krafter, genom att falla till föga för aptiten. De såg farorna från alla håll, och för att stå emot frestelsen, måste de anstränga sig stenhårt själva, och i övrigt lita på Gud. Gud gav dessa modiga och ädelsinnade ungdomar en sådan visdom och förstånd, att de överglänste alla astrologer och de mest lärda männen i Babylons rike.

Som kristna, borde vi vara fasta i vårt försvar av nykterheten. Det finns inget slags människor, som bättre och mera effektivt är i stånd till, att verka härför, än de Bibelkunniga unga, som fruktar Gud. I vår tid borde våra unga män i städerna sluta sig samman till en bestämd här, som med järnhand skulle motsätta sig varje form av egoistisk, hälsoförödande last. Hur mycket kunde de inte uträtta för det goda! Hur många kunde de inte rädda från, att bli demoraliserade genom sina besök på förlustelseställen, som genljuder av musik och alla möjliga lockmedel för ungdomen! Onykterhet och tygellöshet samt hädelse är syskon med varandra. Envar kristen ung man borde ta på sig rustningen och hasta till fronten. Sätt Era namn på varje nykterhetslöfte. Inga svaga och usla ursäkter får användas, för att vägra. Arbeta för Era egna själars och andras själars bästa.

På grund av icke återhållen njutningssjuka, miste Adam och Eva Eden. I fall vi skall återvinna Guds paradis, måste vi vara måttfulla och nyktra i allting. Behöver någon rodna av skam, genom att säga nej till vinglaset eller det skummande ölkruset? I stället för att handla ovärdigt, tjänar de Gud, genom att förneka lusten, genom att motstå frestelsen. Änglar betraktar både frestaren och den frestade. Synden är något omanligt, eftergivenhet för aptiten är något svagt, fegt och förödande; förvägrandet av aptiten är däremot något hedervärt. Om den frestade vänder ryggen åt frestelsen, och vinner seger i Jesu kraft, jublar änglarna och så har Satan lidit nederlag i konflikten. Som kristna, behöver vi besjälas av praktisk gudaktighet; och var och en, som har förstått, vilken stor strid Kristus måste utkämpa i ödemarken mot frestelsen, att tillfredsställa sitt behov, kommer aldrig att ställa en gnutta av sitt inflytande i onykterhetens tjänst.

Jesus uthärdade för vår skull sin smärtfyllda fasta och övervann Satan vid alla frestelser och gjorde det därmed möjligt för människan, att segra för sitt eget bästa och å egna vägnar genom den kraft, som tillförs henne genom denna mäktiga seger, som blev vunnen för oss genom människans ställföreträdare och beskyddare. Vi tackar Herren för segern, som inhöstades på dessa punkter, även här i Basel; och vi hoppas, att lyfta upp våra bröder och systrar till en ändå högre standard, genom löftet, att avstå från Javakaffe och örten, som kommer från Kina. Vi ser, att vissa behöver ta det steget i reformen. Det är några, som är nervösa av sig, och de bör avstå från dessa nervförsvagande, narkotiska medel, så att de försätter sig själva i ett sunt förhållande till livets och hälsans lagar. Dessa skadliga stimulanser bringar oreda i deras nervsystem. Naturens maskineri väcks till överdriven aktivitet, som följs av bakslag, och de måste använda kaffe och te, för att bibehålla styrkan och åter reta krafterna till aktion. Onaturlig aktivitet blir frukten härav, och genom att stadigt ge efter för aptiten, minskar organismens naturliga livskraft gradvis och omärkligt. Om vi önskar, att bevara alla förmågor och krafter i sund funktion, får organismen icke tvingas till onaturlig verksamhet. Organismen gör sin plikt och fungerar väl och effektivt, när de konstgjorda stimulanser, som har införts som ersättning för de naturliga, tas bort.

Te är ett stimulerande medel. Det ökar organismens anspänning över den normala, och alla mentala krafter väcks överdrivet mycket, varefter inträffar motsvarande matthet och svaghet. Den yttras genom nervöst darrande, som tolkas som ett behov av mera livskraft. Personen tyr sig till kaffe eller te, för att förnya krafterna, och således bedrar konstlade krafter i stället för naturliga tedrickaren till att tro, att krafterna uppnås genom den förtrollande koppen te, fastän den endast eggar energin till onaturlig handling, och omärkligt tär på livskrafterna. De har således stimulerat hjärnans nerver till onaturligt arbete.

Kaffe är en skadlig stimulans. Det eggar tillfälligt sinnet till överdriven aktivitet, och dess verkan är försvagning, bedrövelse och matthet hos de mentala, moraliska och fysiska krafterna. Sinnet förslöas, och i fall denna vana inte övervinns med beslutsamhet, minskas hjärnaktiviteten påtagligt. Allt detta nervpirr sliter på livskrafterna, och rastlösheten, som kommer sig av söndertrasade nerver, irritation, mental svaghet, blir en varning pekande på andlig nedgång. Skall inte de, som försvarar måttfullhet, avhållsamhet och nykterhet med tillhörande reform, vara vakna inför dessa skadliga ting? Och skall inte nykterhetslöftet också omfatta kaffe, te såväl som skadliga stimulanser? I vissa lägen är det lika vanskligt, att bryta te- och kaffevanan, som det är för drinkaren, att stoppa sitt alkoholmissbruk. Pengar, som används på te eller kaffe som vanemässiga drycker, är värre, än förspillda. Konsumtionen härav skadar användaren, det må vara man eller kvinna, och det hela tiden. Skall kristna bringa denna aptit under förnuftets kontroll, eller kommer de att fortsätta med denna praxis, därför att de känner sig nere utan den, liksom drinkaren gör utan sina stimulanser?

Jesus segrade på aptitens område, och det måste vi också göra. Låt oss alltså gå framåt steg för steg på reformens väg, tills alla våra vanor kommer i överensstämmelse med livets och hälsans lagar. I frestelsens ödemark kämpade världens Förlösare mot aptiten å våra vägnar. Som vår ställföreträdare, vann han seger och gjorde det därmed möjligt för oss, att segra i hans namn. ”Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron.” {Uppenbarelseboken 3:21.}